Vad hade förlaget väntat sig?

Till politiker, myndighetspersoner och företagsledare går det bra. Där kan man gå hårt fram och göra som Journalistens Johannes Nesser gjorde i somras när Peter Wolodarski vägrade svara på frågor om DNs kritiserade ”frysbox”. På en video kunde man se chefredaktören fly undan reporterns frågor. Det såg illa ut. Och dagen därpå ställde han upp på en längre intervju.
För professionella journalister är det en självklarhet att ställa kritiska frågor.

Men vissa sfärer är märkligt nog undantagna. För intervjuer med folk från kulturens eller sportens värld gäller av tradition ungefär samma ramar som för väluppfost­rade middagssamtal. Att ställa känsliga frågor är att vara kusinen som drar upp fylleresan på Finlandsbåten i bröllopstalet. 
Kanske är det därför jag börjar skruva på mig i TV-soffan när jag ser sprintern Justin Gatlins få en fråga från SVTs Marie Lehmann om sin tidigare avstängning för dopning.
Gatlins iskalla blick blir vad man minns från TV-kvällen. 
”Det är tio år sedan. Och jag är här och gör bättre saker så alla måste släppa det”, säger en tvärsur Gatlin och lämnar intervjun.
Marie Lehmann intervjuas sedan av kollegerna i SVT-studion om varför hon ställde frågan. Det var en relevant fråga, säger hon, och då får man ställa den även om det blir dålig stämning.
Lehmann gjorde sitt jobb och kritiken uteblev, troligen för att frågan följde den mediedramaturgi där Gatlin fått rollen som skurk.

Dålig stämning blir det också några dagar senare när författaren och journalisten David Lagercrantz står i Aktuellts studio för att prata om sin bok, fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Eller rättare sagt, det gör han inte. Innehållet i boken får det inte handla om. De som fått boken i förväg har fått skriva på ett detaljerat avtal med förlaget om att inget får avslöjas om innehållet före releasedatum. Och när Lagercrantz är med i Aktuellt är det fortfarande några timmar kvar. Journalisterna kan i stället fråga om projektet och om författaren, tipsar förlaget.
Aktuellts Nike Nylander ställer inte de frågor som förlaget föreslår utan bryter i stället mot regeln om dålig stämning. Hon frågar varför han gått med på villkoren som förlaget ställt, och som flera tidningar reagerat så starkt mot.
”Jag förstår att journalister blir arga över villkoren”, svarar Lagercrantz. 
Nylander ställer den naturliga följdfrågan:
”Hade inte du kunnat säga till förlaget att så här vill du inte att det ska gå till?”
Lagercrantz suckar och slår ut med händerna:
”Jag gör mitt bästa. Jag är bara en person som försöker hantera en situation som är helt obegriplig för mig.”
När Nike Nylander nämner kritiken som kommit mot honom och förlaget om gravplundring, fladdrar Lagercrantz iväg i olika spår i sina svar, om rasism och feminism och att han ska ge pengar till läsrörelsen. På Twitter skriver ett tiotal journalister att intervjun är episk, märklig eller surrealistisk. Mediestorm, heter det i kvällstidningarna. 

Annons

Efteråt säger Lagercrantz att intervjun var skandalös journalistik där han blev angripen som den värsta kriminella någonsin. Förlagschefen Eva Gedin säger att hon blev chockad när hon såg intervjun.
Nike Nylander bröt mot regeln om dålig stämning. Men vad hade förlagets PR-folk väntat sig?
Knuffar man fram en författare till intervjuer där journalisterna inte får fråga om boken får man räkna med att de frågar om annat. 
Då kan det också höra till jobbet att ställa frågor som skaver. 
Att ta upp det som är brännande och känsligt är att göra journalistik. Att bara ställa de snälla frågorna är att göra reklam.
Det hade nog Stieg Larsson tyckt.

Fotnot: På Lagercrantz förlag Norstedts ger jag själv ut en bok nästa år och jag önskar förstås att Millennium-boken säljer som smör och att det får förlaget att bada i pengar.