Vem blir först att köpa i Sverige?
En tidigare spalt på denna plats i våras handlade om journalistikens ekonomiska kris och slog, som det heter, an en sträng. Dels eftersom mitt hypotetiska framtidsexempel om min egen tidning möjligen var aningen profetiskt i överkant – i princip samma dag som publiceringen kom nyheter om framtida besparingar på och samarbeten för DN och Sydsvenskan.
Dels eftersom jag gissar att den där gamla ”vi blundar och hoppas att nån löser det”-attityden ändå strider mot en journalistisk grundinstinkt:
Vi måste ta reda på hur det ligger till. Sedan beskriva det så rätt vi kan.
Här kommer därför några exempel på tämligen etablerade sanningar för varje journalistisk analytiker – bara med kniven omvriden ett halvt varv till. Låter kul va? Here we go:
- Dagspressen har nästan inga prenumeranter födda efter 1985. De är 28 år nu och har köpt sina radhus, men de tecknar inte prenumeration. I dagsläget betyder det minskade intäkter, brukar vi säga. Javisst. Men det verkliga problemet inträffar om fem till sju år, då dessa personer har kommit vidare i karriären och sitter och bestämmer över annonsbudgeten på sina arbetsplatser. Vem tror att de kommer att annonsera i medier de inte har en egen relation till?
- Nyhetsartiklar är nästan aldrig unika. Ändå är det nyhetsartiklar som ligger i fokus för nästan varje dagstidning – man säger att det är nödvändigt för ”puls” och ”tempo” och andra mycket emotionellt orienterade värden. Läs Fredrik Strömbergs sammanfattning http://storify.com/stroemberg/journalistikens-dod-enligt-umair-haque av Umair Haques samtidsanalys i stället. Där ser ni en vettig användning av Twitter och Storify. Konstatera sedan: den som sysslar med att producera journalistik har snabbt tilltagande svårigheter att försörja sig. Journalistik är en kostnadskrävande verksamhet som hela tiden utsätts för hårdare konkurrens. För att fritt citera medieprofessorn Jeff Jarvis: Är du säker på att du vill ägna dig åt det där? Jarvis – alltid ganska läsvärd, alltid ganska irriterande – har på sistone ägnat kraft åt att diskutera journalistikens totala avprofessionalisering. Han säger: man kan argumentera för att ”journalistik” inte finns längre, bara ”journalistiska handlingar”. Och sådana kan, hårt uttryckt, lite vem som helst utföra lite då och då. Ofta hör vi personer även utanför branschen påpeka att det alltid kommer att finnas efterfrågan på bra texter, och det är förstås riktigt. De glömmer bara att efterfrågan och betalningsvilja numera inte är mer släkt än jag och Barack Obama.
I dagarna har Amazons grundare Jeff Bezos köpt Washington Post. Det är, i ljuset av det här resonemanget, sannolikt en väldigt god nyhet.
Men varför gör han det? Bezos har så mycket pengar att futtiga 1,7 miljarder svenska kronor inte spelar någon större roll för något alls. Han kan knappast räkna med att Washington Post ska ge honom ens pengarna tillbaka. Alltså finns det två möjliga skäl:
- Han är en elak typ, som med detta vill köpa sig anseende och en oslagbar PR-kanal.
- Han är en snäll typ, som med detta vill lämna ett bidrag till samhället.
Om det nu är alternativ två som är förklaringen, vilket jag faktiskt tror, betyder detta att Jeff Bezos föregår med ett utomordentligt gott exempel för alla världens superrika.
I Sverige satsar de förmögna företagarna gärna på medelgoda ishockeylag. Tänk om de ville rikta sina sponsormiljoner mot klassiska kulturyttringar i stället? Inom kort kan, låt säga Svenska Dagbladet, ägas av en enda förmögen person, som gör stiftelse av verksamheten och bestämmer att vinst inte är viktigt, inte nu och inte sedan. Ingen ska lura i mig att Schibsted inte skulle sälja direkt om någon kom med ett okej bud. En halv miljard, prutat och klart, ska vi säga det?
ANDREAS EKSTRÖM
P.S. Noterade ni ”skampåledebatten” härom veckan? Ett gäng plattnackar twittrade och facebookade grova förolämpningar riktade mot kvinnorna som spelar i fotbollslandslaget, journalisten Jack Werner sammanfattade och spred dem i avskräckande syfte. Efterdebatten, förd bland annat i Medierna i P1, diskuterade om det var rätt eller fel att sprida dessa dumheter. Jag tycker att svaret på den frågan är enkelt: publicerat är publicerat. Den som har sagt dumheter på Facebook har sagt dumheter till hela världen. Om det krävs några sådana här händelser för att människor ska förstå vad internetpublicering betyder, så är det ett pris rimligt att betala.
Fotnot: Här är krönikan som nämns i ingressen: "Sydsvenskan nedmonterad om tio år"
