Vi journalister måste välja sida
Journalister finns för att regeringar ljuger, sa en veteranmurvel på News & Observer i North Carolina i USA när jag var där i tio dagar för tio år sen.
Över en majonnäsmacka vid tangentbordet brukade veteranmurveln tala om den missförstådda journalistrollen. Det finns två sorters journalister, menade han. De som avslöjar lögnerna och de som beslöjar dem. Varje regering behöver och belönar sina megafoner som okritiskt för ut lögner och löften. De är maktens springpojkar. All makt vill styra medierna. Både i demokratier och diktaturer. Metoderna varierar från censur och propaganda till hypnotiserande underhållning.
Egentligen är vi en mellanhand mellan makten och medborgaren som saknar verktygen för att analysera och konkludera. Journalistens uppgift är att förenkla och förklara maktens budskap utan att smeka medhårs, bedriva propaganda eller agera papegoja. Vi måste förmedla den maktlöse medborgarens talan, tankar och situation och hjälpa hen att nå, kontrollera och irritera makten. Vi är inte maktens pressekreterare eller PR-byråer utan måste alltid vara i opposition. Ifrågasättandet är vårt andrum. Även om det emellanåt kan få oss att framstå som partiska.
Finanskrisen 2008 blev också en mediekris som reducerade journalistiken till en budgetfråga. Krisen blev en utpressning. Den tvingade fram lydiga journalister som i stället för att lägga örat mot asfalten spetsade örat mot överheten. På vissa håll var budskapet subtilt, på andra uttalat: om du inte gör som du ska väntar hundra andra runt hörnet. Om du inte gör som du ska väntar arbetslöshet eller PR-branschen som inte gömmer sig bakom folkbildande ambitioner, demokratiuppdrag eller humanistiska visioner. Veteranmurveln var en av dem som gick över till andra sidan.
Häromdagen satt jag på en middag utanför byn Buje i kroatiska Istrien. Vi var tio vänner som jobbar med eller mot medier i världens metropoler.
Vi talade om mördade journalister och fotografer, om medborgarjournalistiken som är både en tillgång och en fara, om journalister som lämnar sina drömjobb, om tidningar som vill publicera material online utan att betala extra, om pressen att sälja mera. Nick som arbetade på en internationell fotoagentur med fokus på krig och konflikter tröttnade på redaktörer som sa att folk tröttnat på att se sönderbombade barn i Syrien. De talade om medlidandemättnad. Compassion Fatigue. Färre orkar se flera svältande barn i Sierra Leone eller ännu en kris. Det måste finnas hopp, en strimma ljus i rapporteringen lyder den nya regeln. Nu ska våra pennor och linser förvandlas till lyckopiller och antidepressiva för empatitrötta mediekonsumenter.
Nick tröttnade på att resurser östes över celebritetsjournalistik och sparades på katastrofer. Han tröttnade på mediehus som efterfrågade mer lättsmält material till söndagsfrukosten så att läsarna ska kunna njuta av helgen. ”Flyktingkatastrofer gynnar varken matsmältningen eller försäljningen” sa en chef.
När jag träffade krigsfotografen Lynsey Addario i London i november sa hon: ”Att människors tragedier tigs och tystas för att ingen kan tjäna pengar på dem är oacceptabelt”. När hon bevakade första Irakkriget var allt annorlunda: ”Vi var aristokraterna. Vi skickades över världen för att skildra konflikter. Vi bodde på bra hotell och hade bra villkor. Men nu har tidningarna ingen budget längre och skyller på att läsarna tröttnat”. I dag finns färre publikationer att sälja till, mindre pengar och större utsatthet.
Journalistiken är ett yrke under belägring. Och vi journalister som är kvar måste välja sida. Avslöja eller beslöja? Störa eller smöra? Journalistiken går hand i hand med demokratin. De blommar och blöder ihop. EU-valresultatet häromveckan var inte bara ett underbetyg mot europeiska politiker. Det var även en påminnelse för alla oss mediearbetare om vår skyldighet att ta strid för demokratin.
