Vi ska akta oss för att bli offerkoftor
Det kom ett anonymt brev med posten. Ett klassiskt anonymt brev, delvis gjort av urklippta, uppklistrade bokstäver. Det såg ut som någonting av Agatha Christie. Blev riktigt rörd över all denna hemslöjdsmöda som slösats på mig.
Rubriken löd:
AMYGDALA
är ingen
KÖRTEL!
Den anonyme brevskrivaren hade rätt. Han hade just aktiverat amygdala, icke en körtel men väl en plats i hjärnan där det limbiska systemet producerar hot och hat, vrede och skräck.
Den anonyme brevskrivaren var sur för att jag hade kallat denna plats i hjärnan för ”körtel”.
Det var ingenting mot hur sur jag var själv! Allra helst som jag suttit i radio och ironiserat över fake news och alternativa fakta. Hela jag var ett alternativt faktum. Jag ska aldrig yttra mig om hjärnan igen. Hatar naturvetenskap.
Det anonyma brevet gjorde sin sak ordentligt och gnuggade in hur värdelös jag var. Men inom avdelningen Hot&Hat var det inte mycket att bråka om, även om det förstås alltid är obehagligt att inte veta vem som talar.
Strax därpå kom en enkät från Journalistförbundet som ville ha detaljer om hot och hat. Amygdala gick igång igen.
Rapporter om hot, hat och trakasserier bara väller in. Särskilt trakasseras journalister som skrivit kritiskt om SD och den högerextrema miljön.
Men ”Hot och hat” verkar infiltrera samtalen överallt, inte bara i högerextrema miljöer. Vi hör om hot och hat mot barn och ungdomar på nätet, hot och hat mot journalister och politiker, särskilt kända kvinnliga journalister och politiker, mot offentliga personer med utländsk bakgrund, eller icke heterosexuell läggning.
Vi hör om hot och hat mot konstnärer och författare. Enligt enkäter från olika fackförbund har 21 procent av konstnärerna, 30 procent av journalisterna och 35 procent av författarna varit utsatta för hot de senaste åren. Två procent har drabbats av fysiskt våld.
35 procent av författarna! Varför då? Nyss kom en rapport om att hot och trakasserier ökade mot museerna också, 30 procent av personalen var drabbad.
30 procent av personalen vid museer! Vad är det som triggar amygdala bland pilspetsmontrar och landskapsmåleri? Vilka museer talar vi om, vilka personalkategorier, och vilka besökare? Det är väl inte de vanliga kulturtanterna som löper amok och svingar vilt med silverkedjan?
Är detta hat personligt riktat, mynnar det ur sociala problem eller livsstilsförändringar? Som journalister bör vi granska hatet. För detta är ohanterliga siffror, oanvändbar statistik. Att notera problemet är viktigt, men vi kan inte tro att politik och polis ska lösa det.
Jag tror att vi – skeptiskt – bör korsklippa de här siffrorna till exempel med uppgifter från BRÅ om att en tredjedel av alla kvinnor är rädda för att gå ut. En tredjedel … Varför i herrans namn? Motsvarar denna rädsla en reell fara? I Sverige – vem hade kunnat tro det?!
Det handlar om samhälls- och medieklimatet, och samtalstonen. Hoten och hatet är ett samhälleligt fenomen som även drabbar konstnärer, journalister och författare. Vi professionella ska akta oss för offerkoftan, och ägna mer möda åt att ta reda på vad hoten representerar. Som jag hörde Aftonbladets Martin Aagard säga i en debatt:
”Vanliga människor råkar ofta ut för hot på nätet, efter att de har sagt något i en chatt, det behöver inte ens vara kontroversiellt. Jag möter ofta läsare som inte vågar fortsätta debatter. Detta kan vara ett ännu allvarligare hot mot yttrandefriheten, än hot mot journalister – som har sin professionalism, sina kollegor, sitt regelverk och sina redaktioner att falla tillbaka på.”
