Tittade han ens på bilderna?
Insikten om vad som egentligen är etiskt försvarbart, finns alltså serverad för redaktör Flemming Rose, mitt i den så kallade satiren.
I helgen tryckte Jyllands-Postens konkurrent Politiken en intressant brevväxling. Kanske fick den någon att hånle, om det nu är någon som har lust till det, när ambassader bränts ned, människor dör i demonstrationerna och varningar för en synnerligen allvarlig och utdragen konflikt blir allt vanligare.
Tidningen Politiken tryckte två gamla brev, som för ett par år sedan skickats mellan Jyllands-Postens dåvarande söndagsredaktör och en tecknare, som föreslagit tidningen några Jesus-satirer, lagom till påsk.
Tecknaren hade fått ihop fem bilder på temat uppståndelse (bland annat ”uppståndelse med skruv”) och skriver att bilderna kanske kan ”roa läsarna i någon av påsktidningarna?”
Redaktörens svar är kortfattat: ”Jag tror inte att Jyllands-Postens läsare tycker att teckningarna är roliga. Tvärtom tror jag att de skulle utlösa ett ramaskri. Därför vill jag inte publicera dem.”.
Sydsvenskans Karen Söderberg skrev i går en utmärkt kolumn om Politikens avslöjande av den interna brevväxlingen. Jyllands-Posten svarade i söndags med att ropa ”Hyckleri”.
bryt
Att först läsa söndagsredaktörens omsorg om sina läsare inför den kristna högtiden och sedan den artikel som Jyllands-Postens Flemming Rose skrev i höstas inför publiceringen av Muhammed-teckningarna, det kan göra vem som helst betryckt.
Dessutom sjunker humöret av det som Erik Thomle, Jyllands-Postens Mellanösterreporter, berättar i Paul Frigyes reportage i pappersutgåvan av Journalisten: ”Publiceringen av teckningarna var inget bra beslut för man visste inte vad det innebar och tog inte reda på det heller. När jag reste i Afghanistan dömdes tre pojkar till döden för att ha ritat av profeten, så för mig var det helt uppenbart en mycket allvarlig sak.”.
bryt
Uppenbarligen har tidningen inte samtalat sig fram till valet att trycka bilderna på Muhammed. Vilket betyder att redaktionen inte diskuterat varför. Alltihop ser ut att bara ha varit ett infall. Och i stället för att diskutera med Erik Thomle har kulturredaktören Flemming Rose valt att skoja till det, första meningen i artikeln inför Muhammed-publiceringen handlar om en komiker, som berättat att han inför en TV-kamera inte vågar ”pissa på Koranen”.
Sådan självcensur anser Flemming Rose vara ett tecken på att det fria samhället är hotat, liksom den alarmerande oviljan bland västvärldens dramatiker att skriva teaterpjäser om Usama bin Laden. Därför är det bäst att vara tuff.
Kanske kollade inte ens redaktör Rose på de tolv bilderna innan tidningen gick i tryck. Han kanske inte tyckte att han behövde. Men på en av dem sitter tecknaren framför sitt ritbord, med svetten i stänkande droppar. Han kikar över axeln och lutar kroppen över bilden av Muhammed, som mest ser ut som en av låtsasshejkerna som lurade Svennis.
Insikten om vad som egentligen är etiskt försvarbart, finns alltså serverad för redaktör Flemming Rose, mitt i den så kallade satiren.
bryt
Jag får plötsligt för mig att porrblaskan Hustler, som 1994 satte ihop foton på nakna kroppar med kändisar som Lill-Babs, Mona Sahlin, Runar och Carola, diskuterade mer inför sin publicering än vad Jyllands-Posten gjorde. Fotomontagen måste i alla fall ha tagit rätt lång tid att göra.
Hustler fick betala sexsiffriga belopp i skadestånd till de drabbade.
Vad Jyllands-Postens infall kostar vet ingen.
ma@journalisten.se
