Slarva inte med pressetiken
Vårt pressetiska system är enormt känsligt. Det bygger på att vi gemensamt vårdar det och att ansvarig utgivare känner betydelsen av det. Uppslutningen för systemet är stark även om tolkningarna skiljer sig åt. Så ska det också vara.
Över åren har kvällstidningarna varit generösare med namnpublicering än andra. I dag följs de ofta av en förklaring från chefredaktören till varför det var försvarligt och av allmänintresse att publicera namnet på någon misstänkt eller dömd person.
Jag försvarar ansvarig utgivares unika rätt och jag förstår den vånda som ligger bakom varje enskilt fall av publicering. Men i fallet där programledaren och chefredaktören Ola Lindholm hängdes ut som misstänkt för knarkbrott gick Expressen och flera andra medier för långt. Den enda substans som fanns för påståendet var att programledaren hade fått lämna urinprov efter en fotbollsmatch. Några resultat av provet fanns inte och det fanns ingenting som band honom till något brottsligt.
Det har jämförts med att ha fastnat i en trafikkontroll. Visst kan man skriva rubriken XXX fast i trafikrazzia. Men vilken relevans finns i det, jämfört med den publicistiska skada man åstadkommer?
Journalisten.se valde att inte publicera varken namnet eller "nyheten" förrän Ola Lindholm själv gick ut med ett pressmeddelande där han berättade vad som hade hänt och tillbakavisade alla uppgifter om att han ska ha använt knark. Många medier valde att följa Expressens exempel och namnpublicerade direkt, och några valde att maska hans namn även efter programledarens eget pressmeddelande.
Expressens namnpublicering kommer i ett skede där pressetiken diskuteras hett och där det finns en önskan om att även radio och TV ska ansluta sig till PO/PON.
Samtidigt utreds tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Utredningen kan leda fram till en urholkning av ansvarig utgivares roll, eller ett slopande av funktionen. Det pressetiska, självreglerande systemet har hittills hjälpt oss att stå emot allt för klåfingriga ingrepp från lagstiftningen. Namnpubliceringen av programledaren är i det sammanhanget väldigt olycklig och har redan lett till nya krav på integritetsskyddande lagstiftning.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson menar i sin blogg den 15 april att vi i stället för att diskutera namnpubliceringar borde diskutera behovet av juridisk kompetens, upphovsrätt och tryckfrihetsförordningen. Enligt Medierna den 16 april har han betecknat namnpubliceringen av Ola Lindholm som en fråga om tycke och smak.
Det är att gravt nedvärdera frågans betydelse. Det är genom att inte vårda vår pressetik som vi kan hamna i ett läge där lagstiftarna avgör vad som ska publiceras och inte. För demokratin och yttrandefriheten är det långt bättre att publicister avgör vad som är relevant och vad som ligger i allmänintresset, menar jag.
Jag hoppas att namnpubliceringen var ett tillfälligt snedsteg och inte steg i "något slags race to the bottom när det gäller namnpublicering" som krönikören och juristen Mårten Schultz kallade det i SR Medierna den 16 april.
X X X
Expressen friades i tryckfrihetsmålet gällande 35-åringen, som initialt misstänktes för mordet på Anna Lindh. Det var en helt rimlig dom givet det befogade allmänintresset och den kunskap man då hade om vad som hade skett.
LEDARSTICK
!
Snart kongress
Om två veckor håller Journalistförbundet kongress.
65 motioner, handlingsprogram och verksamhetsplan ska diskuteras. Och så ska det väljas ny förbundsordförande och eventuellt ny vice, samt en ny förbundsstyrelse.
Journalistens redaktion kommer att rapportera och blogga från kongressen, gå in på Journalisten.se och följ vår rapportering 3 till 6 maj.
?
Lika för alla
Moderaterna vill utvidga meddelarskyddet till att även gälla personal i privata bolag som arbetar inom offentlig verksamhet. Men de vill inte lagstifta om det, utan uppmanar kommunerna att skriva in meddelarskyddet i avtal. Det är vällovligt, men räcker inte. Meddelarskyddet är en hörnsten i vår demokrati och har urholkats i och med privatiseringen. Det måste lagstiftas om denna rättighet.
