Sätt press på Eritrea
Häromdagen var jag ombedd att tala på Sergels torg. Jag berättade om min mamma, som jag pratar med nästan varje dag. Hon är 76 år pigg, men också lite glömsk. Hon minns till exempel inte alltid namnet på min man. Men när jag berättade för henne att jag skulle delta i en manifestation för Dawit Isaak fanns ingen glömska. ”Åh, det är så hemskt att han fortarande sitter fast därnere. Så bra att ni engagerar er och försöker få loss honom.” Sa hon.
Det tänker jag på när jag läser Niclas Hammarströms och Magnus Falkeheds reportage om Syrien. Vilken lycka att de kom hem, vilken tur att vi får läsa och veta mer om den fruktansvärda situationen i Syrien.
Jag läser också Magnus Falkeheds upplevelser av fångenskapen. Och fylls av en nästan fysisk närvaro.
Så tänker jag åter på Dawit. Är det möjligt att behålla en sådan inre styrka som Magnus och Niclas och tidigare även Johan och Martin slet för – i mer än 4 500 dagar?
Så länge har han nu suttit fängslad i Eritrea. Utan rättegång, utan att få ta emot besök av familj, eller ambassadspersonal.
Dawit Isaak trodde på sitt befriade land och trodde att de nya ledarna skulle vara intresserade av vad medborgarna i landet tyckte. Det var de inte. I stället fängslades han och flera andra journalister den där dagen för drygt 4 500 dagar sedan – 12 år och fyra månader.
I grunden handlar det om mänskliga rättigheter, där yttrandefrihet är en av de viktigaste och en förutsättning för demokrati.
Länder har inskränkningar i yttrandefriheten, även Sverige som inte tillåter hets mot folkgrupp, förtal med mera. En del går längre, i skrämmande riktning. Även på närmare håll än Eritrea. I Ryssland har intoleransen mot homosexuella tagit sig så groteska yttringar att medier inte får ”propagera” för homosexualitet. Det innebär i praktiken att de inte får skriva positivt om homosexuella.
I veckan svarade Ryssland på den kritik man fått från EU för sina brott mot mänskliga rättigheter. Deras svar var bland annat att länderna i Europa, särskilt Sverige, bryter mot mänskliga rättigheter genom att vara toleranta mot homosexuella. Resonemanget är så bakframt att det nästan inte går att följa.
Mänskliga rättigheter innebär att människor ska ha rätt att utrycka sin uppfattning, att få demonstrera en åsikt, få ha sina privata val skyddade.
Ryssland är uppenbart på fel väg. Men i Eritrea är det värre. Landet är placerad i världens absoluta botten vad det gäller pressfrihet, plats 179 (Ryssland ligger på plats 148, Sverige på plats 10, Finland toppar.). Och det är där Dawit Isaak är fängslad. Den tysta diplomati som verkar ha varit lyckosam för Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien och fungerat väl för frigivandet av Magnus Falkehed och Niclas Hammarström har misslyckats för Dawit Isaak.
På manifestationen på Sergels torg i Stockholm var vi många som krävde att UD nu byter strategi och sätter hårdare press på Eritrea.
Låt oss hoppas att vi snart kan få läsa Dawit Isaaks egna ord om de 4 500 dagarna i eritreanskt fängelse.
Vi måste också diskutera hur frilansar ska få tillgång till den högsta säkerheten när de är utomlands. Höjda arvoden är en gjuten väg, en annan vore en fond där frilansar kunde få pengar för säkerhet under sina reportage. Det vi inte kan göra är att neka att köpa frilansmaterial som kommit till på ett farligt sätt. Det vore att svika såväl frilansen som vårt uppdrag att berätt.
BRA AV JK
JK Anna Skarhed fattade ett utomordentligt viktigt beslut när hon valde att lägga ner förundersökningen om brott mot tystnadsplikten hos polisen i Skåne. Det rör sig om det så kallade Romregistret. Allmänintresset som läckan ledde till var större och viktigare. Visselblåsarna fick därmed ett tydligt stöd av vår JK.
GLADAST I VECKAN
Undantaget glädjen över hemkomsten av Falkehed/Hammarström var nog Johan Ehrenberg gladast av alla journalister den gångna veckan, när han nu kunnat genomföra sin dröm: En daglig rikstäckande nyhetstidning med rödgrönt fokus.
