Värna det lokala grävet

 2011 skickades 200 grävbidrag in, 2012 var det 184 stycken och i år har guldspadejuryn bedömt 150 inskickade bidrag.
Det kan vara slumpen, men det kan också vara ett tecken på att resurserna inte längre räcker. En hårt slimmad redaktion måste välja det viktigaste, det mest akuta. Finns det då resurser för granskning?

Lokaltidningarna har i flera år tappat i upplaga och på samma gång i självförtroende. De flesta har köpts upp och ingår idag i stora koncerner, där det fattas koncernövergripande beslut. På lokal nivå får man allt mindre att säga till om.
Besluten som kommer uppifrån handlar om att satsa digitalt; samtidigt som tidningarna inte får in några pengar därifrån. Och lokalt; men med så nedbantade redaktioner att de knappt mäktar med.
Det som faller först blir lätt de lokala granskningarna, som tar tid och resurser. Granskningar är samtidigt det som betyder mest för medborgarna. Den lokala journalistiken är grunden och när den är som bäst tryggar den vår demokrati. Nära är viktigt även i en global värld, nära har du dina föräldrar, dina barn, dina vänner. Där har du din historia och din bas. Det är där granskningarna av kommunen, sjukhuset, politikerna och den stora arbetsplatsen spelar störst roll för individen.
Men det verkar som om koncernbildningarna som skapats inom lokaltidningsvärlden inte riktigt greppar denna självklarhet. Koncerner skulle kunna vara ett bra sätt att få fram pengar för lokala satsningar och gemensamma kommunöverskridande gräv, men hittills har vi sett väldigt lite sådant. Det verkar snarare som om man arbetar mot större likriktning och mer centralisering.

När Stampens ledning nyligen kastade upp en idé om att helt ta bort den ekonomiska upphovsrätten för sina anställda, så att allt material ska kunna användas av alla mediehus i koncernen, så var det ett tydligt tecken på det.
I stället för att ge varje lokaltidning möjlighet att ta fram sitt eget unika material, för sin egen unika bygd på sitt alldeles egna sätt, så tittar man åt andra hållet och funderar på att låta samma reportage och artiklar gå i flera tidningar.
Det gynnar inte läsarna och det gynnar inte journalistiken.
När Promedia inför en gemensam form för alla sina papperstidningar och Mittmedia inför gemensam redigering för alla sina tidningar, är det ett tecken på samma sak. Man tar bort det specifika i tron att läsaren inte bryr sig.
Men det är jag övertygad om att den gör. Det allmänna finns tillgängligt på så många ställen.  Det är det specifika man vill ha av sin lokaltidning, det gäller både form och innehåll.

Annons

x x x

För medborgarna är lokal journalistik viktig. För att läsarna ska betala för den behövs kvalitet. Gräv och granskningar borde vara lika väsentligt för koncernledningarna som det är för deras läsare.  
Jag hoppas att de frön som sås på Gräv ska blomstra och skapa publicistisk mångfald runt om i Sverige. Då kan den lokala journalistiken överleva långsiktigt.
 

LEDARTSTICK

ALLT BLIR BÄTTRE

Jan Helin är på sportlov och tänker i ett blogginlägg (Aftonbladet.se) på framtiden för journalistiken. Hans spaning är att det kommer bli ännu tydligare skillnad mellan långsam och snabb rapportering. Det som också kan kallas händelsestyrt och fördjupande. Han spår att allt blir bättre. Idag, när solen lyser och våren är på gång, tror jag att han har rätt. Vi behöver bara spotta upp oss lite och tro på det vi gör så kommer det mesta att lösa sig.

SKYDDAD PO-ANMÄLAN

Personer som anmäler till PO och PON att de lidit publicistisk skada ska inte riskera ytterligare obehag genom att anmälan blir offentlig. Det är en bra princip. Frågan är om den också ska gälla drottningen och andra högt uppsatta och offentliga personer. Expressen valde att berätta om drottningens anmälan av Kungabilden och debatten om konst och pressetik som följde blev bra. Ändå är jag tveksam till om det var rätt. Frågan som uppstår är var gränsen går för när en anmälan kan publiceras och inte. Hur högt uppsatt ska man vara för att inte längre skyddas vid en anmälan?