Värna yttrandefriheten
När någon trampar på vår medmänsklighet, så trampar man även på mig. När SD har en kampanj riktad mot de mest utsatta vi har, så riktas den mot mitt mänskliga jag. Därför kändes det härligt med de snabba reaktionerna, de många protesterna, demonstrationen och utdelningen av flygblad som följde på partiets kampanj i tunnelbanan.
Men så fort någon rev ner affischerna och fysiskt hindrade och tystade yttrandefriheten så måste SDs kampanj försvaras, givet att den var laglig och inte hetsade mot folkgrupp till exempel. I en demokrati är yttrandefriheten det allra viktigaste. Utan åsiktsfrihet och möjlighet att ge uttryck för sina uppfattningar, blir det ingen diskussion, inget brytande av argumentation, ingen demokrati.
Några menade efter händelserna att det är de som demonstrerar som bestämmer vad som ska få uttryckas. Alltså om de är emot kränkande politisk reklam så har de rätt att ta bort den. Och då kan det röra sig om sexistiska påståenden, nedsättande reklam om tiggare, eller annat som för tillfälligt upplevs kränkande.
Effekterna av ett sådant förfarande skulle bli förödande. En yttrandefrihet som är i händerna på den grupp som för tillfälligt skriker högst, är inte en yttrandefrihet som gäller alla.
Nej, bättre är då att vi tål och argumenterar mot sådant vi tycker illa om, som SDs provokativa och obehagliga kampanj mot tiggare, än att vi försöker tysta dem som vi inte håller med. Det som upplevs kränkande och sårande för någon i dag, kan vara uppbyggligt och moraliskt rätt med en annan grupp som sätter agendan.
Yttrandefriheten är vår allas att värna.
***
I ett mejl skriver Hans Larsson i Utgivarnas medieetiska arbetsgrupp att Utgivarna visst tar yrkesetiken på allvar, men att den inte passar i ett medieetiskt system: ”I Utgivarnas medieetiska arbetsgrupp har frågan om yrkesetiken diskuterats ingående. Och vi har kommit fram till att yrkesetiken svårligen kan rymmas inom ett nytt medieetiskt system, där alla publiceringar, oavsett om de skett i tidningar, tidskrifter, radio, TV eller på nätet – ska bedömas inom i stort sett samma regelverk. Frågan om yrkesetiken är betydligt mer komplex än vad en del vill göra gällande. (…) Det som publicerats finns svart på vitt eller i ljud och bild och kan därför bedömas av en medieombudsman och av en medieetisk nämnd. Det som föregått publiceringen – arbetsmetoderna, yrkesetiken – är mycket svårare att reda ut, då ord ofta står emot ord.”
Jag är förstås glad över att Hans Larsson tycker att yrkesetiken är viktig. Men kan samtidigt bara konstatera att han inte tycker att den är tillräckligt viktig för att ingå i det medieetiska systemet. För allmänhetens skull är jag helt övertygad om att även yrkesetiken borde lyftas in i medietiken, alldeles oavsett att det kan bli besvärligt med gränsdragningarna.
Om vi menar att det självsanerande systemet är viktigt, och att det är viktigt att allmänheten har någonstans att vända sig när den känner sig illa behandlad, så är det ju fullkomligt självklart att även yrkesetiken ska finnas där.
För att lyfta in ännu en etisk fråga som utgivare och arbetsgivare verkar ta alltför lätt på – textreklamen, så gläds jag åt att Pressens samarbetsnämnd nu lyckats enas om att utreda frågan. Det är nu tio år sedan TU lade ner textreklamkommittén. Sedan dess har textreklam och näraliggande problem fullkomligt exploderat på många håll i mediebranschen.
Tyvärr tar inte utredningen sikte på att bygga någon ny kontrollinstans, eller att den ska in i någon av de befintliga, men jag hoppas ändå att en uppdaterad checklista kan leda till det.
***
Pressetiken måste fortsätta värnas, vi måste fortsätta vara försiktiga med att publicera namn, etnicitet, kön, yrke etc på personer som begått brott om det inte är relevant i sammanhanget. På Twitter uppstod en diskussion om detta efter mordet på Ikea i Västerås. Där uppgavs mördarnas nationalitet och att de bodde på en flyktingförläggning. Det är mycket möjligt att det var relevant och korrekt publicering, men att därifrån dra slutsatsen att vi borde publicera nationalitet eller liknande oftare är en felaktig slutsats. Vi måste fortsätta vara ansvariga i vår publicistik.
Fotnot: Hela Hans Larssons mejl finns publicerat på Journalisten.se
Rättelse: Utgivarna är en utgivarorganisation inte en arbetsgivarorganisation som jag felaktigt skrev i min förra ledare.
