”Afghanistan är ett virus”

Ett av de första reportagen i boken är ett arbetsplatsknäck från Camp Northern Lights, centrum för den svenska militära insatsen. Men den fackliga tidning som hade beställt reportaget ville inte publicera det.

– Det var lite snopet. Vi tyckte själva att vi hade gjort ett arbetsplatsreportage av ganska klassiskt snitt. Men chefredaktören tyckte inte att vi i tillräckligt hög utsträckning lyfte de geopolitiska aspekterna. Det gjorde vi ju aldrig heller, men det var ju inte vad vi hade avtalat. De hade redan köpt reportaget så de betalade för det, men de publicerade det aldrig. Det blir originalpublicering i boken, säger Ivar Andersen.

Vi pratades vid strax innan du skulle åka till Afghanistan för första gången 2011. Blev det som du förväntat dig?
– Jag visste inte ens vad jag skulle förvänta mig. Att jag över huvud taget hamnade i fält på det viset berodde på att jag hade fått lämna mitt gamla jobb i en nedskärning. Jag var ganska bitter eftersom jag tyckte att allt inte hade gått rätt till och jag kände att ett miljöombyte kanske vore på sin plats.

Annons

När folk känner för ett miljöombyte brukar de inte dra till Afghanistan för att bli krigskorrespondenter. Hur bitter var du egentligen?
– Haha, ja, jag var faktiskt ganska bitter. Men mest handlade det om att möjligheten dök upp. Jag tänkte att det var lika bra att ta tillfället i akt. Det blev en omskakande första resa på många plan.

Var du illa förberedd för det som komma skulle?
– Det får man nog säga. Vi landade i Afghanistan samma dag som amerikanska trupper brände Koranen på flygbasen Bagram utanför Kabul. Det ledde i sin tur till massiva civila oroligheter. Det var regelrätta strider på gatorna i huvudstaden. Det tänkte vi förstås att vi skulle ut och bevaka, utan att egentligen känna till Kabul alls. Vi försökte jaga folkmassan bestående av en blandning av talibaner, konservativa element och vanliga arga afghaner. Det slutade i stället med att vi fastnade i deras marschväg. Jag fick gömma mig på bilgolvet medan de passerade utanför. Hade de sett mig är det möjligt att den första resan till Afghanistan också hade blivit den sista. Det är ett helt extremt nybörjarmisstag och definitivt inget jag är stolt över så här i efterhand.

Har resorna påverkat dig som journalist?
– Jag hoppas att jag har blivit en bättre journalist av det. Att vara ute i fält är en totalupplevelse. Du måste använda ett väldigt brett spektrum av din kompetens simultant. För mig har det varit en mycket effektiv yrkesträning. Samtidigt har det varit kunskapsintensivt. Du lär dig väldigt mycket när du är nedsänkt i en lokal kontext på det viset.

Kommer du att återvända till Afghanistan?
– Definitivt. Afghanistan är som ett slags virus. När man väl fått det i blodet blir man inte riktigt av med det. Jag tror inte att jag kommer att sluta att återvända dit. Jag vill nästan alltid tillbaka.