Gå direkt till textinnehållet

”Boken kan ge kunskap om DNs historia”

Clas Barkman på Dagens Nyheter har sett många chefredaktörer komma och gå under sina 43 år på tidningen. Nu har han intervjuat elva chefredaktörer som varit utgivare under de senaste 50 åren i boken Mina chefredaktörer – DN 1964-2014.

Boken kommer ut i samband med att Dagens Nyheter fyller 150 år, men den är så långt från en jubileumsbok som man kan komma. Det är i stället en riktig bladvändare med spännande historier, inte minst om relationerna mellan DNs ledning och personalens fackklubbar. Samarbetet har periodvis varit ansträngt och i boken finns flera exempel. Ett är journalistklubbens tolkning av den då nya Medbestämmandelagen, MBL, som kom 1977 och som resulterade i ett överdemokratiskt redaktionsråd på DN med ett 20-tal journalister. Tillsammans med dåvarande chefredaktören Hans-Ingvar Johnsson diskuterade de bland annat på vilket sätt tidningen skulle bevaka kronprinsessan Victorias dop i september 1977.

”På den tiden tyckte vi att idén var utmärkt medan man så här på avstånd kan tycka att vi gick för långt”, skriver Clas Barkman i boken.

Han har inte suttit och läst gamla lägg i DNs officiella arkiv, utan hämtat mycket bakgrundsfakta i klubbtidningen Myggan. Och så har han jobbat nära alla de chefredaktörer han har träffat.

– Jag tror att boken kan ge lite kunskap om DNs historia. Man behöver känna till den för att lättare kunna ta sikte mot framtiden, tycker han.

Clas Barkman började på DN som vikarie 1971. Då var Börje Dahlqvist redaktionschef och ansvarig utgivare och det var också med honom som Clas Barkman gjorde en provintervju 2012 för att se om projektet med boken skulle vara möjligt att genomföra.

Dagens Nyheter hade under perioder haft flera chefredaktörer samtidigt, en för kulturredaktionen, en för  ledarsidan och en för den allmänna nyhetsredaktionen som också varit ansvarig utgivare.

– Jag har pratat med dem som var ansvariga utgivare, och jag valde att intervjua dem i kronologisk ordning för att inte bli tokig. De lämnade ju över problemen till nästa när de avgick.

Clas Barkman säger att han fått ta del av många intressanta historier och lättast har det varit att prata med dem som fått distans till sin tid på DN. Gunilla Herlitz och Peter Wolodarski hamnar i en särställning i boken.

– De kan berätta hur det är, men inte hur det blev.

En myt Clas Barkman tar död på i boken är att ägarna, Bonnier-familjen, ofta skulle ha lagt sig i det publicistiska arbetet  under åren.

– Snarare är det så att de flesta av mina chefredaktörer talar om att de hade velat ha större kontakt och mer stöd från ägarna.

I boken framträder många DN-medarbetare med det Clas Barkman kallar yrkesetos, ett jobb som de uppfattar som mer än en vanlig anställning, ett kall.

– De har varit mer lojala med uppdraget som journalist än med företaget som betalat deras lön.  En del chefredaktörer har uppfattat engagemanget som en strid om makten på tidningen. Andra har försökt använda detta yrkesetos mer konstruktivt.

Han är glad över att alla så prestigelöst och öppenhjärtigt berättat om både med- och motgångar och vilka lärdomar de dragit när de summerat sina gärningar. Han har träffat varje chefredaktör en eller flera gånger och därefter haft mejlkontakt med dem.

– Det har varit trevligare att träffa dem nu som privatpersoner, än det var när vi arbetade tillsammans. Men ibland har det varit svårhanterligt. De är ju lite av primadonnor, ovana vid att bli beskrivna och vana att få bestämma allt.

I slutet av boken skriver Clas Barkman om sina egna värderingar av de elva chefredaktörerna.

– Alla får vara Lucia och jag berättar vilken gren jag tycker att de varit bäst i. Naturligtvis har de inte varit bra på allt och om det är något flera av dem har gemensamt så är det att de haft svårt att delegera sin makt för att bredda kompetensen.

 

Fotnot: Mina chefredaktörer – DN 1964-2014 ges ut på förlaget Atlantis.

Fler avsnitt
Fler videos