Brist på svenska berättelser

20 oktober, 2016

Journalisten TV Svensk dokumentärfilm går bra. Den vinner priser, visas på biografer och når miljoner TV-tittare. Men för filmarna själva har det inte lett till mer pengar. De är beroende av ekonomiskt stöd från internationella finansiärer och det har lett till färre berättelser om dagens Sverige.

Det är i dag mycket svårt att producera en film enbart med pengar från svenska finansiärer. Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten brukar få ihop ungefär 25 procent av pengarna från Sverige, resten måste han hitta i de nordiska länderna eller internationellt. Samproduktion med andra länder innebär ökad byråkrati. Finansiärerna vill lägga sig i och ha synpunkter på innehållet.

Det innebär mer pappersarbete och att man måste anlita auktoriserade revisorer. Komplexiteten växer. Fredrik Gertten beskriver det som att hans produktionsbolag blivit en ”ansökningsfabrik” där de åker runt på olika festivaler, träffar folk och lägger ut stora summor för att få sponsorer intresserade av projekten.

Dokumentärfilmare pitchar sina filmer under festival i MalmöDokumentärfilmare pitchar sina filmer under festival i Malmö

Hans bolag WG Film gör inte längre dokumentärer som handlar om Sverige eftersom de måste söka internationellt ekonomiskt stöd för att finansiera filmer, och utländska TV-bolag vill ha berättelser som även passar deras publik. Färre erfarna filmare gör dokumentärer om Sverige.

– De som i dag berättar om Sverige är ofta unga filmare som gör sin första dokumentär, de filmar och klipper själva och gör filmer som liknar reportage, som inte kräver lika lång tid att göra, säger Fredrik Gertten.

Dokumentärfilmaren Göran Olsson anser att det nuvarande systemet med fler TV-bolag inblandade i processen gör det svårt att snabbt få sin film finansierad, vilket får till följd att ämnen som är aktuella eller händelser som sker i dagens Sverige inte filmas.

– Detta leder till att det görs dokumentärer om personer som Astrid Lindgren eller Ingvar Kamprad. Systemet är bra för sådana dokumentärer, som även jag gör. Men det saknas dokumentärer som är brännande aktuella och tar upp problem i samhället som pågår just nu, säger han.

Maud Nycander anser att de flesta dokumentärfilmer är underfinansierade.

– Vi dokumentärfilmare har ett epitet att vi är gnälliga och alltid vill ha mer pengar. Du måste ha alla finansiärer på plats innan du kan sätta igång att filma. I början måste du jobba gratis, jobba lång tid på spekulation. Fotograf och klippare får betalt. Men regissören går in med sin lön för att det ska bli en bra film så att de ska få pengar till nästa, säger Maud Nycander.

Hon tycker att dokumentärer är folkbildande och borde få samma ekonomiska understöd som till exempel en person som doktorerar.

– Dokumentärer borde ses som en samhällsnytta och värderas högre. De är i dag en viktig del av det offentliga samtalet, och ger en fördjupning som väldigt få and­ra medier kan erbjuda. Dokumentärer når dessutom många människor.

 

Läs hela reportaget om dokumentärfilm i senaste numret av Journalisten. Eller varför inte prenumerera på tidningen. Prenumerera här.

 

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Journalisten TV

Tio år av mediegranskning

24 januari, 2017 |

Christy Chamy om att bevaka Järva

29 september, 2016 |

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies