Gå direkt till textinnehållet

Dan Josefsson: ”Vi har jobbat traditionellt”

Dan Josefsson avfärdar i en intervju med Journalisten Yrsa Stenius kritik mot arbetsmetoderna som använts för att producera dokumentären Fallet Kevin. ”Jag vet inte varifrån hon har fått sin information, hur som helst är den fel”, säger han.

I en debattartikel i Aftonbladet i onsdags gick tidigare PO Yrsa Stenius till attack mot Dan Josefsson och teamet på SVT Dokument inifrån som gjort dokumentären Fallet Kevin vars tredje och sista del sändes samma dag.

I debattartikeln hävdar Yrsa Stenius att Dan Josefsson ska ha ljugit sig fram till de intervjuer han fick med polisens utredare. ”Han förespeglade de utredare som ställde upp för honom och hans team, att man skulle göra ett antal program om samverkan mellan polis, socialtjänst, psykologer och andra, vid utredning av brott med barn inblandade.” Stenius anser att utredarna blivit överrumplade av frågorna och framstår som förvirrade, tveksamma och osäkra, eftersom de inte är inlästa på frågorna.

Dan Josefsson avfärdar Yrsa Stenius påståenden. Det är ganska uppenbart i dokumentären att intervjuerna inte har gått till på det sättet hon påstår, eftersom utredarna blir intervjuade vid flera olika tillfällen och frågorna från första början handlar om polisutredningen i Kevinfallet.

– Först och främst vet Yrsa Stenius ingenting om hur vi jobbat. Jag vet inte varifrån hon fått den här informationen, hur som helst är den helt fel. Det ser man om man tittar på dokumentären, säger Dan Josefsson till Journalisten.

– Vi har jobbat på ett väldigt traditionellt sätt; inga dolda kameror, inget lurendrejeri. Vi har varit helt öppna med att vi skulle göra en dokumentär om polisutredningen.

När Dokument inifråns reportrar började intervjua poliserna tidig höst 2016 hade man bara ett löst tips och brödernas uppgift om att de trodde att de var oskyldiga. Men i det läget hade bröderna källskydd och teamet kunde inte berätta om uppgifterna för poliserna. De hade inte heller ännu fått tag på förundersökningen.

– Vi kan i det läget över huvud taget inte veta om bröderna är skyldiga eller inte, så vi ber poliserna att berätta om utredningen. Vi gör flera intervjuer vid flera tillfällen med flera poliser, helt inför öppen ridå. De pratar med varandra så alla är medvetna om att vi gör en dokumentär om Kevinfallet. Den första fråga vi ställer till alla är: ”Var någonstans var du den 16 augusti 1998 när du först fick veta att Kevin var död?” Sen jobbar vi oss framåt. Vi har i det läget inga möjligheter att kontrollera det som de säger till oss, för vi har inte förundersökningen.

Det är vad som avspeglas i första programmet, enligt Dan Josefsson, hela premissen är att man utgår från vad polisen berättar.

– Vari bedrägeriet skulle ligga har jag svårt att förstå, säger han.

– Under resans gång får vi lyckligtvis nog förundersökningen på papper, och sedan får vi tillgång till videomaterial, och då förstår vi att det som poliserna säger i långa stycken inte stämmer med vad vi kan se i dokumentationen. Vi ställer allt mer kritiska frågor till poliserna helt enkelt eftersom vi vet mer. Och i slutet säger vi att vi har fått videofilmerna från förhören med pojkarna, och frågar om vi kan visa dem. När de tittar på dem blir de ju själva chockade. Det här är ett mycket traditionellt sätt att arbeta på.

Du säger nu att man får följa researchprocessen kronologiskt i dokumentären?
– Det är exakt så vi tänkte. Vi ville att tittaren skulle se det hela genom våra ögon, med det kunskapsläge vi hade vid det tillfälle vi gjorde intervjuerna.

Fler avsnitt
Fler videos