”De förstår inte hur journalistik går till”

Dagens Nyheters reportage om medieförakt på Östermalm där bland andra tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth hävdar att medierna mörkar känsliga uppgifter om invandring har skapat debatt. Journalistikprofessorn Jesper Strömbäck, som medverkar i reportaget, blev under måndagen nedringd av journalister. Journalisten var en i raden av medier som ville veta mer om vad forskningen egentligen visar.

– DNs reportage är intressant på flera sätt, säger Jesper Strömbäck när vi får tag på honom per telefon. Ur mitt perspektiv är det särskilt intressant hur skepsisen mot de traditionella nyhetsmedierna finns även i grupper som är välutbildade och etablerade på alla sätt och vis. Misstron mot medierna finns hos olika grupper i samhället och det här reportaget lyfter fram det. Sedan vet vi ju inte hur utbrett det är bland grupper som de i reportaget.

– Apropå reportaget tycker jag inte att det konstigt att Lena Adelsohn Liljeroth eller någon annan politiker någon gång går in på Avpixlat eller andra sajter för att orientera sig i vad som skrivs där. Det gör jag också ibland. Det är en del av omvärldsbevakningen. Frågan är hur man förhåller sig till innehållet på de sajterna och ser på dem. Ibland kallas de alternativmedier, men det är en beteckning som är djupt missvisande. De är inte på något sätt ett alternativ till etablerade medier och tror man att de ger en mer rättvisande bild av verkligheten ser jag det som djupt problematiskt. De drivs av en agenda, de har inga journalistiska anspråk och försöker inte på något sätt följa normer om saklighet och opartiskhet när det gäller hur man värderar källor, hur man värderar information eller hur man gör relevansbedömningar av olika typer av information. De har en tydlig agenda som de följer, på samma sätt som politiska partier. Man måste ta del av innehållet utifrån de förutsättningarna. Därför är de inga alternativ till traditionella nyhetsmedier.

Annons

Jesper Strömbäck menar att han inte såg något i Lena Adelsohn Liljeroths gärning som minister som tydde på att hon inte skulle förstå de traditionella nyhetsmediernas roll och betydelse, och skillnaden mellan dem och sajter som till exempel Avpixlat. Men när det gäller hennes uppfattning att traditionella nyhetsmedier mörkar är han djupt kritisk.

– Grunden för att förstå journalistiken är det faktum att mediernas format är begränsade medan verkligheten är obegränsad. Därför handlar journalistik i väldigt hög utsträckning om att värdera information och att välja och välja bort. Där spelar relevansbedömningar och journalistiska nyhetsvärderingar roll. Om man är djupt engagerad i en fråga, oavsett om det är invandring eller säljakt eller klimatförändringar, då är det lätt att tycka att medierna borde rapportera mycket mer om det. När då medierna inte gör det så upplever en del frustration, besvikelse och kanske till och med ilska och misstro. Men att inte rapportera om allt är inte samma sak som att mörklägga. I sådant fall ägnar sig medierna per definition åt mörkläggning för det finns alltid mycket som medierna inte rapporterar om. Kallar man det mörkläggning förlorar ordet sitt värde, säger Jesper Strömbäck.

Många hatsajter hävdar att mörkläggningen består i att etablerade medier mörkar identiteten eller etniciteten på misstänkta brottslingar. Därav ”avpixlat”.

Finns det verkligen ingen mörkläggning i det avseendet?
– Man kan förstås göra olika relevansbedömningar. Hur stor relevans har gärningsmännens etnicitet när det gäller brott? För de som är främlingsfientliga har det alltid relevans, men ur ett journalistiskt perspektiv så tar man ställning i det från fall till fall. I vissa fall rapporterar man det, i andra fall gör man det inte. Det görs olika relevansbedömningar. Men det är inte samma sak som en mörkläggning. Journalister gör ju relevansbedömningar hela tiden: vilka politiker man ska intervjua, vilka frågor man ska ta upp, vilka pratminus man ska ta med i artikeln, till exempel.

Påståendet att journalisternas politiska hemvist påverkar journalistiken i en specifik riktning (vänsterut) får inte stöd i den forskning som finns, menar Jesper Strömbäck.

– Det finns mycket forskning kring mediernas påstådda partiskhet och den forskningen pekar i en tydlig riktning. När det gäller partipolitisk partiskhet så är det alltid något eller några partier som gynnas eller missgynnas i varje valrörelse, men det är också olika partier som gynnas och missgynnas i olika val. Det finns alltså ingen systematik. När det gäller hur medierna gestaltar verkligheten så påverkas de av en lång rad olika faktorer. I debatten fäster man ofta stor vikt vid de individuella journalisternas åsikter, men samtidigt vet vi utifrån forskning att de ingår i redaktionella sammanhang och de är socialiserade in i en journalistisk yrkesroll. Till den hör att inte låta de egna åsikterna påverka hur man rapporterar.

– Påverkan på journalistikens innehåll finns på många olika nivåer. Det som många gör fel i den här debatten är att man fokuserar så stenhårt på att medierna skulle ha någon politisk agenda medan man är blind för alla andra faktorer som påverkar journalistikens innehåll. Det finns mycket man kan kritisera journalistiken för, men just detta att politik är det som styr, det finns det väldigt lite forskningsmässigt stöd för.

Traditionellt har högern anklagat medierna för att vara vänstervridna eftersom journalister är mer vänster, medan vänstern har anklagat medierna för högervridning eftersom ägarna och därmed ledarsidorna är borgerliga.

– Båda sidorna har rätt i den meningen att ja, journalister står mer till vänster än vad befolkningen gör, och ja, ägandet är i huvudsak borgerligt. Men – journalistik produceras varken av ägarna eller journalisterna oberoende av redaktionella strukturer, ekonomiska ramar, den journalistiska professionalismen med allt vad det innebär, beroendet av källorna och så vidare. Den som påstår att medierna är antingen vänstervinklade eller högervinklade fäster för stor vikt vid personerna – journalisterna eller ägarna – och för lite vikt vid alla de organisatoriska och strukturella faktorer som påverkar journalistiken.

Om någon vecka kommer du ut med en bok som heter ”Utan invandring stannar Sverige” och kommer därmed att bli en del av invandringsdebatten. Kommer din bok att diskvalificera dig i kritikernas ögon tror du?
– Jag vet inte, men som forskare är det viktigaste alltid vad resultaten av forskningen visar. Man tillämpar de metoder som finns på bästa möjliga sätt och låter sig ledas av resultaten. Ibland är resultaten entydiga, och då är det enkelt. Ibland strider olika resultat mot varandra, och då är kunskapsläget mer osäkert och man får vara mer försiktig med vilka slutsatser man kan dra. Och ibland finns det för lite forskning: då får man göra en så kvalificerad bedömning som möjligt utifrån den samlade forskningen. Det kan exempelvis vara så att det finns lite forskning om hur medierna bevakar x, samtidigt som det finns mycket forskning om mediernas nyhetsurval och nyhetsvärderingar. Då kan man utifrån det göra en bedömning. För mig är det viktigaste att tillämpa ett vetenskapligt förhållningssätt till det jag närmar mig och dra de slutsatser som jag kan göra utifrån tillgänglig forskning. Om det leder till att man blir diskvalificerad i vissa människors ögon är det inte mycket att göra åt det. Man kan inte låta sig styras av vilka som kan tänkas tycka bra eller dåligt om ens resultat.

Hur väl belagt är det egentligen att medierna inte mörkar?
– Det beror på vad man menar med att mörka. Menar man att medierna systematiskt och av politiska skäl väljer att inte rapportera vissa fakta finns det ingen forskning som stödjer idén att medierna mörkar.

– Det innebär inte att medierna rapporterar allt. Inom medieforskningen är det en självklarhet att medierna inte speglar verkligheten precis som den är. Det är en omöjlighet, om inte annat därför att mediernas format är begränsade. Journalistik handlar om att göra ett urval av ämnen, fakta, källor, citat, vinklar och gestaltningar. Det finns också mycket forskning som visar att det finns en selektivitet i vad medierna rapporterar om. Det finns ingen rapportering inom något område som är heltäckande ur alla perspektiv.

– Hur medierna gör dessa urval finns det ofta skäl att diskutera och vara kritisk mot. Det kan exempelvis handla om att journalistiken fokuserar för mycket på det som uppfattas som dramatiskt och spännande snarare än på sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor, att den fokuserar för mycket på enstaka konkreta händelser och utspel men för lite på mer abstrakta processer, eller att den fokuserar för mycket på det politiska spelet och för lite på politikens sakfrågor. Det kan också handla om att berättartekniker som ingår i medielogiken, exempelvis tillspetsning, förenkling, polarisering, personifiering med mera används för mycket.

– Vad som är viktigt att förstå och som medieforskningen visar är att de mekanismer som kan förklara det journalistiska innehållet i liten utsträckning handlar om individerna och deras politiska åsikter. I stället handlar det om de journalistiska produktionsprocesserna, formade av sådant som de redaktionella strukturerna och rutinerna, de redaktionella resurserna, de medieekonomiska förutsättningarna, journalistiken som profession, konkurrensen om publikens uppmärksamhet och samspelet med andra sociala och politiska institutioner.

– Om frågan är ifall medierna rapporterar allt, då är svaret självklart nej. Om frågan är ifall medierna systematiskt och av politiska skäl väljer att inte rapportera om vissa fakta, ja då är svaret också nej. Att inte rapportera allt är helt enkelt inte samma sak som mörkläggning, och jag har inte sett någon studie som visar att medierna systematiskt mörklägger, säger Jesper Strömbäck.