De har jobbat på Ljusnan i många år Fortfarande spännande att gå till jobbet
På tidningen Ljusnan i Bollnäs är medelåldern bland journalisterna 44 år.— Jag är för gammal för att byta jobb. Jag räknar med att bli kvar här tills jag går i pension, säger reportern Håkan Stenberg, 52 år.
På tidningen Ljusnan i Bollnäs är medelåldern bland journalisterna 44 år.
— Jag är för gammal för att byta jobb. Jag räknar med att bli kvar här tills jag går i pension, säger reportern Håkan Stenberg, 52 år.
Håkan Stenberg började på Ljusnan i Bollnäs 1978. Sen dess har han blivit kvar.
— För tio år sedan sökte jag jobb på Hudiksvalls Tidning men det blev inget. Vill man byta jobb ska det nog ske innan man fyllt 40.
I fjol gjorde Ljusnan ett ryck och anställde tre reportrar. Innan dess var det länge sedan några nya krafter kom in på redaktionen.
— Många av journalisterna och fotograferna var runt 30 år när jag började här för 16 år sedan. De flesta är fortfarande kvar, berättar reportern Marie Svärdhagen.
Arbetstillfällena på orten har succesivt försvunnit. Förr hade Hälsinge Kuriren och Hälsinglands Tidning lokalredaktioner i Bollnäs. De är borta nu.
Förutom Ljusnan finns bara två journalisttjänster i trakten och det är på lokalradion. Den som vill skaffa nytt jobb måste flytta eller långpendla.
Om man hittar ett nytt arbete vill säga.
— Det vore nog jättetufft för mig att få jobb någon annanstans, säger Marie Svärdhagen som är 38 år. Möjligen kunde jag få jobb som allmänreporter på någon annan lokaltidning.
Vad gör du om tio år?
— Då är jag nog kvar här. Kanske kan jag få någon chefstjänst på tidningen.
Scenariot kan låta dystert men varken Marie Svärdhagen eller Håkan Stenberg upplever det så.
— Jag trivs bra på tidningen och har stor frihet i jobbet, påpekar Marie.
— Att folk blir kvar så länge på Ljusnan beror till stor del på att det är så bra stämning, menar Håkan. Själv är jag född och rotad här och idag har jag ingen längtan bort. Tanken på att jobba på Ljusnan resten av mitt yrkesliv är inget som ger mig ångest, tvärtom.
Fördelarna med en hög medelålder på redaktionen är naturligtvis de många erfarenheterna och det stora kunnandet. Nackdelarna brukar vara trötthet och låg kreativitet.
— Visst märks det att folk har blivit äldre. Vi har gjort det mesta några gånger och det kan vara svårt att hitta nya vinklar, säger Marie Svärdhagen. Men för det mesta har jag lätt att tända till.
— Behållningen är att träffa människor. Men visst kan jag känna mig trött om jag för kanske tionde gången ska bevaka julfesten på trettondan.
— Det finns ju en del jobb vi måste göra, menar Håkan Stenberg. Om Bollnäsmarknaden drar 20 000 människor kan vi inte strunta i att rapportera. Det kan vara frustrerande att åka dit år efter år men man får försöka hitta nån intressant knalle.
— Det är sällan jag känner mig trött på jobbet. Jag tycker fortfarande att det är spännande att komma till tidningen klockan åtta på morgonen och inte ha en aning om hur dagen kommer att se ut.
Den verklige veteranen är Thord Ehnberg som arbetat på Ljusnan i 46 år. Först som typograf och sedan 1972 som fotograf.
— Att hålla kreativiteten uppe är inga problem. Jag gillar fortfarande att fara ut på jobb, diskutera reportaget med reportern, tänka på bildinnehåll och allt det andra.
Thord har bevakat Hälsingehambon 10-15 gånger och säger att han kan göra jobbet i sömnen.
— När jag åker ut till hambon tänker jag: “Vad sjutton har jag tagit för bilder där tidigare?”. Och det är ju i princip allt. Läsarna förväntar sig svängande kjolar och Hårgaberget i bakgrunden och det får de. Sen brukar jag alltid hitta någon extra knorr och så är jobbet i land.
