”Det är ett stort ansvar att göra dem rättvisa”
Det började som ett examensarbete på bildjournalistiklinjen vid Biskops Arnö. Nu, några år senare, har Kenny Bengtssons projekt om människor som kommit ensamma till Sverige som barn och unga blivit bok.
Hösten 2011 påbörjade Kenny Bengtsson det arbete som skulle följa honom under flera år. Det hade blivit allt vanligare med ensamkommande flyktingbarn – då främst från Afghanistan – och Kenny Bengtsson bestämde sig för att söka upp asylboenden för ensamkommande och låta människorna där berätta om sina liv. Det var inte lätt, många gånger kom han inte längre än till kommuntjänstemännen, som sade nej.
Men Kenny Bengtsson gav inte upp och efter hand kom projektet att växa. Berättelserna handlar om människor med olika bakgrund och ursprung, bland andra nyanlända flyktingbarn, finska krigsbarn som skickades till Sverige och judiska barn som transporterades hit från Tyskland 1938. Det gör att bokens berättelser spänner över nästan 80 år och visar att det inte bara är i dag som ensamkommande barn söker sig till Sverige.
– Historien fortsätter, säger Kenny Bengtsson och berättar att Utvandrarnas hus i hans uppväxtstad Växjö nog har påverkat honom. När han besökt museet har han sett kopplingar mellan sitt projekt och de svenskar som åkte till Amerika.
– De flydde också, även om orsaken inte var krig utan fattigdom. Vi har svårt att koppla ihop det spåret med det som händer i Sverige i dag. De som reste till Amerika är vi stolta över.
I boken Jag kom ensam – Om flykt i barn- och ungdomen har Kenny Bengtsson avbildat 50 personer, tillsammans med korta texter där de själva berättar något om sina upplevelser och erfarenheter. Sammantaget ges många olika bilder om vad det kan innebära att lämna sina föräldrar och syskon och fly till ett främmande land helt ensam och utlämnad.
– Jag har gjort väldigt öppna intervjuer, där de i stort sett fått prata om vad de ville. Sedan har jag skalat ner berättelserna.
Alla porträtt är tagna på plats, ofta mot en kal vägg på något flyktingboende eller i intervjupersonernas hem, med en analog mellanformatskamera.
– När jag inte använt mig av alla möjligheter som en digitalkamera ger har varje bildruta på filmrullen blivit värdefull. Ljuset har varit viktigt, jag har inspirerats av Rembrandts självporträtt och till en del av Edvard Munch. Den fysiska miljön har varit ointressant, jag har försökt avbilda människorna så nära som möjligt och sökt någon slags inre frid hos dem.
Under arbetet med boken har Kenny Bengtsson många gånger grubblat över etiska och moraliska dilemman.
– Jag har varit så rak och ärlig som jag kunnat. Och försökt visa största möjliga hänsyn. Men många av dem jag intervjuat har burit på svåra trauman och det är ett stort ansvar att hantera deras berättelser och göra dem rättvisa. Att inte förvanska eller misstolka någon. Det har också tagit fem år att färdigställa boken. Under så lång tid hinner man förändras, och jag tänkt mycket på hur de i dag skulle ta emot de livsberättelser jag skildrat i boken.
Helst hade Kenny Bengtsson velat att alla skulle fått läsa sina berättelser innan de gick i tryck. Men det har inte varit möjligt. Några har avlidit, några lever gömda eller har blivit utvisade. Andra har bytt adress och ibland namn.
– Arbetet med boken har gjort att jag insett hur mycket vi människor har gemensamt och hur viktigt det är att vi tar oss tid att lyssna på varandra.
