En frysbox för 30 miljoner

Det är måndag den 26 augusti 2013 och sensommarvärmen hänger kvar över Stockholm. 23 grader och molnfritt vid lunch. Den första riktiga höstkänningen rullar in mot slutet av veckan. Men i Marieberg på Kungsholmen råder redan vinterkyla.

Bo Keskikangas strosar som vanligt in på DN på eftermiddagen för nattpasset på webben, hälsar på kollegerna och sätter sig och jobbar. Efter en stund ringer telefonen. Personalchefen Henrik Fontin vill träffa honom på en gång.

 

Mötesrummet heter Rudolf Wall efter DNs grundare. Det ligger i en del av huset som tidningen håller på att lämna och på vägen passerar man genom ett skelett av ett kontorslandskap. Det är första gången Bo Keskikangas och Henrik Fontin pratar med varandra. Webbchefen Anna Åberg sitter med vid mötet men hon säger inget. Det är Henrik Fontin som sköter snacket.

”Vi har ett erbjudande till dig.” Det är en öppningsfras Fontin använt flera gånger under dagen.

”DN har gjort en ny organisationsplan för 189 personer. Den börjar gälla den 1 oktober. Du finns inte med.”

”Vi har inte valt bort dig. Vi har bara valt några andra.” 

Tolv journalister ställs inför samma ”erbjudande” – tacka ja till omplacering till en nyinrättad projektgrupp som ska arbeta med DNs 150-årsjubileum 2014, med placering utanför DN-huset – eller tacka nej och bli uppsagd. Bo Keskikangas får tre dagar på sig att bestämma sig. Några av de andra får bara en dag.

– Jag fick veta att mina arbetsuppgifter inte fanns kvar, berättar Bo Keskikangas när vi träffas över en lunch på Pressklubben.

– Fast det gjorde de förstås. Det sitter en bemanningsanställd och sköter de arbetsuppgifterna i dag. Arbetsuppgifterna fanns bara inte kvar för mig.

 

Han tackar ja. Det gör alla tolv DN-journalisterna. Några blir sjukskrivna. En säger upp sig och går till ett nytt jobb. De andra får möjlighet att bli arbetsbefriade fram till att projektet kan starta. Bo Keskikangas väljer att stanna hemma. Det är för deppigt att vara inne på redaktionen.

När en annan av dem som valt att jobba hemifrån, en erfaren reporter som varit på DN i över 40 år och skrivit omkring 8 000 artiklar, kommer upp på redaktionen för att hälsa på tar en person i ledningen honom avsides och frågar om han är där för att han behöver läkarhjälp.

 

I ett mejl till alla medarbetare på redaktionen skriver redaktionschefen Caspar Opitz den 16 september 2013 om den nya projektgruppen: 

”DN har ett reellt behov av att ta hand om det 150-årsfirande som står för dörren. Det handlar inte om arkivering utan journalistisk bearbetning av vårt historiska material, bland mycket annat. Detta är tjänster vi hade behövt köpa in om inte projektet skapats. Vi såg en möjlighet att gå fackklubben till mötes och undvika uppsägningar genom att tillsätta projektet utanför den ordinarie bemanningsplanen.”

Vilka som ingick i gruppen meddelades dock aldrig, varken internt eller externt.

I början av oktober samlas de då elva kvarvarande i projektgruppen ”DN 150 år” i en 400 kvadratmeter stor kontorslokal bakom en plåtdörr i kvarteret Paradiset på norra Kungsholmen. De befinner sig tre kilometer från DN-huset i Marieberg. 

 

Det är nu helvetet börjar. De tas bort från alla redaktionsmejlgrupper, deras inloggningar till de journalistiska arbetsprogrammen försvinner, de fråntas tillgång till det redaktionella systemet och de får inga arbetsuppgifter på två veckor. De blir sysslolösa. Efter påtryckningar får de tillbaka några program och ansluts till vissa mejlgrupper. Arbetsledningen dyker upp sporadiskt, bara några i timmar i veckan. En av deras chefer blir HR-chefen själv, Henrik Fontin.

Den 14 oktober börjar de tagga recensioner från DNs arkiv. Det är ett arbete som ”en mellanstadieelev skulle klara”. Ett klick för att få upp en artikel. Ett klick för att tagga. Ett klick för att få upp nästa artikel. 

Det går en månad. Ingen efterfrågar materialet. Ingen använder materialet. De är åter sysslolösa. Vad ingen berättar för dem är att när DN laddat upp de taggade recensionerna till DNs separata filmsajt kraschar sajten som begravs i tysthet.

I november 2013 får de en ny chef som föreslår att gruppen ska ta fram ett förslag på hur DN skulle kunna uppmärksamma 150-årsjubileet. För att klara det behöver de få tillgång till tidningsläggen som finns i DN-huset. Tjogvis med tunga inbundna tidningslägg budas i omgångar till Paradiset där de täcker en hel vägg. De börjar rita sidor och sajtförslag. För första gången sedan augusti känner några av dem hopp. Det kanske kan bli något av det här.

 

Det går några veckor. En av cheferna kommer på besök och berättar att det finns en annan projektgrupp som arbetar med 150-årsjubileet inne i DN-huset. Den gruppen heter också ”DN 150 år”. Det är den gruppens förslag som gäller. Allt det som projektgruppen i Paradiset har arbetat med är meningslöst. Nu ska de i stället skriva notiser på en blogg. De sitter i huvudsak sysslolösa. Medarbetarna skickas periodvis hem.

Inne i DN-huset håller mellancheferna i de årliga utvecklingssamtalen med de anställda. Det är inte aktuellt med några utvecklingssamtal för journalisterna i Paradiset. 

Under julledigheten 2013 erbjuds två i gruppen separatuppgörelser och de väljer att sluta. De är nio kvar. De flyttas tillbaka till DN-huset men sitter avskilt i en annan del av huset långt från redaktionen. De får i uppdrag att skriva en tweet om dagen om något från DNs historia samt enstaka historiska texter till sidan 2.

Stämningen är låg och under våren blir en person akut sjukskriven på grund av arbetet.

 

I maj 2014 ska de börja scanna och tagga tidningar från åren 1865–1927 till ett digitalt arkiv. De får en utbildning i det nya gränssnittet. Programvaran som konsulter utvecklat i månader fungerar inte. Planerna skrotas. I stället ska gruppen scanna in uppskattningsvis en miljon bilder ur Scanpix bildarkiv. Det finns elva miljoner bilder att välja mellan. Ingen bryr sig om vilka bilder som scannas, de får själva välja. Bo Keskikangas scannar bland annat in hundratals bilder på Sven Tumba. De får en utbildning i Photoshop för att lära sig bildbehandling. De får sedan veta att de inte ska behandla bilderna.

Efter semestrarna inser deras nya chef att läget är ohållbart och försöker hjälpa dem därifrån. Fyra personer får enskilda uppgörelser. Nu är de fem kvar.

I september fråntas gruppen alla arbetsuppgifter som rör 150-årsfirandet, utom uppdraget att skriva en tweet om dagen. Flera medarbetare känner sig deprimerade. Den psykosociala arbetsmiljön i gruppen är nu mycket dålig. Läget är allvarligt. 

 

I början av hösten får personalchefen Henrik Fontin sluta. Magnus Janson blir ny personalchef. Ytterligare tre personer ur gruppen bestämmer sig för att sluta och förhandlar om avgångsvederlag. Två är kvar. Gruppen blir upplöst. De två kvarvarande medarbetarna kommer tillbaka till redaktionen men sorterar under bildavdelningen. De fortsätter att scanna gamla bilder.

 

Bo Keskikangas tog ett avgångsvederlag och gjorde sin sista arbetsdag den 30 september 2014.

– Om de bara hade gett oss något vettigt att göra, eller gett oss ett erbjudande från start så hade mycket elände kunnat undvikas. Men det hade förstås motverkat syftet, som var att tvinga oss att säga upp oss själva. Någon annan förklaring kan jag inte se.

– Men jag klarade mig bra om man jämför. Det var ju tio som blev uppsagda också, säger Bo Keskikangas.

 

Journalisten har pratat med flera av de tolv personer som placerades i den så kallade ”frysboxen” i kvarteret Paradiset. Ingen får berätta om avgångsvederlagen. På olika vägar har vi dock kunnat pussla ihop en ungefärlig kostnad för hela projektet. Lågt räknat handlar det om 30 miljoner kronor. Det är den enskilt kostsammaste satsningen Dagens Nyheter har gjort under perioden.

Personer med insikt i upplägget berättar samma historia:

Det var meningslöst arbete.

Syftet var att pressa dem att säga upp sig själva.

Det blev dyrt för DN.

En av dem säger så här till Journalisten: ”Dagens Nyheter har satsat tiotals miljoner kronor på att plåga en grupp anställda. Det är ett vidrigt beteende från en arbetsgivare.”

En annan säger: ”Hela tiden slets man mellan hopp och förtvivlan. Hade DN fått tips om en arbetsgivare som behandlat sin personal som DN har behandlat sin hade vi slagit upp det stort i tidningen. Det hade varit en skandal.”

En tredje säger: ”Jag är upprörd över hur ledningen har behandlat oss. Det gör mig nästan lika upprörd att det är så tyst på redaktionen. Klubben ställde upp för oss. Men var är våra kolleger? Är de rädda möss? Jag vet ingen annan redaktion som skulle tystna om något sådant här händer.”

En fjärde säger: ”Jag känner mig fortfarande skakad av det som hände på DN. Jag tycker faktiskt synd om de chefer som känner sig tvungna att agera så brutalt mot sina anställda. Jag hoppas de kan leva med det själva. Det strider mot allt man vet i dag om bra ledarskap och mot den lag som finns gällande god arbetsmiljö. Det var mobbning helt enkelt.”

En femte: ”Jubileet 2014 kändes som ett personligt hån. Lagen om anställningsskydd fyllde 40 år samtidigt. Det var ett dubbelt hån.”

 

Det förefaller så orimligt att ett företag skulle lägga ned över 30 miljoner kronor på att mobba sina anställda. Varför gjorde DN så här? För att få svar på den frågan måste vi backa tillbaka till augusti 2013 igen när Henrik Fontin blixtinkallade medarbetare till Rudolf Wall-rummet.

Efter semestrarna återvände DNs ledning till ritbordet. Läget var prekärt och det var bråttom. De hade tagit fram en redaktionsorganisation för 189 journalister. Inte en jävel till. Problemet: De hade 211.

Erbjudandena om avgångsvederlag om tre månadslöner utöver uppsägningstiden under våren hade helt enkelt inte gett tillräcklig utdelning. 

Journalistklubben hävdade att erbjudandet varit för snålt. Men klubben skulle man inte lyssna på. Den var ”rabiat”. Företrädarna var ”galna”. Det var i alla fall vad företrädare för ledningen spritt till valda delar av redaktionen ett år tidigare. Med sådana kunde man inte förhandla, hette det. Så ledningen meddelade att den vägrade att genomföra lönerevisionen tillsammans med journalistklubben, med motiveringen att man ”saknar förtroende för klubbens förtroendevalda”. DNs lönerevision 2012 gick till central förhandling mellan Journalistförbundet och Medieföretagen.

Förhandlingsvägran med den lokala fackliga organisationen var ett brott mot medbestämmandelagen, föreningsfriheten i regeringsformen och organisationsfriheten i FN-konventionen och i Europakonventionen – och journalistklubben bet sig envist fast i förhandlingsbordet. Arbetsgivaren skulle inte få välja sin motpart i de lokala förhandlingarna, menade klubbstyrelsen. AB Dagens Nyheter tvingades till slut till ett skadestånd på 150 000 kronor till journalistklubben. Småpengar, precis som skadeståndet på 100 000 kronor för att ledningen vägrat informera journalistklubben om företagets ekonomi under tre års tid. Skadestånden återfinns i klubbens årsmöteshandlingar.

Det kanske mest graverande skadeståndet är också det minsta. En krona begärde journalistklubben för brott mot förtroendemannalagen, för förtalet av de förtroendevalda, alltså när ledningen spred uppgifter om att klubben var "galen" och "rabiat". Det var väl egentligen fråga om ett yttrandefrihetsbrott, menade några medarbetare som tycker att ledningen borde ha polisanmälts för förtal. Men klubben valde att se det som förhandlingstaktik mot klubben i stället för personliga attacker. DN gick med på att betala. Enligt klubbens ekonomiska redovisningar kvarstår dock enkronan som en fordran på företaget.

 

För Unionens fackklubb på DN gick det sämre. Klubben var på fallrepet redan 2012. Det gick inte att hålla ihop organisationen. I maj 2013 avgick klubbstyrelsen på grund av ”DN-ledningens antifackliga agerande” och en ”aggressiv mobbningskampanj” riktad mot förtroendevalda. En interimstyrelse höll ut till årsmötet i februari 2014 då klubben till slut lades ned. Det gick helt enkelt inte att hitta en ny klubbstyrelse som var beredd att utstå ledningens behandling av fackligt förtroendevalda.

En Unionenmedlem på Dagens Nyheter säger så här till Journalisten: ”Det är psykiskt påfrestande att vara hatad av arbetsgivaren. Jag är förundrad över att journalistklubben orkar hålla ut.”

Kort sagt – Dagens Nyheters ledning kunde inte räkna med någon goodwill från de lokala klubbarna när omorganisationen skulle förhandlas i augusti 2013. Relationen till journalistklubben var efter skadestånden ”frostig men funktionell”. Det skulle inte gå att få fram en lokal turordningslista som arbetsgivaren ville ha den.

Om man skulle klara sparbetinget enligt Lagen om anställningsskydd skulle nyrekryterade journalister bli uppsagda, uppger en person med chefsställning på Dagens Nyheter för Journalisten.

Så ledningen gjorde en egen lista. Här hamnade några äldre journalister och sådana som hade varit deltidssjukskrivna eller deltidspensionerade i förtid. Eller bara blivit överflödiga när avdelningarna försvann eller osthyvlades ner. Till slut hade de 22 namn. 

Det blev två listor. Den ena med tolv personer som inte ens DNs ledning kunde hävda saknade kvalifikationer. Där hamnade bland andra Bo Keskikangas med 26 år på tidningen, som skribent, tidigare chef för den 40 man starka konsumentredaktionen och med erfarenhet som nattredigerare, redaktör för IT-bilagan, bevakningsredaktör, biträdande debattredaktör, morgonredaktör på nätet, webbredaktör och sportmedarbetare. 

De tolv hamnade i frysboxen i hopp om att de skulle säga upp sig.

Den andra listan innehöll tio personer som sades upp direkt. Åtta av uppsägningarna har Journalistförbundet drivit till Arbetsdomstolen för brott mot Lagen om anställningsskydd. 

 

De åtta uppsagda hade jobbat i mellan 15 och 40 år på DN och sju av dem var redigerare. Några av dem hade vunnit pris för sin redigering i SNDs internationella tidningsdesigntävling när DN utsågs till världens bäst designade tidning 2013. Flera av dem hade gått en skräddarsydd utbildning för redigering på JMK i Stockholm, bekostad av DN. Några av dem jobbade också som redigerare i augusti 2013 när de blev uppsagda. Den sista arbetsdagen redigerade flera av dem papperstidningen.

En och en blev de inkallade till Henrik Fontin i Rudolf Wall-rummet den här veckan i augusti och sades upp på grund av att de inte var kvalificerade att redigera tidningssidor. Att de inte var kvalificerade betyder på ren svenska att de inte kunde. Arbetsgivaren menade att de saknade förmågan att redigera Dagens Nyheter.

En av de uppsagda hade ett halvår kvar till pension när hon fick beskedet. Eftersom hennes uppsägningstid var 14 månader innebar uppsägningen att DN gav henne åtta extra månadslöner på ett bräde ”för att få möjligheten att förnedra henne” som en av hennes tidigare medarbetare beskriver behandlingen. Hade DN bara väntat sex månader hade hon slutat självmant, vilket förstås hade blivit billigare för tidningen. Nu har hon dessutom dragit DN inför Arbetsdomstolen. ”Vad var vinsten med detta?” säger medarbetaren.

 

Flera av de uppsagda berättar att de känner sig mycket illa behandlade. En av dem har beskrivit det så här för Journalisten:

”Jag vill att det här ska svida för Dagens Nyheter. Jag tror att det är det enda sättet att få dem att omvärdera personalpolitiken.”

I november förra året gjorde DN något som upprört flera journalister på tidningen, och som ledningen faktiskt också har bett om ursäkt för. Det är den enda ursäkten som DN har riktat mot någon i den här processen. Dagens Nyheter uppdrog åt alla sina journalister att lämna in sina CVn. Syftet var enligt ledningen att göra en kunskapsinventering för att kunna satsa på rätt sorts fortbildning. Även personer som var på väg att sluta krävdes på CV, liksom de som satts i frysboxen. Bakom ryggen på de egna anställda skickade sedan DN dessa CVn till Arbetsdomstolen som bevis i rättegången mot de åtta uppsagda journalisterna.

 

När Journalisten tar kontakt med journalistklubben på DN och med Journalistförbundet centralt får vi försiktiga svar. Det är ingen som ”rasar” mot DN. Orsaken är att förhandlingsklimatet har blivit bättre sedan Magnus Janson blev ny personalchef i höstas. Man vill inte riskera en försämring.

Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har hela tiden varit öppet kritisk till hur DN har skött uppsägningarna, placerat journalister i en frysbox och behandlat den lokala journalistklubben.

– Vår verksamhet bygger på de lokala klubbarna. Frysboxen är upplöst och det vi ser nu på DN verkar vara en satsning på ett nytt HR-tänk. Jag vill lösa problem, inte skapa nya konflikter, säger Jonas Nordling.

Journalistklubbens ordförande på DN Anders Forsström menar att ingen vunnit på den tidigare personalpolitiken. 

– Enskilda individer har fått betala ett högt pris. Men också klubben och ledningen har skadats. Samtidigt tycker jag att företaget nu har gjort ärliga försök att lösa de värsta problemen. Att frysboxen avvecklats är en stor lättnad, säger Anders Forsström.

Vi har intervjuat och samtalat med ett 30-tal DN-journalister men ingen vill ställa upp med namn, vad beror det på? 

– Det är inte värdigt för någon arbetsplats om folk känner sig rädda att prata med medier, speciellt inte för DN. Men för journalister kan det också vara extra svårt att kritisera företaget öppet. Vi vill inget hellre än att vara stolta över vår tidning. 

 

I oktober 2013 gjorde styrelsen i Dags­pressdistriktet i Journalistförbundet ett uttalande rörande situationen på Dagens Ny­heter, med underskrifter från klubbordföranden på tio tidningar: Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, TT, Metro, Länstidningen Södertälje, Lokaltidningen Mitt i, Schibsted Media, Up­sala Nya Tidning, TT Spektra och Marieberg Media. Dagens Nyheters klubbordförande Anders Forsström hade inte skrivit under.

I uttalandet kallades Dagens Nyheter för ”Ryanair på svenska”. Dagspressdistriktet riktade svidande kritik mot DNs ledning med VD Gunilla Herlitz och chefredaktör Peter Wolodarski i spetsen och skrev: ”Personal hotas till tystnad. Medarbetare trakasseras och tvångsförflyttas. Fackliga företrädare beläggs med munkavle. Välkommen till Dagens Nyheter.”

 

Det är många som anser att den tidigare personalchefen Henrik Fontin bär ansvaret för personalpolitiken på Dagens Nyheter. Men alla anser också att han inte kunnat föra den personalpolitiken utan chefredaktören Peter Wolodarskis och VDn Gunilla Herlitz stöd. De var väl införstådda med vad som pågick och kunde ha agerat om de sett något skäl till det.

DNs ledning har avböjt alla intervjuer. Den tidigare personalchefen Henrik Fontin har avböjt att medverka. 

 

Efter att Journalisten mejlat ett artikelutkast och bett om kommentarer från DNs chefredaktör Peter Wolodarski, kommer dock ett mejlsvar från Magnus Janson, personaldirektör på Bonnier News:

”Här kommer Dagens Nyheters svar på din kommande artikel:

Journalisten har bett Magnus Janson och Peter Wolodarski att uppge vilka uppgifter de anser är fel. De har inte återkommit med svar.

 

Det är måndag den 16 mars 2015 och i Stockholm hänger våren i luften. Tio grader och molnfritt vid lunch. I Ryningska palatset i Gamla Stan inleds på eftermiddagen den första muntliga förberedelsen i Arbetsdomstolen rörande de åtta journalister som sades upp från Dagens Nyheter för ett och ett halvt år sedan. Sju av dem sitter bland åhörarna.

Ryktet gör gällande att DN på förmiddagen ska ha erbjudit var och en långt mindre än en årslön i förlikning. Budet förkastades kvickt. Om det är priset på Las kan man skrota Las, viskar en.

Rätten undrar varför AB Dagens Nyheter lämnat in CV på en massa journalister som arbetar på tidningen till rätten. Vad försöker de bevisa? Andra journalisters kvalifikationer har väl ändå inget med saken att göra? ”Man kan vara överkvalificerad för ett arbete också. Eller menar arbetsgivarsidan att kvalifikationerna för arbetet är personberoende? Är det så man ska tolka lagen?” säger rättens ordförande syrligt.

Och vilka kvalifikationer är det egentligen som DN menar krävs för redigering? ”Erforderliga kunskaper” och ”bred journalistisk kompetens” – vad betyder det? DN lovar att återkomma. Det är dagens vanligaste replik: ”Vi får återkomma med det”. 

En timme in i den muntliga förberedelsen kommer det absurda ögonblicket som alla suttit och väntat på. Anne Alfredson, förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd som företräder Journalistförbundet, lutar sig fram till mikrofonen på bordet och förklarar för rätten, att några av de uppsagda journalisterna borde ha fått jobb i frysboxen. (Fast hon kallar den förstås inte för ”frysboxen”, utan ”projektgruppen DN 150 år”.)

Alltså. Några av de åtta personer som sades upp hade fler tjänsteår än flera personer som placerades i frysboxen, och skulle alltså ha haft företräde till dessa jobb, om de var kvalificerade för arbetsuppgifterna. Frågan är nu alltså om de var kvalificerade för arbetsuppgifter i frysboxen. 

Jag sneglar på några av de uppsagda och kommer att tänka på vad de i frysboxen berättat. ”Det var ett arbete som en mellanstadieelev skulle klara”. 

AB Dagens Nyheter svarar att de uppsagda saknade kvalifikationer även för detta arbete men kan inte precisera vad arbetsuppgifterna bestod i. ”Vi får återkomma med det.”

Nästa muntliga förberedelse i AD sätts till den 25 juni. Huvudförhandling väntas kunna ske under 2016.
 

 

Fotnot 2: Efter Journalistens pressläggning har parterna nått en förlikning vilket innebär att var och en av de åtta uppsagda DN-journalisterna får en individuell kompensation. Journalistförbundet har återkallat målet i Arbetsdomstolen. Läs mer på Journalisten.se.