”Jag ser det som att jag är Polisens vän”

Varför har du skrivit den här boken?
– Jag har bevakat Polisen i över ett decennium. Och det blev allt tydligare att något var väldigt fel. Starten var när jag pratade med polisforskaren Stefan Holgersson 2012. Polisen har konsekvent motarbetat honom och hans forskningsresultat har tystats ner.

– Det har också slagit mig att det är så sällan som poliser vill framträda med namn, så är det inte när jag intervjuar folk på Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Och sen är mitt perspektiv att jag har tilltro till rättstaten och jag när en förhoppning om att rättssystemet fungerar. De säger att jag är Polisens fiende, men jag ser det som att jag är Polisens vän.

Men varför just i bokform?
– Styrkan i boken är hur alla dessa nio berättelser väver in i varandra. De är så anmärkningsvärda så att man nästan inte hade kunnat tro på dem, om det inte var så många.

Annons

Berättelserna visar på ett systematiskt straffande av poliser som vågar säga emot eller ha andra ögon på verksamheten. De beskiver hur chefer använder polisanmälningar som straff, hur man har isolerat personer, att man tar ifrån dem tjänstepistol. Det är riktigt grovt artilleri som chefer och arbetsledningarna använder för att tysta sina medarbetare. En del mals nästan ner i den här processen.

Vad tror du det beror på att det här finns just hos Polisen?
– Jag tror att det finns en kultur som kommer av den här lojaliteten och ordervägen som i det akuta läget inte kan ifrågasättas. I den  stunden måste det vara militär ordergivning. En polis kan inte tycka att: ”Jag jagar den här personen i stället, eller springer åt det här hållet”. Men sen har det agerandet flyttat in i den övriga verksamheten, där det inte behövs. Och de överordnade är inväxta i den här kulturen.

Det är tydligt att du är opinionsjournalist även när du skriver den här boken. Du har en tes som du hittar bevis för?
– Min tanke var att jag skulle skriva en neutral bok. Först hade jag en kort inledning och nio neutrala berättelser. Jag hade den på läsning hos en kollega och vän. Hon sa att historierna blev obegripliga om de inte hade en fond. Då skrev jag min lite fylligare bakgrund. Och då blev det svårt att vara neutral.
– Jag passar inte att skriva på något annat sätt. Jag gick in i det här med en tes. Om jag gått in och intervjuat nio random poliser, hade det sannolikt blivit en annan berättelse.

Du har fått övervägande positiv kritik på din bok. Men polischef Dan Eliasson menar att det du skrivit är historiskt och att han därför inte vill kommentera. Vad säger du om det?
– Det betyder att även om jag gör en ny bok om de femton nya fall som jag har fått in, så kommer han att kunna säga samma sak när boken kommer ut. I stället kunde Dan Eliasson ha visat att han tar det här på allvar och vill gör något åt det. Han kunde till exempel ge Stefan Holgersson ett erkännande för hans forskargärning och ge honom i uppdrag att utreda detta.

Vad tror du att detta kan få för effekter?
– Jag kan inte göra mer. Jag har inte krävt hans huvud på ett fat, dessa saker inträffade innan Dan Eliasson blev chef. Den här attityden har funnits i minst två decennier. Det går inte att byta ut varenda mellanchef inom Polisen. Det här är något som sitter i väggarna, men man kan i alla fall markera och säga: ”Jag har sett och reagerar emot det.”

För polisens egen del; vad kommer att ske tror du?
– Ibland är det så att det  måste bli värre innan det kan bli bättre. Nu är Polisen så otroligt ansatt. Men det finns krafter inom Polisen som vill väl – som säger: ”Det här med att tysta ner funkar inte i det moderna samhället. Det kanske hjälpte oss förut, men nu är det ingen bra metod.” Bara det blir en ändring.
– Ändå, jag har visst tilltro till Dan Eliasson och även Anders Ygeman. Ska det bli någon ändring så ska det ske nu. Det är tråkigt att Dan Eliasson går i försvarsställning, jag tycker att han kunde säga: ”Vi tar med oss det här och vi ska bli bättre.”