”Jag tror inte att vi lugnade Gävleborna”

Moniqa Swälas har fått skriva många av ”jubileumsartiklarna” om Tjernobyl de senaste decennierna. Hon var ny på Gefle Dagblad när Tjernobylkatastrofen inträffade den 26 april 1986. Det första larmet om förhöjd radioaktiv strålning kom på måndagsmorgonen den 28 april och Gävle kommun fick ta emot de högsta cesiumhalterna i Sverige.

– Jag kommer ihåg så pass att vi trodde att det var Forsmark och det ligger ganska nära Gävle. Så vi skulle åka dit och kolla vad det var som hade hänt. Sen efteråt slog det en att om det hade varit Forsmark, så var inte det så smart. Vi hade ingen skyddsutrustning, vi var inte alls förberedda på något radioaktivt nedfall. Så är det väl som journalist många gånger att man bara huvudstupa ger sig i väg. Men ganska snabbt fick vi klart för oss att det inte var Forsmark, utan det var längre bort än så.

När blev du Tjernobyljubileumsreporter, om man får kalla dig för det?
– Haha, ja, jag har ju varit featurereporter ganska länge så jag har fått göra några jubileer. Jag har fått plocka upp tråden och berätta om vad som egentligen hände i efterhand vid fler olika tillfällen. Det var ju ganska hysteriskt här i Gävle för vi fick ju klart för oss att det här var det mest utsatta området, men vi visste ingenting. Ingen visste någonting. Det var olika besked hela tiden, om hur farligt det var. Det gick inte att se eller ta på, så folk grävde upp gräsmattor och tömde sandlådor. Det var smått hysteriskt i början. Folk som tidigare plockat svamp och bär i skogen tordes inte det längre.

Annons

Vad tänker du om den rapportering som ni hade då, bidrog den till att skapa lugn eller bidrog till den hysterin?
– Tittar man i backspegeln kan jag tänka mig att vi var lika oförstående och hysteriska som alla andra. Jag tror inte vi lyckades bidra till något lugn, det kan jag nog inte påstå. Vi visste ingenting. Det var helt nytt för oss. Vi hade bara myndigheternas information att gå på och den var väldigt tvetydig många gånger. Vi kunde inte göra några egna analyser. Vi visste inte vad som var rätt och riktigt. Jag tror inte att vi lugnade Gävleborna.

Men det kanske var bra? Det var ju inte okej att äta svamp eller potatis eller vad det nu var?
– Vi försökte som man alltid gör som journalist att ge en objektiv rapportering, men vi hade inget att jämföra med. Man grep efter halmstrån. I och med att det inte hände någonting egentligen, jo, mätvärdena var ju någonting konkret, men förutom det så fanns det ingenting att gå på. Det var ingen som blev sjuk och ingen som lyste grönt, om du förstår vad jag menar.

Hur har du jobbat med 30-årsjubileet?
– Jag har tittat tillbaka på vad som hände och sammanfattat det. Men jag har också tittat på hur det ser ut i dag. Hur blev det egentligen? Det pratades väldigt mycket om att halveringstiden var 30 år, och där är vi nu. Jag har bland andra pratat med ”cesiumbonden” som han kallades och en kvinna på kommunen som har hand om mätningarna. Det har ju visat sig att det inte blev så illa som man befarade. Och cesiumbonden verkar inte ha tagit någon skada så vitt vi kan se. Så nu kan vi väl till slut skriva de här artiklarna som lugnar folk.

Det är väl rätt talande för hur lite man visste, det du berättar att man skickar i väg journalister utan skyddsutrustning direkt till Forsmark när man tror att det har hänt någonting allvarligt där. Skulle man verkligen göra det i dag tror du?
– Eh, hm. Ja. Jag vet inte jag. Jag har varit med om liknande situationer ett antal gånger, efter Tjernobyl. Det har varit klorgasutsläpp i en simhall, och det har varit en tågurspårning med något farligt gods, vi har ju åkt dit, utan skyddsutrustning och utan att ens veta vad det är för någonting som har läckt ut, och hur farligt det är. Vi ska vara först på plats helt enkelt. Man råddar hem nyheten först, och sen får det bli vad det blir.

– Det finns så gott om journalister, så några kan man offra. (skratt)