”Journalistiken blir otroligt viktig”
Journalisten Helena Jönsson fann sig plötsligt på andra sidan skranket i Paris när släkt och vänner drabbades av terrorn. Hon insåg hur viktig och farlig journalistiken är för människor i nöd. Och hon skämdes över hur vissa svenska journalister betedde sig.
Klockan 21.35 fredagen den 13 november kom det första sms:et. Helena Jönssons make hemma i Stockholm hade fått ett meddelande från sin lillasyster Sara som pluggade statsvetenskap i Paris. Skottlossning vid restaurangen där lillasystern befann sig. Han var orolig.
Helena Jönsson hade anlänt med kompisen Helena Wande föregående kväll för en långweekend i Paris. De hade ätit lunch på en uteservering med en kanadensisk väninna, tittat på konst på Musée d’Orsay men mest bara strosat, som man gör i Paris. De hade kommit tillbaka till rummet på Hôtel des Métallos mitt i stan vid sjusnåret på kvällen. De vilade en stund, slötittade på TV och skulle just ge sig av för en sen middag när sms:et kom.
– Det fanns ingenting på nätet. Portiern pekade ut mot gatan och visade oss att det var lugnt. Sedan uppdaterades Le Figaros startsida på hans datorskärm. Bomb på Stade de France.
Hon fick tag på Sara per telefon.
– Vi skulle bara dit för en weekend och hade inte planerat att träffa henne. Hon visste inte ens att jag var i Paris när jag ringde. Hon var förvirrad och lade på.
Restaurangerna tvärsöver från Hôtel des Métallos körde ut folk och stängde. Jalusierna drogs ned. Genom glasväggarna i lobbyn såg Helena Jönsson hur folk samlades ute på gatan runt mobiltelefoner. Några började springa.
– När folk springer på en gata … det känns att något är fel.
De gick upp till hotellrummet och Helena Jönsson ringde Sara igen.
Sara hade suttit med sina två vänninor Karin och Anna samt Annas pojkvän Erik på restaurang Le Petit Cambodge bara ett par kvarter från Helenas hotell, när någon öppnade eld inifrån en bil. Klockan var 21.25. Alla i gruppen skingrades. Sara hade förstått omedelbart och flydde in i en gränd, lyckades ta sig in i en livsmedelsbutik innan ägaren drog ner metalljalusierna. Hon befann sig i kylrummet.
– Hon berättade att Karin ligger skottskadad utanför affären men ägaren ville inte öppna dörren. Jag slår på TVn och ser bilder från restaurangen, det är fullt av poliser och ambulanser. Jag försöker lugna henne, jag säger att det finns ambulanser på plats, att de kommer att hitta Karin och ta henne till sjukhuset, jag lovar jag lovar jag lovar.
Karin var skottskadad. Erik hade överlevt utan skador. Anna var död.
– Jag frågade hur hon visste att Anna var död. Hon visste.
Helena Jönsson tar en paus och hämtar mer kaffe. Vi sitter på studentkårstidningen Gaudeamus lilla redaktion på Frescati i Stockholm. Sista numret för året kom aldrig ut. Hon var i chocktillstånd efter händelserna i Paris och kunde inte färdigställa den. Helena Jönsson har jobbat som journalist sedan 2008, på Ekot, som frilans och nu som tillförordnad chefredaktör på Gaudeamus.
– Du kan inte vara medmänniska och journalist. Du kan vara endera. I Paris var jag medmänniska. Det var min svägerska som satt inne i ett butikslager och just hade förlorat en väninna och en annan låg skottskadad på gatan utanför. Jag fick frågor om jag ville jobba, men jag sa nej.
Helena Jönsson började i stället ringa anhöriga i Sverige, ordna så att de kunde komma ner, bokade fler rum på hotellet. Hon ringde till Svenska kyrkan i Paris, ambassaden ringde upp henne. Höll kontakten med Sara som blev insläppt i en privatbostad där hon fick övernatta.
De satt uppe på hotellrummet till tre på morgonen och följde nyheterna.
– Man kan sitta i timmar i sträck och följa nyheterna. Det är lugnande. Får man inte en uppdatering på en kvart blir man orolig. Jag vet det sedan tidigare; min syster var i Khao Lak julen 2004. Hon skadades svårt i tsunamin men överlevde genom ett mirakel. Pappa åkte direkt dit och jag och mamma satt framför TVn. Journalistiken blir otroligt viktig.
– Aftonbladets liverapportering om Paris var jättebra. Jag vet inte vad det är som gör att just den funkar så bra. De har hjärta på den redaktionen. Och grafik, och sammanfattningar. Och folk på plats förstås. Det blir rundgång om man bara använder rewrites.
Kvart över sju på morgonen satt de i en taxi på väg till sjukhuset för att träffa Karin före operationen.
– Jag var så jävla rädd i taxin. Tänk om svenska medier fått reda på att hon är där, om det finns svenska journalister på sjukhuset, eller inne hos henne. En massa scenarier malde genom huvudet. Skulle jag knuffa ut journalisten ur rummet, jo, jag kom fram till att det skulle jag nog göra. Men det var inga journalister där, jag var orolig i onödan.
Du befann dig i en taxi i Paris timmar efter ett terrordåd men det var journalister du var rädd för?
– Ja. För man vet ju inte. Jag hoppas att de flesta svenska redaktörer hade sagt nej till en intervju med den skottskadade tjejen i Paris. Men jag vet inte. Det är en person i chock och det hon kommer att säga kommer aldrig att försvinna. Det kommer alltid att finnas kvar. Det är orättvist mot henne, och ur ett maktperspektiv är hon i ett extremt underläge.
– Det jag var mest rädd för, det vi alla var rädda för, var att deras ansikten skulle hamna på löpsedlarna, som Lisa Holm. Jag trodde att de skulle gå ut med namn. Men det hände aldrig. Namnen har aldrig publicerats. Jag sa till min man som också är journalist att jag tror att det beror på att svensk journalistik är bra, han var tveksam … Vad tror du?
– Jag tror att du har rätt. Grundprincipen är nog numera att man vill ha anhörigas tillstånd, om det inte är en känd person.
När Karins och Saras familjer kom till hotellet hade de börjat få samtal från journalister.
– Karins pappa hade fått 400 sms på söndagsmorgonen sa han. Han kanske överdrev. De har ringt hela tiden. Jag misstänker att journalister inte fattar hur en mobiltelefon fungerar i en krissituation. Den är livsviktig. Man måste svara på alla samtal och man måste hålla linjen öppen. Skicka ett sms i stället för att ringa på mobilen.
Hon berättar att en person tog kontakt med henne i hotellobbyn, frågade om hon var ledsen och ville prata.
– Han presenterade sig aldrig och sa aldrig att han var journalist men min kompis Helena Wande kände igenom honom, hon är också journalist. Det var obehagligt. Man måste för tusan presentera sig, vara ärlig med vem man är innan man börjar ställa frågor. Det var ett brittiskt nyhetsteam som frågade oss om vi ville ställa upp på intervjuer utanför hotellet. De presenterade sig, och när vi avböjde backade de genast. Helt rätt. Frågan är fri.
Du upplevde att det förekom att journalister betedde sig illa?
– Jag har verkligen funderat över det här och jag ska börja med att säga att jag har försvarat och stått upp för vår kår på plats i Paris. Det kanske är en töntig sak att säga, men det behövs. Journalister är inte blodtörstiga as. Tyvärr finns det journalister som beter sig som as. Och en journalist blir alla journalister.
Har du något exempel?
– När vi alla satt i lobbyn och åt lunch fick Karins pappa ett samtal från en journalist och avböjde en intervju. 20 sekunder senare ringde det i Karins systers telefon. Det var samma journalist. Både jag och de andra runt bordet tyckte att det var fruktansvärt pinsamt.
– En journalist skickade ett sms till en av ungdomarna och skrev: ”Jag förstår om du inte vill prata med mig som journalist. Men du kanske vill prata med mig som medmänniska.” Hur tänker man då? Det är äckligt.
Går det inte att vara både journalist och medmänniska?
– När går det ena över i det andra? Vad händer när du går därifrån? Vad händer med förtroendet om du hjälper någon som medmänniska och sedan ska intervjua personen? Det raserar allt och du blir ingetdera. Jag hade älskat att vara i Paris som journalist. Att vara där som medmänniska är något helt annat.
Fotnot: Sara, Karin, Anna och Erik heter egentligen någonting annat.
