”Källkritikens dag behövs”

Källkritikens dag är initierad av Metros Viralgranskaren och i kväll hålls ett flertal seminarier och debatter på temat i Kulturhuset i Stockholm. En av de som medverkar är Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Institutionen för Journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet.

Vad kommer du att vilja prata om i kväll?
– Det jag vill understryka är att bilden vi har av att vi lever i ett informationssamhälle är korrekt i den meningen att information betyder allt mer i samhället. Det säger inget om huruvida informationen är korrekt eller inte. Om man ser på tillväxten i informationsflödet de senaste decennierna så finns det ganska mycket som talar för att den främsta tillväxten har skett när det gäller information som är av mindre kontrollerad dignitet, säger Jesper Strömbäck.

Mindre kontrollerad dignitet?
– Vi har fått mer och mer information men vi har också fått mer desinformation. Vi har fått mer information som inte passerat några kvalitetskontroller. Detta gör att ansvaret allt mer förskjuts från traditionella grindvakter, som de journalistiska medierna, till oss som medborgare. Därför blir det allt viktigare att vi utvecklar våra kunskaper och förmågor att välja, söka och bedöma information och dess tillförlitlighet. Det finns ett antal ganska enkla saker som man kan göra.

Annons

Som vadå?
– Det första man ska göra är att hålla en viss kritisk distans till uppgifterna. Man bör varken förkasta eller köpa någonting rakt av, innan man kontrollerat fakta. Ju mer märkligt, uppseendeväckande eller upprörande någonting är, desto större skäl finns det att kontrollera mot andra informationskällor. Det är också alltid viktigt att kontrollera vem avsändaren är. Har avsändaren en politisk agenda ska man alltid ställa sig mer skeptisk till informationen.

Behövs Källkritikens dag?
– Det är väl med den som med alla de här dagarna, den har ett värde i det att man uppmärksammar frågan, men det finns alltid en fara om uppmärksamheten förskjuts till just den dagen. Det spelar ingen roll om det är Källkritikens dag eller Internationella kvinnodagen. Det är i vardagen som det har störst betydelse att bli medveten om, om det nu är jämställdhet eller i det här fallet källkritik.

Det är i dag man ska kolla källorna och resten av året kan man strunta i det, alltså?
– Haha. Många lever ändå kvar i det gamla massmediesamhället i den meningen att man inte riktigt har förstått vikten av att människor har en hög grad av medie- och informationskunnighet. Källkritiken är en del av medie- och informationskunnigheten. Tittar vi på lärarkåren, tittar vi på grundskole- och gymnasieutbildningar, tittar vi även på högskoleutbildningar så får ju medie- och informationskunnighet relativt litet utrymme. Vi behöver ett enormt kompetenslyft och en prioritering från politikens och statsmaktens sida. Detta är någonting som är viktigt. I det sammanhanget tror jag att Källkritikens dag kan vara ett sätt att föra upp det på dagordningen.

Det här med att man ska hålla sig skeptisk till saker och ting är förstås viktigt, men finns det inte en risk att folk börjar tro att det inte finns några sanningar, att allting är vinklat eller felaktigt?
– Absolut. Det finns en stor risk för det. Man ska förhålla sig skeptisk, inte förkasta, innan man kontrollerat fakta. Om den ena risken är att man tror på för mycket, så är det en lika stor och växande risk att man bara tror på det som passar ens verklighetsuppfattningar och åsikter, och förkastar annat. I båda fallen ligger nyckeln i att försöka utröna vad man har för skäl att tro på informationen. Det är egentligen vad journalister alltid har gjort, eller akademiker, men nu kontrolleras informationen inte längre av traditionella grindvakter, och då blir det upp till medborgarna själva.

Seminariet ska handla om hur situationen ser ut på nätet, hur tycker du att den ser ut?
– Det är svårt att kvantifiera, men det har aldrig varit så enkelt som nu för dem som vill sprida konspirationsteorier eller desinformation, eller information som faktiskt är korrekt men som ändå är missvisande; det finns olika sätt att ljuga, som bekant. Beroende på vad vi rör oss i för kretsar på nätet så är sannolikheten större eller mindre att vi råkar ut för olika typer av desinformation.

Tycker du att de traditionella medierna gör rätt saker för att parera desinformationen som sprids?
– Jättesvår fråga. Metros Viralgranskaren är väldigt bra. Det behövs mer av sådant, där traditionella nyhetsmedier plockar upp berättelser som har fått ett digitalt liv, för att kontrollera om det är sant och relevant. Den rörelse som vi har mer av i USA än i Sverige, där man på olika sätt kontrollerar uppgifter som uttrycks av politiska partier eller enskilda politiker, tycker jag är bra. Men det finns också en risk att för mycket av mediebevakningen kommer att handla om debatten, att det blir en metadebatt, och att den faktiska verkligheten tappas bort någonstans. Exakt var den där gränsen går är svårt att säga. I dagsläget i Sverige tror jag ändå att det behövs mer av viralgranskare och faktakollare. Men jag kan också se ett scenario där det kan gå för långt.

Du menar ett scenario där allt journalisterna ägnar sig åt är att kontrollera vad folk säger?
– Ja. Men om man går tillbaka till journalistikens klassiska uppgift så är ju den att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor. Historiskt handlar det om att leta upp den informationen och rapportera om den. Men i det medielandskap vi lever i nu där informationen finns där ändå, då blir det en viktig del i journalistens uppdrag att kontrollera att det faktiskt är den information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning. Det är en balansfråga hur mycket man ska ägna åt informationsinsamling respektive informationskontroll.