”Nyhetsflödet är som en översvämning”
Presidentvalskampanjen i Frankrike har varit skandalkantad, hetsig och oförutsägbar – med ett högt tempo och tryck på medierna. Journalisten hälsade på hos en ung fransk redaktion som valt ett annat sätt att följa politiken.
Kamerastativen bildar en mindre skog i den syrefattiga lokalen i Paris femtonde arrondissement. Dryga hundratalet journalister är på plats. Emmanuel Macron, den länge otippade mittenkandidaten, ”UFOt” som flera journalister jag pratar med benämner honom, har sent kvällen före kallat till presskonferens. Medieintresset för hans kampanj är stort, även från utländsk press.
Vid en pelare i mitten av salen suckar den politiska reportern Charlotte Rotman och tittar på sin armbandsklocka. En kvart efter utsatt tid tar Macron till orda.
Ute på gatan igen konstaterar Charlotte Rotman att nästan inget nytt sagts. Men det gör ingenting; till skillnad från de flesta andra på plats behöver hon inte skynda sig att leverera.
Förra vintern lämnade hon tillsammans med sju kolleger den krisande vänstertidningen Libération för att bilda nyhetssajten Les Jours. Deras mål: lämna dagsrapporteringen för att berätta om samhället på ett annat sätt. De var trötta, både som journalister och läsare, på den aldrig sinande floden av telegram, kommentarer och nyheter.
– Nyhetsflödet är som en översvämning. Efter fjorton år på Libération gör det här gott för hjärnan. Vi vet varför vi gör saker och vad vi vill göra, säger Charlotte Rotman medan hon rattar en av Paris ellånebilar från sydvästra till nordöstra staden, där Les Jours har sin anspråkslösa redaktion.
Hon beskriver årets valkampanj som full av överraskningar, med ett medieklimat på helspänn.
– Det finns mycket misstro från alla håll, och en stor osäkerhet om väljaropinionen.
Desto skönare att kunna ställa sig lite utanför, menar hon. Les Jours har inga fasta avdelningar utan följer samtiden genom vad de kallar ”obsessions” (besattheter). Hittills har de publicerat ett 50-tal där de granskar allt från den turkiska nedmonteringen av mänskliga rättigheter till Front Nationals styre i södra Frankrike, affärsmannen Vincent Bollorés härjningar på TV-kanalen Canal Plus, eller hur taxiföretaget Uber rekryterar i de fattiga förorterna. Ofta följs ämnena under lång tid.
Les Jours har sin publik i en yngre målgrupp, sajten är grafiskt snygg och lånar gärna grepp från populärkulturen. Varje ”besatthet” delas in i ”avsnitt” och har tydliga huvudpersoner; redaktionen har bjudit in manusförfattare för inspiration.
Charlotte Rotman följer nu Macrons kampanj genom att skildra hur hans gräsrötter formerar sig och jobbar. De finns framför allt i städernas medelklass, men nu också i förorterna, enligt henne.
– Det finns en stor efterfrågan på politik i Frankrike i dag, samtidigt som de etablerade partierna inte lockar. Macron entusiasmerar de som längtar efter politik. Men jag har ingen aning om hur den här storyn slutar.
Hanna Lundquist
FAKTA:
Les Jours är en betalsajt – den enda modell grundarna tror på. Målsättningen är 25 000 prenumeranter på tre år. Efter ett år har de 7 500 prenumeranter.
Sajten är majoritetsägd av sina journalister men har också tagit in en större mängd aktieägare. ”Vi fungerar som en startup. Samtidigt är vi journalister, inte affärsmän, det är en svaghet”, säger Charlotte Rotman.
En majoritet av läsarna är yngre och bor i Parisregionen.
Vad tycker du om bevakningen av franska valet?
Linda Kask, journalist, Norrbottens-Kuriren:
– Riksmedier har en bra bevakning. Själv hämtar jag mest information från SR P1 och från DN.
Johar Bendjelloul, programledare Europapodden i SR:
– Det har varit lagom eller kanske för lite. Men jag är partisk och vansinnigt intresserad och kan inte få nog av det.
Yonna Waltersson, chefredaktör, Arbetet:
– Den har varit bra, bättre än tidigare. Mer gedigen och omfattande.
