Pål Hollender: Jag utsågs till rikskräk

Pål Hollenders filmer har skenbart journalistikens dräkt men skillnaderna är ändå avgrundsdjupa. I sin senaste film anklagas han för att kränka prostituerade. Hollender kontrar med att vanliga dokumentärfilmare låtsas vara objektiva och själva begår värre övergrepp än vad han gjort.

Robinsonstjärna filmade när han hade sex med prostituerade. Det var en kvällstidningsmakares dröm och våtare kunde den knappast bli. Det var upplagt för folkstorm.

En kvinna skriver i en insändare i Dagens Nyheter att hon vill spotta Pål Hollender i ansiktet och en författare deklarerar i Aftonbladet att hon vill köra upp en dildo i stjärten på Nina Lekander och andra som försvarar Pål Hollender.

– Jag utsågs till rikskräk, konstaterar han inte utan bitterhet.

I Buy Bye Beauty har Hollender ännu en gång gjort en film som till det yttre har vissa likheter med en dokumentär. Intervjuer med affärsmän på sexäventyr i Riga varvas med faktauppgifter om prostitutionen i Lettland. Fast naturligtvis går det inte att jämföra filmen med andra journalistiska verk rakt igenom. För i slutminuten hoppar som bekant en naken reporter med stånd in framför kameran och har sex med några av dem han intervjuat i tidigare sekvenser.

Att försöka tänka sig detta som en vedertagen journalistisk arbetsmetod går bara inte. Å andra sidan är nog inte risken särskilt stor att journalister i gemen skulle avsluta sina intervjuer på det här sättet.

Effektivare än dokumentär

Samtidigt tvingas man konstatera att Buy Bye Beauty mer effektivt än någon dokumentär i världen kan få tittaren att så in i märgen känna vilket vidrigt övergrepp det är att köpa en annan människas kön.

I en scen samtalar Hollender med hotellstäderskan Rita och snickaren Andrejs som båda ser ut att vara runt 20 år. Andrejs drömmer om många barn och en fin familj. Rita berättar om sin svåra barndom och att hon försöker få ihop pengar till sin fattiga mormor. I december ska Rita och Andrejs förlova sig.

Tittaren anar med förfäran vad som kommer att hända i filmen och man hoppas vid Gud att den här unga flickan som sitter och längtar efter en bättre framtid ska förskonas från övergreppet.

Några sekunder senare ligger hon där med likgiltig blick och man tvingas maktlöst se Hollender genomföra den fruktansvärda skändningen.

Efter all kritik känner han sig som en missförstådd konstnär. Han tycker att nästan alla missat att flickorna han har sex med är att betrakta som en slags skådespelare.

– Jag har inte köpt prostituerade utan anställt medverkande i en film. De har varit helt införstådda med vad filmen handlar om och har skrivit på ett kontrakt där de till exempel garanteras att jag inte kommer att sälja filmen för visning i Lettland.

Jämför aktörerna med porrskådisar

Enligt Hollender hade han som krav att flickorna skulle förstå filmens syfte och han har sagt nej till sådana som inte gjorde det. Själv är han övertygad om att de inte tagit minsta skada av sexscenerna.

Han jämför med aktörerna i en porrfilm och undrar varför de som blivit så upprörda över Buy Bye Beauty inte fördömer porrfilm lika kraftfullt. Men jämförelsen haltar. De flesta porrskådespelare lever troligen under bättre ekonomiska villkor än Rita och de övriga lettiska flickorna i filmen och skulle ha lättare att tacka nej till de 200 dollar, motsvarande en månadslön, de erbjöds av Hollender. En annan skillnad är att porrskådisar inte får sina privatliv avhandlade i filmerna de deltar i.

Syftet med Buy Bye Beauty är att visa sambandet mellan prostitutionen och de låga löner som svenska företag betalar i Lettland. Hollender menar att svenskar som äger aktier i till exempel Telia, som är verksamt i Lettland, därmed indirekt drar nytta av prostitutionen. Låga löner är lika med hög vinst men också liktydigt med prostitution.

Men varför nöjde sig då inte Pål Hollender med att intervjua prostituerade och deras kunder, som dokumentärfilmare skulle gjort?

– Jag vill inte att tittarna ska kunna lägga skulden på någon ond utomstående person. I filmen representerar jag Sverige, det goda och är den publiken identifierar sig med. Därför blir det så viktigt att det är just jag som sviker, för så ser verkligheten ut, det är en massa svenska affärsmän och turister i Lettland som köper sex där. Hade jag låtit någon ond sexköpare i filmen stå för sveket hade effekten inte alls varit lika stor.

När Günther Wallraff skildrade utsugningen av turkiska gästarbetare levde han som en av dem. Om du stått på de prostituerades sida och ville skildra övergrepp mot dem hade du kunnat gå ut som stjärtgosse på Rigas gator istället för att utsätta andra för övergrepp.

– Filmen handlar inte om att jag står på de svagas sida, den handlar om oss alla som har övermakten. Jag ville göra det tydligt att flickorna är offer och att vi använder oss av dem.

Om du gör en film om pedofili, kommer du att ge dig på barn då?

– Jag har gjort en film om pedofili och då jobbade jag inte så.

Har du uppnått det du ville med Buy Bye Beauty?

–Även i de mest kritiska artiklarna mot filmen nämns sexköp och svenska företag i samma mening och det har blivit en dramatisk ökning av folk som tvingats slipa sina argument. De som är för en fri företagsamhet har mötts av motargument och så har diskussionen rullat igång.

–Jag tror att de som säger att jag är ett kräk egentligen menar att de tycker att det är fel med kränkningar och det är positivt att den känslan hos dem aktiveras.

Gick på JMG ett år

I slutet på 1980-talet började Pål Hollender på Journalisthögskolan i Göteborg men hoppade av efter ett år.

–Jag upplevde en konflikt mellan det ansvar journalister säger sig ta och det ansvar de i verkligheten tar, vad gäller objektivitet, hänsyn till sina intervjuobjekt och sina egna anspråk på sanningen.

Lustigt nog är det exakt vad han själv anklagas för.

Hollender är mycket kritisk till journalisters sätt att arbeta. Han menar att de i allmänhet utger sig för att vara objektiva och att de därmed lurar publiken.

– Varje val av ämne, kameravinkel, intervjuobjekt och frågor är att vara subjektiv. Att journalister blir så indignerade över vad jag gör beror på att de tror att de är objektiva.

Hollender säger att journalister ofta anklagar honom för att blanda känslor och objektivitet. Men han menar att dokumentärfilmare med fördolda metoder blandar in egna känslor i sina verk till exempel med bilder i slow-motion och suggestiv musik.

– En av mina normer är att ge publiken en möjlighet att ifrågasätta det jag gjort. Jag lossar på alla muttrar till exempel genom att under klippningen förstöra en del av min framställning, så att alla kan se att det skakar. På så sätt vill jag undvika låtsad objektivitet.

Vidare anklagar Pål Hollender journalister för att hänga ut och exploatera människor långt mer än han själv gör.

– I Buy Bye Beauty filmar jag en porrfotograf som plockar upp tjejer på gatan, precis som vilken annan dokumentärfilmare som helst skulle göra. I den typen av filmer finns det ofta med någon naken strippa som inte har en aning om att hon ska vara med i TV.

– En stor del av journalistiken bygger sin verksamhet på att folk upplåter sin integritet, det är till exempel pratshower där någon anorektisk 15-åring får berätta om sina kräkningar etc. Många får sin integritet överkörd.

Själv säger Hollender att den som inte vill vara med inte ska hängas ut i medierna. Av den anledningen hade han inga sexköpare i filmen och han är tveksam till att publicera namn och bild på nazister.

För några år sedan gjorde han filmen Pelle Polis som handlar om en pedofil. Hollender hade sex med en polis framför kameran. I filmen anges mannens namn och i vilken stad han bor.

“Högt uppsatt i RFSL får stå för sitt handlande”

Enligt Hollender sa polisen först ja till att vara med i filmen men ångrade sig i efterhand.

När Journalisten ringer upp polisen säger han att han känner sig lurad av Pål Hollender.

– Han sa att filmen bara var för privat bruk. När jag förstod att han hade andra avsikter drog jag mig ur. Det var ett fruktansvärt misstag att vara med i filmen. Hollender sa att han inte skulle visa filmen i staden där jag bor men det gjorde han ändå.

Hur var det då med Pål Hollenders respekt för de inblandades integritet och hans kritik av journalister, att de hänger ut och exploaterar människor?

– Den här polisen är högt uppsatt i RFSL och får ta konsekvensen av sina handlingar. Han sa först att det var OK att filmen visades i TV, sen drog han sig ur. Om en politiker säger fel saker inför kameran och sen ångrar sig då frågar man inte om lov innan man visar det. Det är samma sak med polisen.

Hollender är kritisk till att SVT vägrade att visa Pelle Polis. SVTs nej har framställts som att SVT inte vågade sända filmen. Ingemar Schmid, tidigare vid SVTs programsekreteriat, skrev i SVTs interntidning Vi på tv att den egentliga anledningen var att det saknas allmänintresse i att avslöja en person som dömts för sexuellt ofredande av minderårig. Schmid menade att Hollender, som själv utsatts för ett pedofilt övergrepp som tonåring, verkade vara ute efter hämnd.

Två månader har gått sen de första löpsedlarna om Buy Bye Beauty och Pål Hollender verkar rätt trött på uppståndelsen.

Vad blir ditt nästa projekt?

– Jag funderar på att göra en film som stryker något medhårs.

Varför då?

– Ja, vad fan tror du, säger han och skrattar.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se

Efter intervjun begärde Pål Hollender att få göra ett tillägg till artikeln om han skulle tycka det var befogat. Här är hans tillägg.

Hollender: Detta är ingen intervju om journalistik

I texten återger Staffan Wolters att jag känner mig som en missförstådd konstnär. Det gör jag inte! I filmen är det meningen att man inte ska uppfatta kvinnorna som skådespelare, men jag förväntar mig mer av journalister som i efterhand undersöker vad som hänt efter filmens premiär. Verkligheten är den att kvinnorna anställts som skådespelare, filmens budskap och gestaltning är något annat.

Jag var medveten om att media i den omedelbara reaktionen efter premiären skulle återge filmens gestaltning såsom verklig och jag såg det som ett nödvändigt steg i utvecklingen kring filmen.

Mitt nu alltjämt växande arbete kring svensk dubbelmoral och exploatering skall betraktas som ett dokumentärt projekt där den delvis arrangerade filmen Buy Bye Beauty ingår som ett delmoment. Erfarenheterna från mitt arbete med Pelle Polis fick mig att denna gång vilja inbegripa alla reaktioner från media och allmänheten i projektet redan från början.

Staffan Wolters uppgav innan intervjun att hans syfte var att få höra mina åsikter om journalistik. Det tyckte jag gott att jag kunde bjuda på. Men vad jag istället läser är ytterligare en journalists argumenterande mot enskilda delar av två av mina projekt. Jag ställer mig till exempel frågan om varför SW beskriver kvinnorna i filmen (21- 36 år) som ”flickorna”, även i mina pratminus, trots att jag själv aldrig använt denna beskrivning?

Varför känner sig Journalisten tvungen att ringa upp polismannen i Pelle Polis när han tillåter sig att fritt spekulera kring porrskådespelares ekonomiska förutsättningar? Intressant! Jag uppfattar inte detta som en intervju med mig om journalistik – jag uppfattar det istället som just journalistik.

PÅL HOLLENDER