Gå direkt till textinnehållet

Stora Journalistpriset: Vanligaste vinnaren – en 44-årig man

En 44-årig man. Det är den genomsnittliga vinnaren av Stora Journalistpriset som delas ut på torsdag. Sedan starten 1966 har 232 personer fått priset, hedersomnämnanden undantagna. Och festen, den bara växer. Och växer.

En 44-årig man.
Det är den genomsnittliga vinnaren av Stora Journalistpriset som delas ut på torsdag.
Sedan starten 1966 har 232 personer fått priset, hedersomnämnanden undantagna. Och festen, den bara växer. Och växer.

Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson är nominerade i år igen – för programmet Historien om Louise – och kan bli de första som vinner Stora Journalistpriset för tredje gången.

– Jag tror att de vinner. Deras jobb har gett mest uppmärksamhet, säger Joachim Dyfvermark, som tillsammans med kollegerna Sven Bergman och Fredrik Laurin i frilansgruppen Trojkan är nominerad för dokumentärserien JAS – de hemliga avtalen.

– Jag hoppas dock att vi vinner, eftersom det fortfarande finns så mycket att dra fram i det enormt stora och prestigefyllda JAS-projektet. Det är Sveriges största industriprojekt och jag är övertygad om att vi bara avslöjat en liten del av den egentliga korruptionen.

– Tyvärr är det ett ämne som inte tagit skruv i den utsträckning som man kunde ha hoppats på. Det är bara vi som har dragit i historien, säger Joachim Dyfvermark.

Journalistens genomgång av alla vinnarna av Stora Journalistpriset sedan starten 1966 visar att en överväldigande majoritet, 76 procent, är män.

34 procent är under 40 år. 4 procent är under 30 år.

Genomsnittåldern för de manliga vinnarna är 44 år och 45 år för de kvinnliga.

Fem journalister har fått det två gånger – Amelia Adamo, Björn Hygstedt, Janne Josefsson, Hannes Råstam och Lars-Göran Svensson.

År 2000 var det första gången någon tackade nej till priset. Dan Josefsson fick priset för sin artikel om ”Aftonbladets förlorade heder” i ETC. Han menade att det hade varit omöjligt för honom att stå och tacka vid prisutdelningen, samtidigt som han i ETC skrivit flera reportage om Bonniers allt större dominans över tidningsbranschen i Sverige.

Ulrika Lång var 23 år när hon vann priset 1989. vilket gör henne till den yngsta vinnaren någonsin. Den hittills äldsta är Erik Lundegård, som var 78 år när han 1978 vann dagspressklassen ”för den sociala närhet, mänskliga värme och personliga penna, med vilken han skildrat en änkemans liv och vardag”.

Hans son Mats Lundegård vann priset 1993.

Exempel på andra nära familjemedlemmar som vunnit Stora Journalistpriset är Håkan och Folke Rydén (far och son), bröderna Robert och Richard Aschberg och äkta paren Amelia Adamo/Thorbjörn Larsson, Pia Skagermark/Peter Kadhammar samt Anna Toss/Peder Finnsiö.

Listan över tidningar med flest pristagare toppas av Expressen (13), Dagens Nyheter (12), Aftonbladet (11) och Svenska Dagbladet (9).

Ofta har det dock varit flera medarbetare på tidningen som har delat på priset.

Allra flest priser har vunnits av journalister som varit mer eller mindre hårt knutna till Sveriges Radio och Sveriges Television.

Det är värt att notera att endast en anställd på nyhetsbyrån TT – Sven Thiessen – fått Stora Journalistpriset.

1991 vann Solveig Rhann och Inger Ridström konsumentpressklassen efter att ha gjort om tidningen Må Bra.

– I början på 90-talet hade hälsotidningarna fortfarande en morotsstämpel på sig. Även om vi tvättade bort den, var inte stämpeln helt utplånad ur människors medvetande. Att då få Stora Journalistpriset var den slutgiltiga bekräftelsen på att vi gjort Må Bra till en fräsch och modern tidning, säger dåvarande chefredaktören Inger Ridström.

Solveig Rhann, då AD på Må Bra, berättar att hon åkte till franska Rivieran för prispengarna, 12 500 kronor:

– Det var så oväntat när telegrammet kom som berättade att vi vunnit att varken Inger eller jag fattade något. Jag är mycket stolt över att ha fått priset.

Lena Björk fick Stora Journalistpriset 1989 för sin omgörning av Ica-kuriren.

– Priset betydde enormt mycket och användes i marknadsföreningen av tidningen. Det var en stor ära och en oerhört festlig dag på Nedre Manilla när priset delades ut.

Lena Björk, som i mitten av 80-talet satt med i juryn för Stora Journalistpriset, menar att journalistpriser kan vara ett bra sätt att lyfta fram nya områden och nya typer av medier.

– När till exempel datatidningarna började komma tyckte många att man borde lyfta fram dem, även om de skrev om ett svårt material, vilket jag tycker var riktigt.

Arne Wikström, som 1988 fick Stora Journalistpriset för att ha förändrat tidningen Datavärlden, och som sedan blev PR-konsult, tror att priset kan komma att få allt större betydelse.

– Konkurrensen, framför allt inom nyhetsjournalistiken, blir allt hårdare. Rubrikerna blir större och svartare. Bilderna mer dramatiska. Texterna allt kortare.

– I det perspektivet tror och hoppas jag att Stora Journalistpriset på något sätt värnar om den ”gamla goda, hederliga” journalistiken. Den som sätter läsarnas/tittarnas intressen i förgrunden, framför eventuella kortsiktiga ekonomiska vinster. Om det är så bidrar faktiskt Stora Journalistpriset till att allmänhetens förtroende för medierna ökar eller i varje fall minskar mindre fort, säger Arne Wikström.

Arne Ruth, som 1997 fick Lukas Bonniers Journalistpris, säger att det var med blandande känslor han tog emot beskedet.

– Jag blev glad, smickrad och väldigt överraskad. Samtidigt hade jag en tung position med makt och hade snarast uppfattat Stora Journalistpriset som något som unga, framåtsträvande journalister skulle ha, som en uppmuntran i karriären.

Har priset någon större betydelse, förutom att det är trevligt att få?

– Den grundläggande faktorn är om det är konventionella val eller om det också kan vara kontroversiella val och journalister som vågar utmana konventioner, säger Arne Ruth.

IB-avslöjandet fick inte priset.

– Nej, och det är ändå ett av efterkrigstidens viktigaste avslöjanden. Jag tror att det fanns politiska fördomar som gjorde att man inte utgick ifrån innehållet i avslöjandet. FIB-kulturfront var inte riktigt rumsren i den allmänna konventionen.

– Ska det vara en poäng med ett journalistiskt pris, ska det förhålla sig till journalistik som en del av det demokratiska systemet. Det är inte kommersiell framgång som det ska handla om.

Vem har inte fått Stora Journalistpriset men som borde ha fått det?

– Björn Kumm. Både när det gäller undersökande journalistik och perspektiv på omvärlden är han en av de mest framträdande.

Vilken betydelse har det att Bonnier delar ut priset?

– Jag förmodar att juryn har makten att självständigt bestämma vilka som ska få priset. Men det finns en PR-funktion i förhållande till Bonnierkoncernen. Priset ger prestige åt Bonnier, de gör inte detta bara av idealism. Det finns så klart ett syfte.

– Jag tycker inte att det är bra att det är Bonnier som delar ut priset. Det borde delas ut av en helt självständig stiftelse, som inte har med någon medieägare att göra, säger Arne Ruth.

Joachim Dyfvermark, Sven Berg­man och Fredrik Laurin bildar den pristunga frilansgruppen Trojkan, som 2005 fick Stora Journalistpriset för avslöjanden om spelet kring de avvisade egyptierna.

– Internt i medierna betyder nog priser ganska mycket. Det går till exempel inte att lägga ner program som återkommande genererar den här typen av utmärkelser, vilket innebär att man får fortsätta att göra projekt som från början låter helt vansinniga.

– Man får helt enkelt arbetsro, säger Joachim Dyfvermark, som också berättar att Trojkan, när de är inhyrda på Uppdrag granskning eller Kalla fakta, brukar arbeta i ett halvt år med ett program.

– Det finns nog ingen annan i Sverige som erbjuder sådana arbetsvillkor.

Har prestationskraven ökat i takt med att ni har vunnit alltfler priser?

– Nej, vi led alla av svåra prestationskrav innan priserna började komma. Vår prestationsångest är ett reellt problem som vi försöker hantera. Den innebär till exempel att vi periodvis – inför sändning – arbetar alldeles för mycket, säger Joachim Dyfvermark.

Innebär priserna att ni får bättre betalt?

– Ja, om vi hade varit bättre förhandlare. Jag tror att uppmärksamheten kring våra jobb har betytt mer. Ingen av oss är dock särskilt intresserad av pengar eller har varit speciellt bra på att slå mynt av priserna.

Är det roligt att vinna?

– Det är skitkul. Det innebär en bekräftelse på att de jobb man gör har någon betydelse, även om det kanske inte är så realpolitiskt likt all annan journalistik som inte handlar om enkla krognotor med statssekreterare. Bekräftelsen betyder mycket, säger Joachim Dyfvermark.

Fakta/stora journalistpriset

* Stora Journalistpriset delas ut av Bonnier AB sedan 1966. Priset bestod till en början av klasserna Dagspress och Annan periodisk press. 1969 tillkom en tredje prisgrupp för Radio och TV.

* 1979 delades klassen Annan periodisk press upp i Veckotidningar samt Special-, Fack-, och Organisationstidningar, samtidigt som Radio och TV-klassen delades upp i två separata grupper, en för vardera mediet.

* 1992 vidgades priset ytterligare med Lukas Bonniers Journalistpris – som delas ut för långvarig framstående journalistisk yrkesprestation.

* 2002 fick Stora Journalistpriset en ny utformning. Tidigare hade priset delats ut i varje medieform för sig vilket ändrades. Nu blev prisklasserna fyra till antalet: Årets avslöjande, Årets berättare, Årets förnyare och Lukas Bonniers Stora Journalistpris.

* Priset är i dag på 75 000 kronor.

Tord Wallström först som skrev från Biafra

Tord Wallström bröt isen.
Han var den förste landsortsjournalist som fick Stora Journalistpriset.

– Jag gjorde ett gästspel i den stora världen när jag fick priset 1968. Men där kände jag mig aldrig bekväm, säger den i dag 79-årige Wallström.

Tord Wallström fick svenskarna att öppna ögonen för vad som i slutet av 60-talet höll på att hända i den unga staten Biafra. Kriget med Nigeria fick katastrofala följder. Bilderna på svältande människor blev en väckarklocka.

Men det var inte de stora utrikesreportrarna på rikstidningar, radio eller TV som var först på plats.

Utan en journalist från Arboga Tidning, chefredaktören Tord Wallström.

– Ingen från de stora redaktionerna var intresserad i början. Många var förvånade över att en landsortsjournalist var ute i världen och rapporterade. Ett sätt att uppmuntra det var att ge mig priset, berättar Tord Wallström.

Flera av hans reportage publicerades i Arboga Tidning. Men han sålde också material till andra tidningar.

Nästan 40 år efter prisceremonin minns han hur obekväm han kände sig bland familjen Bonnier och den tidens stjärnjournalister.

– Det var inte min miljö. Jag glömmer inte när jag fick komma upp på prisutdelningen året efter, då Arne Thorén fick priset. Han var stor då. Jag kommer ihåg att han knappt tittade på mig.

Fick du inga feta anbud från TV eller rikstidningarna?

– Nej, inget alls. Det enda jag kommer ihåg är att DN gjorde ett söndagsporträtt på mig. Det kom hem en reporter och en tecknare. Det var allt.

Tord Wallström fortsatte några år på Arboga Tidning, innan han flyttade till Skåne och började som reporter på Hemmets Journal.

Parallellt med tidningsjobben har Tord Wallström i över 50 års tid skrivit böcker, sammanlagt runt 20. En av de mest kända är reportageboken om Kurdistan Bergen är våra enda vänner, från tidigt 70-tal, som bland annat översatts till arabiska.

Den sista boken, säger han själv, skrev han för två år sedan. Den handlar om hustruns död och heter kort och gott Då hon dog.

Du har mer än 50 års erfarenhet inom journalistiken. Var det bättre förr?

– Nej, det är nog en bredare bevakning i dag. När jag började fanns det ingen utbildning, med undantag för Poppius journalistskola. Jag fick lära mig från grunden, först som sättare, säger Tord Wallström, som jobbade på Katrineholms-Kuriren och Eskilstuna-Kuriren innan han kom till Arboga.

På de två Kuriren-tidningarna träffade han de två journalister som kom att betyda mycket för hans utveckling: Georg Selander och Sven Sörmark.

Du gjorde mängder av utlandsreportage och böcker. Varför?

– Jag fick chansen att resa ut strax efter världskriget. Jag var bland annat i Mexiko som volontär i en slags fredskår. Sedan hamnade jag i Zambia. Det var där jag fick vänner, som senare gjorde att jag tog mig till Biafra.

Även om Tord Wallström skrivit sin sista bok har han inte slutat jobba. Han sjösätter ett projekt om att läsa böcker gratis på nätet, www.lasenbok.com.

– Vi börjar med tio olika böcker. Tanken är att nå ut med det som är smalt.

Yngsta pristagaren bytte bana

Ulrika Lång är den yngsta som har vunnit Stora Journalistpriset.

I dag arbetar hon som så kallad landstrateg på Sida.
– Jag vill hellre göra saker än att skriva om dem.

Ulrika Lång var bara 23 år när hon tillsammans med kollegan Karin Södergren på Länstidningen i Södertälje fick Stora Journalistpriset för en serie om invandrare.

De var inte bara yngre än de flesta pristagarna. De var dessutom de första kvinnorna på en landsortstidning som fick priset.

I dag är Karin Södergren redaktionschef på Lärarnas Tidning medan Ulrika Lång arbetar på biståndsmyndigheten Sidas Asienavdelning.

– Priset kom väldigt oväntat och jag blev alldeles paff. Samtidigt var det extra kul att vi var två som vann, säger Ulrika Lång, som slutade på Länstidningen året efter att hon fått priset.

I stället började hon frilansa tillsammans med en kompis.

– Jag ville göra lite längre jobb och ha mera tid på mig än vad man normalt har på en dagstidning.

Vid sidan om frilansandet läste Ulrika Lång statsvetenskap och u-landskunskap vid Stockholms universitet. Efter fem års frilansande – med avbrott för några korta vikariat på Dagens Nyheters utrikesredaktion och en magisterexamen i statsvetenskap – började hon på Utrikesdepartementet.

Först på presstjänsten, sedan som talskrivare åt biståndsminister Pierre Schori.

År 2000 flyttade hon till Bolivia för att under ett år arbeta som handläggare på Sidas kontor i La Paz. Sedan en tid tillbaka arbetar hon på Sidas Asienavdelning.

Saknar du inte journalistiken?

– Nej, jag tycker att jag har hamnat väldigt rätt, säger Ulrika Lång. Även som frilans tyckte jag att det var svårt att fördjupa mig. Och när jag någon gång kunde göra det, gick det ändå inte att skriva speciellt långt. Till slut tyckte jag att det var roligare att skriva rapporter och då är det bättre att göra det.

Har du någon användning av din bakgrund som journalist?

– Ja, jag kan skriva och läsa in saker snabbt. Journalistiken har också lärt mig att analysera, ifrågasätta och ta kontakt med människor. Journalistik är en mycket bra träning och jag ångrar inte alls att jag blev journalist. Däremot tror jag att det kan vara svårt att åldras inom journalistiken, särskilt inom dagspressen, säger Ulrika Lång.

Enda säljaren som vunnit Stora Journalistpriset

Morgan Bodin är den ende säljaren som vunnit Stora Journalistpriset:

– Jag har haft stor nytta av priset, inte minst när jag sökt jobb.

Våren 1997 startade Morgan Bodin tillsammans med journalisterna Mats Carlsvärd och Lars Ericson i Örebro den digitala lokaltidningen www.24timmar.se.

– Vi var den första lokala nättidningen i Norden. Vi låg rätt i tiden, fick investerare att satsa pengar och växte ganska snabbt efter en knackig början. Som mest var det nog 45 anställda i bolaget.

Däremot gick det sämre med annonsförsäljningen. 2001 gick bolaget i konkurs.

– Jag började på Adecco och arbetade där i sex år, de tre sista som kontorschef i Örebro. För ett år sedan sade jag upp mig och började plugga marknadsföring och arkeologi, säger Morgan Bodin, som vid sidan frilansandet som marknadskonsult skriver på en historisk roman om 500-talet.

Hur är det att som säljare ha vunnit stora Journalistpriset?

– Jag är oerhört stolt. Att det i mitt cv står att jag har vunnit Stora Journalistpriset har dessutom inneburit en stor fördel, inte minst jobbmässigt, säger Morgan Bodin.

Alternativa journalistpriser

Fick du inte Stora Journalistpriset?

Lugn. Det finns minst 30 andra journalistpriser du kan få.

Stora Journalistpriset är det mest prestigefyllda priset. Men inte det mest lukrativa. När vinnaren av Stora Journalistpriset får nöja sig med 75 000 kronor kan den som får Läkaresällskapets Söderbergska pris kvittera ut det dubbla.

Sammanlagt delas det ut över en miljon kronor i prissummor i landets olika journalistpris.

Senast i raden av pris är Studie­förbundet Vuxenskolans pris på 25 000 kronor till bästa folkbildningsjournalist.

Priset är utlyst och ska delas ut i februari.

Behövs det verkligen ett journalistpris till?

– Ja, vi vill lyfta fram folkbildningsjournalistiken. Den har försämrats till och från, men glädjande nog har några medier lyft sig med klimatfrågan i år, säger Anders Öhberg, presschef på Vuxenskolan.

Är inte huvudsyftet att göra reklam för Vuxenskolan?

– Nej. Det finns säkert många bättre sätt att göra reklam än att dela ut det här priset.

En tydlig trend är att organisationer och företag ser journalistpriserna som god reklam. Att dela ut pris ger garanterad publicitet. Cancerfonden var tidigt ute – 1985 – med sitt journalistpris. Men för knappt två år sedan gick man emot strömmen och lade ner priset.

– Vi kände helt enkelt att det var dags att förnya sig. Men priset har varit viktigt för många frilansar. Tack vare priset skrevs det mer om cancer. Det lyfte frågan, säger Marie Hammargren, pressansvarig på Cancerfonden.

Att priset försvunnit har inte gjort att det skrivs mindre om cancer, menar Marie Hammargren. Snarare tvärtom.

– Vi får ett väldigt gehör för våra frågor. Att vi slipper arbetet och kostnaderna för priset har gjort att vi kan fokusera mer på andra saker, som att driva det här med en nationell cancerplan.

Ett journalistpris ger ett bra tillskott till ekonomin. Eventuella moraliska tveksamheter att ta emot ett pris från ett företag eller organisation brukar, om de finns, försvinna när prischecken lämnas över.

Men Rino Rotevatn, ordförande i Journalistförbundets yrkesetiska nämnd (YEN), tycker att varje journalist bör tänka efter ordentligt innan man tar emot ett pris:

– Man bör fundera över vad priset är för att ta emot det. Om det skadar min trovärdighet som journalist, helt enkelt. Man får aldrig glömma att orsaken till att en blöjtillverkare som Pampers har ett pris, är för att stärka sitt varumärke.

Flera journalistpriser ligger i en etisk gråzon, menar Rino Rotevatn. Trots det har YEN, under hans tid, aldrig tagit upp någon fråga om ett specifikt pris eller stipendium.

– Men din fråga gör att vi nog borde titta lite närmare på priser. Personligen tycker jag egentligen inte att man kan tävla i journalistik, lika lite som i musik. Vad säger att det stora avslöjandet är bättre än det lilla personporträttet i lokaltidningen, som berättar om en 90-åring som har 2 000 stickbeskrivningar på ryska mössor?

I spalten till höger kan du ladda ner alla pristagarna som vunnit Stora Journalistpriset och en tabell med andra journalistpriser.

Fler avsnitt
Fler videos