Fakta är inte allt – inte ens i journalistik
Varför vill vi så gärna låta oss luras? Hur kommer det sig att några av rikets skarpaste hjärnor låter sig duperas av en – sannolikt – gravt personlighetsstörd man? Skandalen på Karolinska Institutet väcker frågor.
Vi låter oss luras därför att hjärnans spegelneuron vill ha det så. Om någon ler mot oss ler vi tillbaka. Om vi inte själva ljuger som hästar travar tror vi inte att andra gör det heller. En trovärdig psykopat kan alltså slå i oss vad som helst, det ser spegelneuronet till. Att vara troskyldig må vara korkat, men det är att vara människa.
En vintervecka ser jag Bosse Lindquists dokumentärer om stjärnkirurgen Paolo Macchiarini i SVT, Experimenten. Tre reportage, djupt skakande och lika fascinerande. Jag drömmer mardrömmar om trasiga strupar, och vaknar snappande efter luft. Som en ond ande på motorcykel glider kirurgen in i dunkla tunnlar. Lindquists dokumentär är mer än undersökande journalistik, han gestaltar ett klassiskt drama, som kritikern kan gå lös på med psykoanalytiska, kristna eller existentiella verktyg. Ond eller god – Macchierini är släkt med Prometeus, som stal elden från gudarna, och med Nietzsches övermänniska, som utropade Guds död.
I en scen i filmen har Macchiarini just anlänt till Krasnodar i Ryssland. Han går till sin frisör, och låter sig klippas och rakas. Skämtsamt säger han att han är Dr Frankenstein. Det är för bra för att vara sant, men det är sant.
Efter att programmen har sänts talas det om Paolo Macchiarini i alla medier. Nobelförsamlingens sekreterare Urban Lendahl kliver av. Arvid Carlsson, nobelpristagare i medicin, kräver KI-rektorn Anders Hamstens avgång, liksom resten av KI-ledningens. Alla de ledande männen skruvar besvärat på sig.
Ur journalistisk synpunkt är det intressant att Bosse Lindquist egentligen inte avslöjar nya fakta i målet. Allt var redan känt, om forskningsfusk och gravt bristande etik. I maj 2015 sändes Yvonne Åstrands reportage om Macchiarini och KI i Uppdrag granskning. Fakta fanns redan där, och särskilt Läkemedelsverkets och utredaren Bengt Gerdins hårda kritik gjorde intryck. Men drevet uteblev.
Yvonne Åstrands reportage fick ändå effekt. Vetenskapsrådet drog in anslagen, åklagaren öppnade en egen undersökning och regeringen lovade utreda forskningsfusk. Men KI-ledningen satt kvar, och andra medier nappade inte. Det skulle dröja till vintern innan fallet öppnades igen.
Den femte januari publicerade Vanity Fair sitt beryktade reportage. Det handlar inte alls om Macchiarinis forskning, utan om hans framfart som sol- och vårare. Och den han förvridit huvudet på var pikant nog en kvinnlig journalist på NBC.
Kirurgen ska ha lovat att hans ”vän” påven Fransiscus skulle viga, och världens mäktigaste bjöds som gäster till bröllopet: Putin, Clintons och Obamas. Allt var lögn. Macchiarini var inte heller skild från sin första fru, och levde i en annan relation, med två små barn. Om hans vetenskapliga heder säger reportaget ingenting, men som karaktärsstudie är det talande.
Och veckan efteråt exploderade de tre Experimenten i SVT. Bosse Lindquists drivna dramaturgi var svår att värja sig mot, också för KI-rektor Anders Hamsten. Till slut valde han att avgå. Han använde sig rentav av Bosse Lindquists framgång, och hävdade att dennes dokumentärer ”innehöll nya fakta”, vilket är ytterst tveksamt. Fakta var redan kända, men inte accepterade.
Men fakta är inte allt, inte ens i journalistiken. Fantasier och drömmar är också väsentliga inslag i berättandets och avslöjandets väv. Den allra viktigaste lärdomen är att god journalistik skapas i många olika genrer, i många olika stilar och tonarter.
