”Att vara utrikeskorre är rena livsruset”

Expressens stringer i Paris behöver inte fundera i mer än ett andetag, där han sitter i solen på Place de Clichy. Det är i mötet med människor han har roligast som journalist. Utan konkurrens.
– När man lyckas koka ner all fakta och research till en person av kött och blod, som man lyckats ta sig fram till.
– Och skulle den personen råka säga något som man trots allt förarbete inte tänkt på, så är det ännu roligare. Jag älskar att ta miste.
Han tänder ännu en cigarett. Påpekar med självironi att han inte slutat med nikotin heller – något han lovade sig själv efter de 46 mardrömsdygn som han och fotografen Niclas Hammarström satt fångna hos en väpnad grupp i Syrien, vintern 2013-14.

Heller? Ja, jag har just nämnt ett citat i deras bok om fångenskapen. Det är en passage där Magnus Falkehed försöker övertyga Niclas Hammarström om att de ska se kidnappningen som en chans. För om de inte blivit tillfångatagna hade de bara fortsatt, säger han i boken:
”Vi hade blivit ännu mer taggade, rest tillbaka på något sätt. En gång, och en gång till och en till. Alltid lite närmare. Den and­ra eller sjunde gången hade vi kanske fått en granat i skallen. Over and out.”
Magnus Falkehed minns citatet mycket väl. Ändå har han och Hammarström fortsatt att rapportera från farliga länder. Irak, Afghanistan, Mexiko, Filippinerna. Hur går det ihop?
Han säger att upplevelserna i Syrien – som inbegrep tortyr, skräck och svält – har fått honom att på riktigt inse att riskerna inte bara är teoretiska. Det händer inte bara andra.
– Jag är mer medveten om hur rigorös planering som krävs, och skulle trycka på bromsen tidigare i dag.
Men på uppdrag i Afghanistan i våras för att följa några av de unga afghaner som återvänt från Sverige, den farligaste resan på länge, fanns där några sekunder av höjd puls: vänta nu, händer det igen?
– Faran i sig tillför ingenting, det är inga jäkla actionfilmer vi gör. Men när Sverige står inför föresatsen att kasta ut tusentals människor till ett land där inte en journalist har varit utanför huvudstan på länge, då får man faktiskt bita i det sura äpplet och utsätta sig för några andra risker än de kalkylerade.

Vad tycker familjen, efter allt som hänt?
– De har bestämt sig för att det är okej.  Men de ställer fler och mer insatta frågor innan jag reser iväg.

Annons

Att han har Expressen som fast uppdragsgivare, en organisation med muskler, känns tryggt. Och den nya given i utrikesjournalistiken, som gått från eftersatt till prioriterat område, gör jobbet än mer spännande. Fortfarande skickas han hit och dit på brandkårsutryckningar, ofta till terrorns Europa. Men han kan oftare stanna längre på platser. Skildra hur saker hänger ihop.
– Det är superlyxigt att få gröta ner sig. Att få dra i hela tråden, sitta och tåta ihop. Att först skildra narkotikakartellerna i Mexiko, sedan den andra sidan av myntet: polisvåldet mot narkomaner på Filippinerna.

Det finns två konstanter i Magnus Falkeheds professionella liv. Den ena är frilansrollen. Den andra stationeringsorten Paris. Till metropolen kom han av kärlek, efter att ha mött Florence under historiestudier i södra Frankrike dit han åkt efter att i tonåren ha drabbats av frankofili. Frilans blev han av nödvändighet, just för att han ville jobba journalistiskt från Paris. Det var på 90-talet, under SVT-legendaren Knut Ståhlbergs sista dagar. En helt annan tid.
– De stora tidningarna hade korrar med diplomatvillkor i stora fina våningar. Utan att vara elak mot dem, så kom jag samtidigt med internet. Det gick inte längre att som korrespondent läsa Le Monde på kafé och ha monopol på informationen. Jag var nog mer snabbfotad, jag körde inte om med hjärnan utan med benmusklerna.

Han har fortsatt vara frilans. Jobbet kräver arbetsmoral men ger en frihet han skattar högt. Inte bara det att själv styra sitt arbete – kunna ta dagens första samtal på en solbelyst terrass. Utan också friheten att röra sig i en mängd olika sammanhang, rustad med nyfikenhet och penna.
– Som frilansande korre har du det breda spannet, du får ställa alla möjliga konstiga frågor i allt från presidentpalats till flyktingläger. Det är ju rena livsruset, säger Magnus Falkehed, som också gillar överraskningsmomentet i jobbet; att inte veta i vilket land han ska somna.

Ordet makt anses nästan fult att säga som journalist, konstaterar han. Men det är vad det också handlar om.
– Det där ansvaret när man har hundra tusen läsare i ryggen och kan säga ”Det här vill mina läsare ha svar på”. Då sysslar du plötsligt med något större än din person! Det är hisnande. Och att få se att det ibland faktiskt ger resultat, att du kan röra om och få ringar på vattnet bortanför där du sitter och plaskar. Det tror jag massor av människor drömmer om i dag.

Runt om oss i staden sitter valaffischer uppklistrade – och ils­ket överklistrade av motståndare. Det märkliga presidentvalet 2017 är det första då Magnus Falkehed inte behöver dag-för-dag-rapportera. I stället kan han välja att följa Marine Le Pen i någon vecka och berätta med större eftertanke. Självklart, säger han, är han intresserad av politik – är inte alla journalister det? Han är också imponerad av många politiker, efter att själv snabbt ha tröttnat på mindre engagemang i skolråd eller bostadsrättsföreningar.
– Tänk att vi har de här hjältarna till politiker som på kommunalnivå sitter och tragglar sig igenom timslånga tisdagskvällar att besluta om rödljuset ska stå till höger eller till vänster.

För en fransk publik har han gjort sig känd som uttolkare av det svenska samhället. Boken Le modèle suédois är nu tolv år gammal, men fortfarande aktuell i fransk samhällsdebatt. Numera tackar han oftast nej till att sitta som ”Monsieur Suède” i franska medier – när han ställer upp är det mest för att underhålla kontaktnätet.
Utblicken på två länder är givande. Kommer Sverige att följa efter i det som just nu händer i Frankrikes politiska landskap, med krackelerande partidemokratier och upplöst höger-vänsterskala? Ett annat område där Paris riskerar att vara ”föregångare” handlar om terrordåd, befarar han, som de senaste åren rapporterat om terror i en rad europeiska storstäder.
– Det kan kännas absurt ibland, att åka från det ena attentatet till nästa. Också att se det utifrån: när Bryssel smällde var vi i Kirkuk i Irak – och hörde soldater där som var rädda för att åka till Europa.

Den vardag på helspänn som i dag präglar Paris är något vi till mans kommer att få leva med de närmaste decennierna, tror Magnus Falkehed.
– Journalistiskt kommer vi behöva fundera på hur vi bevakar terrorn. Det kommer krävas både etiska och tekniska utvärderingar. Det handlar inte om att mörka, men vi måste vara väldigt medvetna om att vi är delaktiga i ett propagandakrig när vi springer ut på de här jobben. Jag har själv inte alla frågor eller svar klara.

Överlag ogillar han svartvita verklighetsbilder. Utrikesjournalistiken får inte bli aktivistisk och bara måla i elände. Han citerar den franske kändisfilosofen Bernard-Henri Lévy, som sagt att ”man är inte god bara för att man är offer”. Berättar om ett exempel, en man han nyligen mötte på ett sjukhus i Jalalabad.
– Han bara utstrålade hat och hade gärna skurit halsen av mig med en trubbig kniv, långsamt. De mötena tycker jag också är berikande. Man kan inte ha inställningen att man kommer att älskas för att man är journalist och kommer för att bevaka deras misär.