Gå direkt till textinnehållet

Bobby Byström:Pengarna har fördärvat sporten

I dag är nog få medvetna om att det faktiskt är Bobby Byströms förtjänst att ådalingarna i ett halvsekel har känt till konsten att fritera bananer.Till en början skrev Bobby om det mesta, alltifrån politik till nöje. Och så om sport förstås.

Namn Bobby Byström Ålder 70 år Bor Radhus i Kallhäll utanför Stockholm Familj Fru, son och dotter, fyra barnbarn Yrke Pensionär, sportchef på Dagens Nyheter 1969–1992 Yrkesbakgrund Började 1949 som volontär i ett och halvt år på Nya Norrland i Sollefteå (oavlönad i tre månader och med 300 kronor de följande femton månaderna). Därefter reporter och senare sportchef på samma tidning. Till DN 1954 Drivkraft Att få skriva. Lycklig över att ha fått den gåvan eftersom jag är mycket opraktisk

I dag är nog få medvetna om att det faktiskt är Bobby Byströms förtjänst att ådalingarna i ett halvsekel har känt till konsten att fritera bananer.

Bobby förmedlade receptet i ett av sina första jobb på Nya Norrland, ett reportage om sångaren Sven-Olof Sandberg och schlagerkompositören Jules Sylvain, som nyss hade återvänt till Sverige efter att i flera år ha bott på en Söderhavsö. Det var Sylvain som gav honom bananreceptet.

Till en början skrev Bobby om det mesta, alltifrån politik till nöje. Och så om sport förstås.

Han var själv en hyfsad skidlöpare på den tiden. Grundkondition hade han fått när han på vintrarna åkte skidor den milslånga vägen till realskolan, över Ångermanälvens is, och sen hem igen.

Som junior höll han också på med bandy och fotboll. Men när han var 19 år och nybliven journalist fick han slita både kväll och natt. Jobbet gick inte att kombinera med tävlingsidrott.

Man kan säga att det ändå gick med tiden. Vi möts på klassisk mark, Stockholms Olympiastadion, som Bobby många gånger besökt i tjänsten. Nedanför oss, på den tegelröda löparbanan, intensivtränar en spänstig man i intervaller korta ruscher.

Den 69-årige amerikanske poeten Jack Kendrick håller sig i form. Nyfiken kommer han fram och undrar vem Bobby är. På jänkars oförvägna vis är han snart inbegripen i ett engagerat samtal med Bobby om OS här 1912.

Vi får veta att George Patton, general och krigshjälte under andra världskriget, ingick i USAs femkampslag. Pattons sämsta gren var skytte.

Kendrick berättar också att spelens stora stjärna, indianen Jim Thorpe, segrare i såväl femkamp som tiokamp, några år senare i en match i amerikansk fotboll bröt benet på en annan amerikansk krigshjälte: Dwight Eisenhower, sedermera USAs president.

Så osökt kommer vi in på temat sport och politik. I slutet av 60-talet började idrottens roll i samhället på allvar att problematiseras och ifrågasättas. Som 1968 när det blev kravaller då Sverige skulle spela Davis Cup i tennis mot Rhodesia i Båstad.

– Det där tog många sportjournalister på sängen. De tyckte att man inte skulle blanda ihop politik och idrott. Min sportchef på DN, den temperamentsfulle Rudolf R:et Eklöw, var av den gamla stammen och förstod sig inte på politik. Han talade om de långhåriga sakerna som demonstrerade i Båstad.

Bobby, som växt upp i röda Ådalen, hade lättare för att se kopplingen mellan idrott och politik. Han visste om att en granne till honom i Järfälla hade tagits ut till svenska gymnastiktruppen vid OS i Berlin 1936, men av politiska skäl vägrat åka.

När Bobby var nytillträdd sportchef på DN 1969 var han inställd på att fördjupa och bredda sportjournalistiken och gå utanför dess traditionella ramar. Hans medarbetare Sören Lövenhaft drog åt samma håll.

Bobby fick också hjälp av den gamle stavhopparen Olof Lagercrantz, en av DNs chefredaktörer. Han intervjuade exempelvis Kjell Isaksson efter att denne hade satt världsrekord i stav. Lagercrantz skrev ibland också om ishockey och fotboll.

DN-sporten startade reportageserier som AB Idrottssverige och Fotbollssverige på gräsrotsnivå.

Sportredaktionen började också undersöka vad doping kunde få för följder.

I slutet av 60-talet var anabola stereoider ännu inte förbjudna. Först på 80-talet gick det att testa om idrottsmän hade tagit dem.

I dag hörs enstaka röster förespråka att doping ska tillåtas, elitidrottare ska jämställas med artister, resonerar man. Rock- och jazzmusiker använder droger utan att man för den skull nedvärderar den musik de presterar.

En skrämmande argumentation, anser Bobby.

– Medicinskt vore det en katastrof. Inte minst när vi nu vet hur det var i DDR innan muren föll. Doping orsakade missbildade barn, tumörer, för tidig åderförkalkning och sterilitet. Dessutom har det visat sig att flera mord har begåtts av muskelbyggare. De kan inte kontrollera sina aggressioner.

Även om det är lätt att i efterhand romantisera gångna tider var det inte fullt så allvarligt inom idrotten och sportjournalistiken förr. Doping och annat beror på ökade prestationskrav och – som Bobby ser det – att det nu är så mycket pengar med i sporten.

– Om fotbollsspelare får flera hundratusen för en seger så skojar de inte på planen.

DNs mångårige sportchef är lågmäld och rör sig utan yviga åtbörder. Det är svårt att föreställa sig honom som den sortens chef som pekar med hela handen. Ändå verkar han ha förmågan att få snurr omkring sig.

Som när denna intervju görs. Vi har knappt hunnit slå oss ner på den tomma läktaren på Stockholms Stadion förrän folk strömmar ut ur byggnadens innandömen och kommer fram och morsar på Bobby, hör sig för om läget och skvallrar om gemensamma bekanta. Varje gång han tar sats för att svara på frågor och berätta dyker någon upp och faller honom i talet.

En alert 84-åring kommer fram från ingenstans: Wolf Lyberg, gammal sportjournalist och senare sekreterare i Sveriges olympiska kommitté. Han har varit på 27 olympiska spel och sett spelen växa från småskalighet till mastodontformat.

– Räknar man ihop aktiva, ledare, journalister och sponsorer blir de 70 000 i Sydney i höst, vet han.

Bobby, som bara hann med drygt hälften så många OS som Wolf Lyberg, tycker illa om att sommarspelen utvecklat en elefantiasis.

– Att bevaka dem är som att sitta i en liten jolle på Atlanten. Det är svårt att få grepp om alltihop. I Los Angeles 1984 var allt utspritt över ett väldigt område. Skytte på en plats, kanot på en annan. Få tävlingar hölls centralt. För krönikörerna var presscentrums reklamfria TV-service en nödvändig livboj.

Bobbys första sommar-OS var katastrofalt: München 1972 då palestinska terrorister mördade flera israeliska idrottsmän.

– Jag trodde att spelen skulle ställas in. Men det var bra att så inte skedde. Det hade varit att ge efter för terrorister.

Norrlänningen Bobby gillade bäst, och bevakade mest, vinter-OS. Han brukade skriva om skidor och ishockey. Hans första vinter-OS var Squaw Valley i USA 1960 och han minns det gärna.

Sixten Jernberg öppnade med att vinna tremilen på skidor inför sådär en trehundra åskådare, mest utvandrade svenskar, norrmän och finländare.

I Squaw Valley fanns en enda krog. Ville man ha mera att välja på fick man åka till Reno eller Lake Tahoe.

Arbetsvillkoren för sportjournalister försämrades när arenorna fick elbelysning.

Fram till dess brukade till exempel fotbollsmatcher spelas söndagar klockan halv två. Nu blev det kvällsmatcher i stället. Journalisterna fick utan eftertanke extemporera sena uppdrag.

Men så småningom blev den nya tekniken en välsignelse. Datorerna kom och telefonin byggdes ut.

– Man kunde vara säker på att komma fram. Det var inte längre som när man fick sitta i Moskva i timmar och vänta på kontakt. Ibland uteblev den.

Ett framsteg var vid VM i fotboll i Argentina 1978 då DNs journalister använde satellittelefon för första gången och kunde få igenom samtal inom fem minuter. Från Australian Open i tennis i Melbourne 1991 skrev han på en tandy, en portabel ordbehandlare som gjorde det möjligt att sända text via modem över telefon. Texten gick igenom på en minut.

Mer eller mindre dramatiska scener från olika idrottsevenemang har fastnat i hans minne. Som när han såg Sixten Jernberg i ett testlopp i Kramfors inför skid-VM i Falun 1954. En åskådare dunkade honom i ryggen och den ilskne Sixten slog efter honom med staven.

Eller när Mohammad Ali fick tända den olympiska elden i Atlanta 1996. Efter sin opposition mot kriget i Vietnam hade han blivit fråntagen VM-titeln i boxning.

– Han var märkt och skakade och darrade av Parkinsons. Men han hade fått sin förlåtelse och upprättelse. Det var rörande.

När Bobby Byström ska sia om idrottens framtid är det åter dopingen han oroar sig för. Det lär bli problem med genteknik och kloning framöver.

Föreställer han sig bara risker och inte möjligheter?

– Vem vet, om 50 år kanske jag har fyllt 120 och ska gå på logdans i Ådalen.

hl@sjf.se

Fler avsnitt
Fler videos