Gunnel Törnander: Tramsets fiende Nummer Ett

Namn: Gunnel Törnander Ålder: 63 år Yrke: TV-krönikör i DN Bor: Stockholm Familj: Ja Bakgrund: Bland annat journalist på SRs kulturredaktion (1964-67), byrådirektör för Statens kulturråd samt Kulturrådet (1968-79), chef för SRs samhällsredaktion (1979-82), administrativ redaktionschef på DN (1985-92) Drivkraft: Medieintresse Aktuell: Med ständigt fräna TV-recensioner

TV-krönikor består alltför ofta av kvällströtta redogörelser för gårdagens program, kompletterade med lite pliktskyldiga kommentarer.

Annat är det med Gunnel Törnanders TV-recensioner i Dagens Nyheter. Där finns ett riv som väcker känslor och de flesta DN-läsare verkar ha en åsikt om henne.

En bitch, säger någon. Hon är alltid kul att läsa, framför allt när hon dammar på för fullt, tycker någon annan.

Gunnel Törnander är tramsets fiende Nummer Ett och Gud nåde den hon retar upp sig på i rutan. En av dem som hamnat i onåd är Siewert Öholm. Nyligen tackade Gunnel Törnander för att sommaren tagit slut så att hon slipper plågas mer av Öholm som ”återigen firat triumfer både i sin egen okunnighet och i sin excellenta förmåga att avbryta”.

Så där går hon på.

Den som haft det allra värst är nog Bengt Alsterlind, programledare i SVT som brukar göra lättsam underhållning på somrarna.

Under åren har den stackaren kunnat läsa i DN att han ställer enfaldiga frågor, är en usel intervjuare, skryter om sig själv, kvasifilosoferar, låter schablonerna hagla, har ett pretentiöst tonfall, plågar tittarna med sina program och är vårt lands mest självbelåtne programledare.

Gunnel Törnander har dessutom utnämnt honom till ”landets allra töntigaste programledare”.

Till sist verkar Gunnel Törnander själv tyckt att det kanske blivit lite väl mycket, för i en krönika i fjol skrev hon:

”Inte kan man år efter år och varje sommar hålla på att på denna plats tjata om hur slarviga, populistiska och erbarmligt dåliga program som den flitige Bengt Alsterlind från Karlstad levererar oss tittare”.

Fast någon större ånger för alla taskiga omdömen verkar hon trots allt inte känna.

– Jag har rätt. Bengt Alsterlind gör dålig TV så in i Norden. Han har misshandlat svenska TV-tittare år ut och år in, säger hon.

Man kan tycka att personer som är folkvalda eller sysslar med myndighetsutövning får räkna med en hårdhänt behandling i pressen, men här handlar det om någon som jobbar med underhållning.

– Väljer man att ställa ut sig inför folk som skådespelare, balettdansös eller programledare, då får man tåla kritik.

Har du satt dig in i hur det skulle vara att läsa såna omdömen om sig själv? – Aldrig kan jag låta bli att kritisera någon med motiveringen att det är synd om dem. Så kan inte en kritiker agera. Nej, såga dem bara, säger hon och hugger till genom luften med ena handen.

Fast det visar sig att råsoparna mot den Karlstadsbaserade Bengt Alsterlind passerat spårlöst. När jag ringer upp honom och frågar vad han tycker om det Gunnel Törnander skrivit är han helt oförstående.

– Gunnel Törnander… jaa… namnet låter ju bekant, jobbar hon inte på DN? Jaså, hon har skrivit något om mig… det kände jag faktiskt inte till.

Å andra sidan; lika negativ Gunnel Törnander kan vara om vissa personer och program, lika lyriskt kan hon uttrycka sig om andra företeelser i rutan. Men den sidan av henne verkar inte ha etsat sig fast hos läsarna.

– Skriver jag ”vilket ljuvligt program” så får det inte alls lika mycket genklang. Jag skriver lika mycket positivt som negativt, jag vet för jag har räknat efter.

Själv tycker inte Gunnel Törnander att hon har en hård stil utan ser sig som engagerad. Framför allt när det gäller utbudet i SVT. Hon tycker att allmännyttans television är oerhört viktig och styrs av en vilja att påverka den. Hon vill medverka till att SVT behåller det seriösa utbudet, att public service varken kommersialiseras eller tävlar för mycket med de kommersiella kanalerna.

De senaste åren tycker hon att SVT blivit sämre på seriös teater, att det har blivit för mycket pigromaner i rutan. Hon är även kritisk till SVTs rationaliseringar på nyhetssidan, att nyhetsinslag gjort av en och samma reporter går i alla sändningar i båda kanalerna under hela kvällen.

Utifrån en del krönikor skulle man kunna tro att hon överlag ogillar det som sänds i SVT men så är det inte.

– I stort sett gör de jävla bra program.

Till favoriterna hör dokumentärerna och hon nämner filmarna Tom Alandh och Kåge Jonsson med stor respekt.

Även de kommersiella kanalerna har en hel del bra program att bjuda på tycker hon och nämner Doktorn kan komma och Kvinnofängelset.

Till DN kom Gunnel Törnander 1985 efter några år som kulturråd på svenska ambassaden i Paris. Hon värvades till DN av dåvarande chefredaktören Christina Jutterström och jobbade där som administrativ redaktionschef fram till 1992.

Även på den posten gjorde hon sig känd som en hårding. Hon beskriver dåvarande journalistklubben på DN som ”en av landets mest ökända” och nämner i förbigående att fakturahanteringen och andra administrativa rutiner på redaktionen var rätt röriga.

– Jag försökte röja en del. Tidvis var det rätt bråkigt men jag tror att jag hade rykte om mig att vara rättvis och stå för mitt ord.

Närmare än så vill hon inte gå in på frågan.

Vissa DN-journalister som hade med henne att göra morrar bara man nämner namnet. Elak, tuff, grym etcetera, säger folk vilket kanske är naturliga omdömen om den som varit chefredaktörens torped.

Men det finns även en annan bild.

– Gunnel Törnander kunde vara taskig och man drog ett par djupa andetag innan man gick in i hennes rum, säger en DN-journalist som hade en del att göra med henne. Men innerst inne finns ett varmt hjärta. Jag vet att hon flera gånger hjälpte folk på DN som hade det jobbigt och hon gjorde det i tysthet, utan att skryta.

Bråken med journalisterna tärde och efter sju år kände sig Gunnel Törnander rätt sliten. En dag 1992 tog DNs teaterchef kontakt med henne.

– Han sa att han ville ha mig som TV-recensent, någon annan kunde han inte tänka sig. Jag blev alldeles paff men tackade ja. För ett mediefreak som mig är det ett drömjobb.

Hemma i lägenheten har Gunnel Törnander tre TV-apparater och två videospelare. Bakom varje krönika ligger i snitt 20 timmars arbete. Under ett arbetspass tittar hon på TV sex timmar i sträck, går från rum till rum mellan de olika apparaterna. TV-tittandet pågår från klockan sex på kvällen till midnatt, sen skriver hon till tre på natten. Hon jobbar hårt med språket och kan lägga ner ett par timmar på att få till en enda mening.

Efter en god bit över 700 krönikor har Gunnel Törnander utvecklat några principer:

* att titta igenom ett program minst två gånger innan hon skriver om det;

* att aldrig ge omdömen utan motivering. ”Skriver man att ett program är dåligt, vem fan bryr sig?”;

* att till varje pris undvika sakfel. ”Två eller tre gånger har jag haft med sakfel men infört rättelser i följande krönika.”

Ytterligare ett rättesnöre är att stå fri. De första åren som TV-recensent blev Gunnel Törnander ibland uppringd av personer från Kalla Fakta, Studio Ett och Robert Aschbergs program som ville ha med henne i studion. Men hon nobbade alltid.

– Jag vill hålla mig oberoende. Om jag till exempel var med i Kalla Fakta, hur skulle jag sen kunna skriva om programmet?

Av samma skäl umgås hon inte med TV-folk och hon undviker presskonferenser. Kanske är det en förutsättning för att kunna behålla en så frispråkig stil.

På fritiden älskar hon att köra bil och brukar resa runt i landet med sina vänner. Hon talar varmt om bilen, säger att den är skithärlig.

När intervjun är klar går vi för att titta på bilen som står parkerad utanför DN-huset. Gunnel Törnander kliver in i bilen, gör en U-sväng på Gjörwellsgatan och försvinner runt kröken.

Hon rattar en Ford, en liten sportig modell som heter Puma. En bil med klös i. Passar bra på nåt vis.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se