Gå direkt till textinnehållet

”Jag har både makt och inflytande”

Hon lärdes upp av Janne Josefsson och Lasse Brandeby i konsten att ställa makten till svars. Men det var först när hon hittade sin egen stil, som den iakttagande och berättande grävreportern, som Kerstin Weigl vann folkets kärlek och Stora journalistpriset.

Det finns ett känslosamt klipp på Youtube där man kan se en chockad Kerstin Weigl ta emot beskedet att hon ska få Stora journalistpriset. Hon har som vanligt vaknat den här morgonen, ätit frukost och åkt till jobbet. Enda skillnaden är att hon den här dagen fått frågan om hon ville vara en av två debatterande i Aftonbladets TV-studio, när det ska pratas om avsaknaden av kvinnliga nomineringar för Stora journalistpriset. På andra sidan TV-bordet står Stefan Mehr, verkställande ledamot i juryn.

– Jag sitter i styrelsen för Grävande journalister så det var väl helt naturligt att de frågade mig, tänkte jag. Det hade ju varit snack om det här med avsaknaden av kvinnor, minns Kerstin Weigl när vi ses.

Redan från första stund blir dock debatten märklig. Kerstin Weigl har laddat med argument och man riktigt ser hur hon kämpar för att hålla uppe energin i en studio som dryper av loj inställning.

– Man går ned i en studio och blir sminkad. Sen blir det sådär. Jag anade ingenting. Men jag undrade direkt varför Stefan Mehr var så mesig? Jämställdhet kommer ju uppifrån och hur kan man liksom missa något sådant här undrar jag i debatten? Men han ville bara snacka om mig och min journalistik.  

I slutet av klippet går plötsligt ridån upp för Kerstin Weigl. Hon inser att det är hon som är själva föremålet för årets blåsning i journalistvärlden, eftersom det är hon som vunnit Lukas Bonniers Stora journalistpris. Stefan Mehr, programledaren Henrik Torehammar, och alla andra i Aftonbladets TV-studio är med på leken. Det är svårt att se det där klippet i efterhand utan att bli helt varm i hela kroppen. Kerstins lycka strålar genom rutan.

– Det som var bra med priset var att man tvingades tänka efter lite, eftersom man förväntas hålla ett tal för hela medieeliten under prisutdelningen. Mitt tal handlade om hur jag alltid sett mig själv som en underdog, utifrån min uppväxt, min syn på klass och kön, samt utifrån att de ämnen jag ofta skriver om inte hade någon status från början. Jag har kommit på att det numera är lite barnsligt för mig att se mig som underdog. Jag har över 30 år i yrket och är priviligerad. Jag har både makt och inflytande och har bestämt mig för att nu modifiera min roll, säger Kerstin Weigl.

Uppväxten ja. För Kerstins del handlar den om Kortedala och Hisingen i Göte­borg under ett 60-tal när varvsjobben frodades och Kortedala var en liten landsortsdröm med små jordbruk och familjer i radhus.

– Det var nybyggaranda och en arbetarklass som hade börjat klättra. Vi fick snabbt bra ekonomi och köpte en andra bil och åkte på semester utomlands. Jag var enda barnet. Vi var en tyst famlj, för det var inget lyckligt äktenskap. Jag växte upp i materiell trygghet, men i tystnad och bland många konstiga stämningar och det har präglat mig.

Trots det bitvis olyckliga äktenskapet var aldrig Kerstins Weigls mamma utsatt för våld. Det är inte därifrån Kerstin utvecklat sin lust att skildra utsatta människor.

– Jag har inte upplevt våld i min närhet, men jag har en förståelse för vad det innebär att leva i en relation där det finns kontroll och en maktordning, men det är en annan historia.

I stället blev det den första tiden som praktikant på Radio Sjuhärad i Borås som fick henne att börja hitta ämnena som sedan återkommit i Kerstin Weigls karriär. Social utsatthet och kvinnohat. När Kerstin kom som praktikant till radion jobbade Janne Josefsson och Lasse Brandeby på redaktionen och allt var tuffa puckar.

– Allting var möjligt. Janne är ett enormt kraftcentrum på en redaktion. Han är generös och med alla ideér man hade var det bara ”ja, gör det för fan Kerstin”. Alla var väldigt tillåtande och för mig var det normbildande. Janne Josefssons journalistik var ännu mer konfrontation då. De jävla makthavarna skulle sättas dit. Jag var fascinerad och beundrade det och tyckte det var otroligt kul att vara en del av det där. Men min egen begåvning låg på en helt annan planhalva än att vara konfrontativ, säger hon.

Läs hela intervjun med Kerstin Weigl i Journalisten nr 6/2016. Teckna din prenumeration här.

Fler avsnitt
Fler videos