FOTO: Tor Johnsson

"Jag kan vara en riktig drama queen"

19 januari, 2017

Efter 30 år som frilans har Thomas Arnroth blivit med anställning och beskriver möten under betald arbetstid som en njutning. Han har blivit utsedd till Årets journalist 2016 och debuterar i vår med en serieroman om sin tid som frälst i Livets ord.

Det är sen höst och tidskriftsgala på Cirkus i Stockholm. På scenen står Thomas Arnroth i grå kostym och ler, han har just blivit utsedd till Årets journalist av Sveriges Tidskrifter med motiveringen att han tar sig igenom bruset med ett innehåll som engagerar och överraskar. Han svarar långt och anekdotiskt på prisutdelarens korta, snärtiga frågor, hivar upp armarna i en segergest och kastar ut blombuketten han nyss fått i publiken. När hösten har blivit vinter träffar Journalisten honom.

– Jag befinner mig i en transitperiod från att stå utanför till att vara innanför och tillhöra. Nu får jag vara med. Hur hamnade jag här? frågar sig Thomas Arnroth.

Priset Årets journalist var det första Thomas Arnroth vunnit sedan en basketturnering 1983. Han växte upp i Norrköping under ”enkla omständigheter” och brukade som tonåring sommarjobba. Under en solig augustimorgon stod en 14-årig Thomas Arnroth och märkte varor i frysen på ett grossistföretag iklädd polardräkt, medan hans kompisar hängde på badanläggningen. Där och då bestämde han sig för att satsa på ett yrke där ingen skulle bestämma över hans arbetstider.

I 20-årsåldern började han frilansa för ungdomssidorna i olika lokaltidningar, till en början som recensent för att få gratis böcker. I samma veva blev han frälst och hittade via bekanta till Livets ord, en nystartad frikyrkosamling i Uppsala. 1986 gick flyttlasset dit, och Thomas Arnroth blev kvar i tio år; de där åren då grundaren Ulf Ekman blev känd och när rörelsen möttes av hat från flera håll.

(...)

Parallellt med sin huvudsyssla – journalistiska frilansuppdrag för till exempel NWT-koncernens interna nyhetsbyrå där han skrev kulturreportage – arbetade han också för Livets ords egen tidning (Magazinet för ett segerrikt liv – han skakar på huvudet åt namnet).

(...)

Sedan vill han inte prata om Livets ord mer, rörelsen han kände sig klar med när han lämnade den i mitten av 90-talet. Fast under våren kommer en serieroman han har skrivit om församlingen – ett resultat sprunget ur en vilja att rita serier, inte att berätta om Livets ord. Han har alltid tecknat, men att använda serieteckningar som journalistiskt grepp är något Thomas Arnroth börjat med först under tiden på Kit, där han blev anställd 2015. Förhoppningen är att kunna kombinera komplicerade frågor i textform med lättsamma och humoristiska serier. Det har han till exempel gjort i ett längre reportage om ras, med tillhörande serier om hur historiska personligheter förhållit sig till rasbegreppet.

(...)

På det då nystartade och helt digitala Kit anställdes han först som speljournalist, det som varit hans nisch sedan 90-talet då han började spela datorspel med sina barn. Nu är han snarare samhällsjournalist, och på Kit har han skrivit om alltifrån en självmordspakt som gick snett, till plastbantning och om spelmissbruk bland unga. Men spelgenren hamnade han i av en slump, när nyhetsbyrån FLT som han frilansade för behövde någon som kunde skriva om datorspel, vilket Thomas Arnroth nappade på.

– Min grej har varit att applicera seriös samhälls- och kulturjournalistik på spel. Jag var länge ganska ensam om det. Då på 90-talet trodde jag att det bara skulle ta några år innan tidningar och medier i allmänhet fattade att spel var stort, men det har ju tagit tills nu.

(...)

Efter 30 år som frilans valde Thomas Arnroth därför att söka anställning.

(...)

Men att vara anställd har inte bara varit positivt. Thomas Arnroth kan inte längre styra över sina egna arbetstider, och han jobbar fortfarande på en strategi för att arbeta lika bra på redaktionen som han gör hemma.

– Det är sjukt provocerande för mig att Kit ska bestämma mina arbetstider. Hur kan de bestämma att jag ska vara på jobbet klockan 8:30, hur kan de gå över min integritetsgräns? Jag vill vända mig till FN!

Han skrattar till, säger att han kan vara en ”riktig drama queen”. Fortsätter sedan:

– Jag har alltid tänkt att jag är solitär för att jag var frilans, men nu har jag börjat tänka att jag kanske var frilans för att jag är en solitär människa.

(...)

För att återgå till hans egna, ursprungliga fråga: hur hamnade han där han är i dag? Antagligen finns det en hel drös alternativa svar på den frågan. Men oavsett vägen dit, så är Thomas Arnroth rätt nöjd med sin nuvarande arbetssituation.

– Det är coolt att man kan vara över 50 bast när ens journalistkarriär blommar ut och att man kan få bokkontrakt för en serieroman och bli digital journalist. Och att jag fick det där priset! Då kan det jag gör inte vara helt jävla värdelöst, säger han.

– Fast, ibland känns det som att jag fick det där priset för att människor över 50 inte ska känna sig värdelösa.

 

Läs hela intervjun med Thomas Arnroth i Journalisten, nr 1/2017. Teckna din prenumeration på Journalisten här.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies