”Jag kanske borde ha festat lite mer”

Sedan 2000-talets början har Kristin Lundell, 35, profilerat sig som en av Sveriges mest kända popjournalister och kulturskribenter. Hon har recenserat de största artisterna i Svenska Dagbladet, analyserat populärkultur i SVTs Studio Pop och varit programledare för P3 Pop. På senare år mest känd som profil i Aftonbladet, en uppdragsgivare hon nu skurit ned till 25 procent av arbetsveckan, sedan Fokus hörde av sig och erbjöd henne ett vikariat som kulturredaktör.

Efter att Kristin blivit upptäckt som 19-åring under en natt på Fredrik Strages, Teet Sirotkins och Terry Ericssons klubb Panda på Mosebacke i Stockholm så värvades hon till SvD för att sköta deras kalendarium och skriva klubb-guide. Ett på den tiden livsviktigt inslag i en tidning som hade ambitioner att nå unga inflytelserika i innerstaden.
 – SvD var där för att göra ett reportage om oss "pandor". Det slutade med att de undrade om jag ville skriva åt dem, eftersom de ville att det skulle kännas autentiskt. Då frågade jag om jag fick göra praktik på redaktionen, säger Kristin Lundell.

Helt utan journalistisk erfarenhet, men van läsare av stilbildande brittiska musikmagasin, samt med förebilder som Malena Rydell och Ika Johannesson, hade hon visionen klar för sig. Hon skulle bli popjournalist. Efter ett halvår med kalendariet tjatade praktikant-Kristin, som beskriver sig själv som en extremt "duktig flicka", till sig att få åka till Storsjöyran i Östersund där ett av den tidens stora brittiska popband Pulp skulle göra sin sista spelning.

Redaktören svarade att hon skulle få en helsida i tidningen på måndagen "så gör vad du vill".
– Jag hoppade på Jarvis Cocker (sångaren red.anm) i baren och tvingade till mig en intervju, Pulp gjorde inga intervjuer på den tiden och han såg livrädd ut när det kom fram en aggressiv 19-åring. Men jag hade gett mig fan på att jag skulle fylla den där sidan, säger hon.

På SvD blev hon kvar i elva månader innan utlasning. Det är den enda gången hon haft något som liknar en fast anställning fram tills Fokus.
– Jag tänker ju fortfarande att det bara är mamma som läser mig. Hon sparar förresten fortfarande allt, redan när jag medverkade i Studio Pop så tvingade hon alla som kom och hälsade på att titta på de där VHS-banden.

Man ska också säga att Kristin Lundell, med en hårsmån, missade den allra mest gyllene perioden att vara rockjournalist i storstadspressen. Jag talar om tidsepoken kring populärkulturens stora genombrott på 90-talet – där magasin som Pop, Bibel, Darling, Gidappa! och Expressen Fredag gjorde musikskribenter som Fredrik Strage, Andres Lokko och Linda Skugge till branschens rockstjärnor. När Kristin slog igenom var det inte längre okej att vakna upp tillsammans med Europe på ett hotellrum i Upplands Väsby efter en "jobbkväll".
– 1990-talet var en annan tid. När jag kom fram fick man inte ens dricka längre, och fatta vad de skulle säga nu om man stod och drack när man skulle skriva en recension? säger hon och skrattar.

– Nej, jag har fått vara den där duktiga rockjournalisten, man går upp i tid och man lämnar i tid. Jag har inte haft råd att vakna upp bakfull någonstans med Kee Marcello. Som frilans i dag är man snarare rock-entreprenör. Man ska hålla en deadline för det är viktigt att det går ut på nätet direkt och dagen efter ska man till revisorn.

Nu har Kristin slutat att recensera. Hon vill tillbaka till längre texter, mer kultur, och har "sagt upp sig som rockjournalist".
– Jag vet inte om det har att göra med att man bli äldre. Men jag har gjort det så många gånger, stått på konserter halv två en lördagsnatt när folk nästan spytt på en. Vi har också fått en konstig roll, blivit mer som rapportörer. Numera får man allt serverat i form av en internationell mediestrategi via en internetlänk. Det känns som att hela rockjournalistiken dog i och med digitaliseringen.

Efter alla år som frilans utan pensionsavsättningar längtar Kristin Lundell mer efter trygghet i yrkeslivet än svettiga rockklubbar. Den duktiga flickan som gick ut gymnasiet med 19,3 i snittbetyg – och alltid trott att om man bara jobbar hårt, lämnar i tid, så lönar det sig – fick faktiskt inte rätt.
I alla fall inte när det gäller den där fasta anställningen. Om sonen Bruno, 13 månader, skulle vilja bli journalist skulle hon definitivt avråda honom.
– Jag har jobbat i 16 år och aldrig fått en tillsvidareanställning, trots att jag alltid har velat det. Där kan jag tycka att det varit helt onödigt att vara en så duktig flicka som jag varit, det gagnar en inte i den här branschen. Det finns alltid en gräddfil för en mindre duktig kille. Jag kanske borde ha festat lite mer. Men jag tänkte att om jag jobbar hårt, håller mina deadlines och syns så kommer jag få ett fast jobb med pension och semester.

Kristin Lundells engagemang för feminism och djurrätt har ofta lyst igenom i hennes texter. Privat kallar hon sig "slarvig vegan", efter 20 år har hon blivit trött på att vara den som alltid är besvärlig. Numera äter hon lite mer slappt, alltså vegetariskt. Engagemanget växte fram redan under tonåren i Enebyberg/Danderyd. Med en pappa som var chef för ett skogsbolag, men också engagerad i miljöfrågor och en mamma som fick henne att förstå att marknaden gör skillnad på kvinnor och män och att man ska vara uppmärksam på det.
Att vara duktig flicka kanske inte alltid är så dåligt eller? frågar jag.
Kristin håller med om att det också varit en viktig drivkraft, en glöd som tagit henne till nya platser. Men klart är att det också kommit med ett pris. Hon var exempelvis utbränd redan som elev på Viktor Rydbergs-gymnasiet i Djursholm.
– Det var extremt överklass och jag passade inte alls in. Mycket sektkänsla, första dagen började folk prata om sina adelsvapen. Många elever blev utbrända. Flera åt magsårs-medicin och sömntabletter, så jag bytte till Norra Real. Där kunde jag vara med i olika feministgrupper. Jag var även formellt avvisad från varenda porrklubb i stan för att vi brukade fotografera och slänga in surströmming i lokalerna, minns hon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att hon skulle vara rikskänd märker hon inte av nästan alls. Inte ens i början av 2000-talet har hon varit med om att bli inpekad på Spy Bar av Fadde Darwich.

– Oftast när folk känner igen mig tror de jag är någon som jobbar på regeringskansliet. Jag har inte varit ute så mycket, dessutom har min version av helvetet alltid varit det där gubbrummet på Spy Bar.

Vägen till medverkan i På Spåret började med en PR-match av samma tävling mellan Aftonbladet och Expressen, där hon tävlade i par med Jan-Olov Andersson. "Matchen" sändes som reklam på kvällstidningarnas webb. Efter det tjatade Kristian Luuk och producenten Tobias Björling på Kristin i ett år för att få med henne i det riktiga programmet.

– Jag har sådant bildningskomplex eftersom jag bara gått gymnasiet, så jag sa nej i ett års tid. Men de gav sig inte och då bad jag om att få tävla med Johan Hilton. Han är min trygghet, och det gick ju oväntat bra. Vårt mål var att inte förnedras allt för mycket.

Hur har frilanslivet förändrats av den exponeringen?
– Jag tror att jag fick gå före i kön på bageriet i helgen. Och jag har fått lite mer dårar som ringer mig från dolt nummer. Men annars märker jag inget, inte än i alla fall. Jag känner mig fortfarande inte så smart, bildningskomplexet sitter djupt.

Det närmsta året planerar hon att börja skriva längre texter igen. Att försöka hålla sig kvar i kultursegmentet om det dyker upp roliga jobb.
– Men min högsta dröm är att vara kulturråd i Paris. Det är mitt långtidsmål. Jag skulle absolut kunna hoppa av journalistiken om det kom upp något annat kul. Vem vill bli en fattigpensionär?

Fakta/Kristin Lundell

Ålder: 35 år.
Familj: Pojkvännen Niklas, IT-konsult, och sonen Bruno, 13 månader.
Bor: Södermalm.
Karriär: Frilans sedan 16 år, länge åt Svenska Dagbladet, men även SVT Studio Pop, P3 Pop, Aftonbladet med flera. Har skrivit dokumentärboken Busskungen om svensken som grundade det amerikanska bussföretaget Greyhound. Vann årets säsong av På Spåret i par med Johan Hilton.
Drivkraft: "Ha roligt och tjäna pengar!"