Mira Micic:Wallraffade i vårdvardagen

När Mira Micics reportage om äldrevården publicerades i Falu Kuriren fick hon ta emot samtal från människor som grät. De ville hjälpa till, skänka pengar, göra något så att de gamla kunde leva ett värdigt liv.

Vad Mira Micic gjort var att rakt och ärligt beskriva hur vardagen ser ut för de gamla på ett av stadens servicehem. Men för att kunna skildra äldreomsorgen inifrån var Mira Micic tvungen att ta jobb som vårdbiträde.

Falu Kuriren hade skrivit flera artiklar om att det rådde missförhållanden inom äldrevården i staden och att personalen protesterade mot nedskärningar. Men tidningen tyckte inte riktigt att den hittat konfliktens kärna. Nyhetscheferna ville gå bakom rubrierna. De kom fram till att enda sättet att förstå orsaken till missförhållandena var att någon tog anställning på ett servicehus. Nyhetscheferna ansåg att Mira var en lämplig person för detta uppdrag.

– Jag var tvungen att själv ställa mig frågan om jag var rätt person. Det räckte inte med att de ansåg det. Jag behövde veta varför jag skulle göra det och kunna stå för att jag jobbade under cover, säger Mira Micic.

När nyhetschefen Anna-Karin Lith förklarade för Mira att hon kunde arbeta helt förutsättningslöst, att det inte fanns några krav på att det måste bli ett reportage och att hon kunde sluta när hon ville accepterade Mira utmaningen.

Det var också viktigt för henne att det var ett lagarbete. Minst en gång i veckan träffade hon nyhetschefen och berättade hur arbetet fortskred.

Falu Kuriren hade också undersökt om det var tillåtet att låta en reporter jobba som vårdbiträde, samtidigt som personen samlade material för ett reportage. Tidningen kom fram till att det inte fanns några juridiska hinder. Inga namn på pensionärer, personal eller vilket vårdhem som Mira jobbade på skulle avslöjas i texterna. Som alla andra som jobbar inom vården skrev Mira på om tystnadsplikt.

– Jag visste att personalen och cheferna på servicehusen skulle gå igenom mina texter och ifrågasätta allt. Så var också fallet, fick jag veta senare. Därför var jag extra noga med att varje citat var korrekt. Även om jag inte trodde att det skulle leda till en stämning, var jag förberedd på det.

För att inte bli indragen i juridiskt hårklyveri insåg cheferna på tidningen att det var viktigt att Mira inte tvingades ljuga. Hon tog också anställning på servicehuset under sitt riktiga namn.

– Skulle jag bli avslöjad hade vi kommit överens om att jag skulle sluta direkt. Jag skulle inte tala osanning och försöka slingra mig ur situationen.

Hon var också orolig för att folk i Falun skulle komma ihåg hennes namn från Falu Kuriren, eftersom hon har ett ovanligt namn som några kunde ha lagt på minnet.

Hemlighetsmakeri

För att ingenting om uppdragets karaktär skulle sippra ut var det endast chefredaktören, redaktionschefen och nyhetschefen som kände till Miras uppdrag. Övriga på redaktionen hade inte en aning om vad hon skulle syssla med efter att vikariatet som reporter hade gått ut. Mira talade om att hon skulle stanna kvar i Falun och inte åka tillbaka till Stockholm, vilket många tyckte var besynnerligt. Hemlighetsmakeriet ställde till problem. När Mira mötte gamla kolleger från Falu Kuriren på stan fanns det även personal från servicehuset i närheten. Då gällde det att gå därifrån för att slippa prata.

– Efteråt har mina kolleger sagt att de var oroliga för mig eftersom de tyckte att jag betedde mig underligt. Det jobbigaste var att möta arbetskamrater och svara på deras frågor om mitt liv i Falun och mina planer för framtiden. För att slippa ljuga höll jag mig mest inomhus på fritiden. Det kändes ganska ensamt ibland.

Första dagen som vårdbiträde kände hon att det fanns en rädsla i luften på servicehuset. De äldre vågade inte säga vad de tyckte och personalen behandlades på ett nedlåtande sätt.

– De som tillbringade sina dagar på servicehuset mådde inte bra, men vågade inte tala öppet om det. De flesta skulle aldrig ha pratat med en reporter, eftersom de var rädda för att framstå som kverulanter. Finns det en rädsla finns det ett jobb att göra, insåg jag. Mitt beslut att jobba under cover kändes därför helt rätt.

För att citaten skulle bli så korrekta som möjligt antecknade Mira under tiden hon arbetade på servicehuset. Till en början gick hon in på toaletten och skrev ner vad hon hade iakttagit och hört. Men då arbetskamraterna undrade varför hon så ofta gick på toaletten började hon skriva sms – som hon aldrig skickade iväg utan sparade i sin mobil.

– Jag var ute efter att beskriva rutinerna och vardagen, vad som händer fyra, fem gånger, inte det sensationella och spektakulära. Det skulle vara vardagsjournalistik, händelser som skulle kunna upprepas under en månad på ett servicehus. Nämner jag att en person sade ”Jävla kärring” till en pensionär betyder det att det nedlåtande ordet förekom ofta.

Men Mira var orolig för att hon reagerade selektivt och bara såg och hörde vad hon själv tyckte var intressant.

– För att undvika att jag såg saker för att jag är den jag är sade jag till mina chefer att jag tänkte skriva upp allt jag såg och hörde. Efter jobbet satt jag flera timmar och skrev in i datorn allt som hade hänt under dagen. Jag hade i princip två jobb. När jag slutade på servicehuset hade jag ett manus på närmare hundra sidor.

Förvånad redaktion

När hon efter sex veckor på servicehuset sade upp sig – tillräckligt länge för att hon tyckte sig ha fått ett grepp om rutinerna – kom hon tillbaka till en förvånad redaktion och lämnade över ett digert manus till arbetsledningen att läsa och ha synpunkter på. Manuset kopierades i flera exemplar och delades ut till chefer, redigerare och kolleger som kommenterade de olika situationerna Mira varit med om.

– På så sätt undvek jag att det blev mina egna värderingar som formade reportaget. Jag ville exempelvis veta om även mina kolleger tyckte att det var anmärkningsvärt att de gamla inte fick ha husdjur eller handla när de ville. Det var ett ganska lyckat sätt att arbeta på. Reportaget formades av alla kommentarer jag fick.

Manuset mejslades sedan ner till två reportage. Men fortfarande var inte Mira säker på att hon hade träffat rätt, att hon hade fångat hela stämningen på ett av stadens servicehus. Samma dag som det första reportaget publicerades hade tidningen ett telefonväkteri.

– När jag fick samtal och mejl från ett 30-tal vårdbiträden som berättade att det var precis så det var på servicehusen kunde jag pusta ut.

Det var inte första gången som Mira hade jobbat under förtäckt mantel. Sju år efter att hon hade stuckit från sitt hemland Jugoslavien, som slitits sönder av inbördeskrig, återvände hon som svensk journalist. Genom att utge sig för att vara bondkvinna kunde hon ta sig in på restauranger där det förekom prostitution och där kvinnor från Östeuropa såldes till FN-soldater. Under Natos bombningar av Belgrad släppte den dåvarande jugoslaviska presidenten Slobodan Milosevic inte in några västerländska journalister i landet. På uppdrag för TV4 lyckades Mira ta sig in i landet genom att låtsas vara student. Hårdvalutan, presskortet och det svenska passet hade hon gömt i kläderna.

Dessa uppdrag i det sönderfallande Jugoslavien var dramatiska, farliga och hade alla ingredienser för ett uppdrag som får adrenalinet att pumpa. Att gräva i äldrevården var annorlunda, mindre häftigt, men ändå inget mjukt ämne, anser Mira.

Rädda människor

– I reportaget om äldrevården fanns det gamla, rädda människor som hade dödsångest och trött personal: inget som kanske skapar stora rubriker. Men reportagen hade genomslag. Människor ringde till mig och grät i luren. De blev chockade över hur verkligheten såg ut inom äldrevården. Det känns skönt att vardagsjournalistik kan få folk att vilja hjälpa till.

På redaktionen trodde man att det skulle komma många anklagelser om att tidningen sysslade med spioneri. Men så blev inte fallet. Mira fick bara ett fåtal negativa kommentarer på sina reportage. En kvinna ringde och sade att hon inte trodde att bilderna till reportaget var tagna i Sverige, utan Estland: i bildtexterna förtydligades att personerna på bild inte förekommer i texten. En manlig läsare tyckte att Mira var för lite svensk och för ung för att kunna förstå sig på svensk äldreomsorg.

Till reportagen skrev Mira även krönikor. I den andra berättar hon om mötet med pensionären R som förväxlat citrondoftande tvättmedel med citronsaft. Tillsammans skrattade de åt denna dråpliga historia om hur bubblor sprutade ur hennes mun.

– Om vi ska beskriva vardagen ska vi fånga alla ingredienser. Även i de mest dystra situationer förekommer det komiska händelser. I mina reportage finns det endast två roliga meningar i en väldigt lång och sorglig text. Ungefär så var det också i de gamlas liv. Det fanns en liten droppe hopp och självklart har jag inte rätt att ta bort det. Läsarna vill också ha hopp och finns det ska vi visa det.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se