Nuri Kino: ”Jag vägrar sälja min själ”

Bilder på avhuggna huvuden, magra, döda kroppar på varandra i ett dike, dödskallar uppradade mot en vägg. Nej, det är inte förintelsen under andra världskriget. Utan en film om folkmordet på assyrier/syrianer under första världskriget i sydöstra Turkiet. Bakom filmen ”Det ohörda ropet” finns Nuri Kino och filmaren Yawsef Beth Turo.

Nuri är inte känd i Sverige för sin film. Snarare känner andra journalister till honom för att han och Wolfgang Hansson fick Grävande Journalisters guldspade år 2000 för en artikelserie i Aftonbladet om flyktingsmuggling.

@bild: 1

Nuri sitter vid matbordet i sina föräldrars hus i Södertälje. Miljön känns trygg med vaxduk på bordet och ett fat med köpt rulltårta, drömmar och baklava, en maffigt kladdig honungskaka. Han serverar bryggkaffe med pulvermjölk i neongröna och solgula muggar.

Blev kidnappad två gånger som barn

– Jag är posttraumatiskt stressyndrom förkroppsligat, säger Nuri mitt i all denna trygghet och drar berättelser om hur hans mamma köptes som arbetskraft i Turkiet, att han blev kidnappad två gånger som barn, att han började skolan som femåring i Tyskland och till sist var så duktig att han undervisade de äldre barnen.

En stor del av det han berättar låter så otroligt att det är svårt att tro det. Men han tar det med ro och kommenterar till och med leende att folk kommer att tro att han är en patologisk lögnare.

– Jag lever i olika världar. Samtidigt.

Sant är att han påverkats av sitt assyrisk/syriska förflutna, samtidigt som han är noggrann med att påpeka att han är svensk.

– Jag stöder mitt folk men är ändå svensk, säger han. Jag älskar mitt Sverige, mitt Mesopotamien och mitt kontaktnät.

Han stöter ibland på svenska journalister som inte vet hur de ska förhålla sig till någon som är invandrare och journalist.

En journalist sa till Nuri förra året att ”du som är invandrarjournalist kan väl skriva om den här invandrargrejen”. Nuri berättar att han såg rött och svarade: ”Vad betyder ordet ’invandrarjournalister’? Är det journalister som skriver om invandrarfrågor är det bra. Men gäller det min bakgrund så tar du ifrån mig min svenskhet. Jag är en bättre journalist än du eftersom jag också är svensk – men har lite mer än du har.”

Samtidigt menar han att vi alla är fördomsfulla och att man inte kan tassa på tårna hela tiden.

– Journalister går på nålar för att de är rädda för att bli betraktade som rasister. Sluta med att tänka efter vad ni ska säga till mig. Jag vill inte behandlas annorlunda. Vi blattar är inte vaccinerade mot fördomar. Vi är också fördomsfulla och måste lära oss att få distans till oss själva.

Kitschig skattkista i plast

Medan vi pratar hörs ett skvalpande ljud i bakgrunden. Noterar att det är pigga fiskar de har i sitt akvarium. Men ljudet återkommer rytmiskt och till sist syns det att bubblandet kommer från en kitschig skattkista i plast som ligger på botten på akvariet. Kistlocket öppnar sig och släpper gurglande iväg några bubblor. Det man först hör är ibland inte det som stämmer. Det stämmer in på Nuri.

– Jag vill inte att du gör en blatteartikel, ha den vinklad på journalistik, säger han.

Ändå återkommer han till sin bakgrund, till invandrarnas situation. Vid nästa möte på kaféet Wayne’s Coffee, Vasagatan i Stockholm, kan det bero på alla assyriska/syrianska vänner som kommer och säger hej och som påminner honom om hans förflutna.

– Jag valde det här kaféet för att jag trodde att det inte är så många jag känner som går hit, säger Nuri urskuldande.

Ytterligare ett tecken på hans stora bekantskap. I kontaktnätet ingår också Nuris släktingar. Han har till exempel 42 kusiner. Bara i Sverige.

Nuri kom hit som åttaåring. Han gick i Wasaskolan i Södertälje och har skrivit krönikor om sin uppväxt. Han fångar inspiration i vardagliga saker som han har upplevt.

– I Wasaskolan fick vi en privilegierad uppfostran genom att vi fick umgås med svenskar, men nu är svenskarna i minoritet där.

Han ger sig in i en berättelse om när han som nioåring skulle ha grupparbete hemma hos en svensk klasskompis. Mamman blev helt ställd av att Nuri var där när det var dags för middag. Han blev erbjuden en smörgås medan familjen skulle äta fläskkotletter med sås och potatis. Sårad sprang han hem och berättade att i svenska hem så fick inte kompisar på besök äta mat med familjen.

Låter som en frälsande predikant

Nuri är som en politiker. Han svarar inte rakt på frågor, utan blommar ut i anekdoter om händelser runt om eller något han bara måste berätta som berör frågan.

Han är omständlig men ändå rapp. Engagerad men cynisk. Ena stunden låter han som en frälsande predikant, nästa pratar han krasst om ”blattar”. Men vördnaden inför språket är alltid närvarande, förmågan att uttrycka sig.

– Jag har alltid skrivit, berättar han. Jag var en sorts förmyndare för mina föräldrar. Det var jag som tolkade, läste myndighetspapper och hade kontakt med omvärlden. Såna barn som jag lärde sig byråkratisnacket snabbt.

Han har levt ett splittrat liv, men verkar gilla det. Det yrke han har för tillfället är det som påverkar honom. Nuri har bland annat arbetat som försörjningstekniker (vaktmästare) på Huddinge sjukhus, som lärarvikarie, i krogbranschen och som promotor i Spanien (inkastare på nattklubbar). Han drar en story om att han där träffade Cornelis Vreeswijk, som flera gånger väckte en morgontrött Nuri genom att sitta och klinka på sin gitarr.

Han berättar att han pluggade vårddokumentation ett år och därefter kom till Lina Hage vårdcentral i Södertälje – där han påstår att han blev Sveriges förste manlige läkarsekreterare 1986.

– Jag har alltid innerst inne velat bli psykolog. Få folk att öppna sig. Jag kan se om folk är nervösa på deras kroppsspråk även om jag inte är utbildad i det.

Han gillar även att kolla in hur folk klär sig. Själv är han klädd i svart både hemma hos föräldrarna och på kaféet. Han är noga med hur han ser ut och är inte helt nöjd med bilderna på honom till den här artikeln för att han tycker att han ser trött och sliten ut.

Nuri är fåfäng. Men det är han medveten om.

– För oss assyrier/syrianer är fåfänga en krydda. I Sverige får inte män känna så. Jag kan kläder och fåfänga och ser hur medvetet folk klär sig.

Det fick han nytta av i krogbranschen där han uppehöll sig i flera år. Bland annat startade han restaurangen ”Den galna kocken” med sin kusin. Och blev vald till Stockholms populäraste krögare 1994 av Aftonbladet.

Men till sist vann journalistiken.

– När jag var 12 år skrev jag en pjäs, ”Sverige Paradiset”, och vi spelade upp pjäsen. En arbetsförmedlare såg den och när jag träffade henne arton år senare, kom hon ihåg den och krävde att jag skulle gå en journalistutbildning. 1997 kom jag in på Poppius Journalistskola.

“Vad kul, en invandrare i klassen”

Nuri var den ende invandraren i klassen och berättar om läraren som sa ”vad kul, en invandrare i klassen”, som om de just hade fått in ett exotiskt djur. Men han tog sig igenom kursen, mycket tack vare redigeringsläraren Peter Johansson som sa åt Nuri att det är klart att han skulle klara det. Det gjorde han.

Vi pratar om att han manipulerar sig fram. Nuri blir förtjust över påståendet. Han menar att han gör det för att ta sig dit han vill. Och bli den han vill. En journalist och förkämpe för de svaga.

– Det är ett medvetet val. Jag vägrar sälja min själ. Annars kunde jag ha sålt mig själv och blivit rik. Jag har blivit blåst på så mycket pengar när det gäller journalistjobb.

När han förklarar sitt arbetstempo uppstår bilden av den grävande journalisten som lever med sitt scoop dag och natt tills jobbet är klart. Det är så här han vill leva. Hetsigt och helt. Därmed har han haft både magsår och magkatarr. Han bemöter människor med hela själen. Kompromisslöst.

– Som journalist behöver du identifiera dig med din intervjuperson, menar han. Oavsett om det är en mördare eller sjuksköterska så måste du förstå varför personen ifråga handlar som hon gör.

Inne i kaféet sitter vi på barstolar vid fönstret. Nuris ansikte speglar sig mitt bland de människor som stressar förbi utanför. Plötsligt måste han rusa ut när en lapplisa försöker lappa hans felparkerade bil. På två sekunder har han lyckats charma henne och kan flytta bilen – utan att ha fått böter. När han kommer tillbaka fortsätter han prata som om inget har hänt och häver ur sig en snabb tanke.

– Hela mitt sätt att vara har varit en förberedelse till i dag och till mitt yrke.

Men det låter ändå rätt naturligt.

Han är en fixare. På alla sätt. Tillsammans med Wolfgang Hansson på Aftonbladet bevakade han jordbävningarna i Turkiet i augusti 1999. Hus i ruiner. Sjukhuskorridorer med provisoriska sängar, fulla med blödande, skadade människor. På sjukhuset letade Nuri och en turkisk fotograf efter någon med svensk anknytning.

– Vi gick runt i tre och en halv timme för att hitta en drabbad svensk, berättar han. Jag höll upp en skylt där det stod att vi ville få kontakt med någon drabbad svensk, men fick inget svar. En läkare talade till sist om för mig att de flesta är analfabeter. Då ställde jag mig och skrek frågan om det fanns någon som kände en svensk. Och fick napp.

“Jaha. Och?”

Samarbetet med Aftonbladet har tuffat på. Men han får inte in alla sina idéer. Nuri försökte även etablera kontakt med Expressen och lyckades få in en artikelserie om bristerna i översättar- och tolkbranschen. Men det fungerade inte länge. Han ringde sin kontakt på tidningen och sa: ”Jag har scoopens scoop. En kille som är dömd på felaktiga grunder.” Han berättar att han fick svaret: ”Jaha. Och?”.

Kanske är det för att Expressen inte har någon själ just nu.

Nyligen avslutade han en artikelserie i Dagens Nyheter som handlade om välgörenhetsorganisationen UFF och de märkliga krafter som finns bakom. Han har till och med blivit hotad av folk med anknytning till organisationen, men känner sig inte så värst orolig. Han vet inte ens om han kommer att vara journalist länge till.

I så fall har han andra yrken att gå in i. Han äger en laserklinik och ett medieföretag där han bland annat skriver på ett filmmanus.

Men som journalist glider killen än så länge på en räkmacka.

– Det har blivit enklare att bli betrodd på redaktionerna sen jag fick guldspaden, säger Nuri. Jag har ett helt kontaktnät själv och behöver egentligen bara redaktionen för att de har tillgång till arkiv. Jag vill ha friheten att kunna träffa nyheterna. Det gör man inte när man sitter fast på redaktionen.

Sandra Grossman

sg@sjf.se

Fotnot: Filmen ”Det ohörda ropet” ska eventuellt visas på Göteborgs filmfestival.