”Allmänintresset spelar alltså ingen roll här”
"Förr skulle polisen visa att det kunde skada att lämna ut en handling. Men numera är utgångspunkten sekretess." Det skriver Björn Tunbäck (bilden) i sin debattartikel.
Uppgifterna lämnas bara ut om det står klart att det inte innebär någon risk för att ”den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men”. Individen går före det allmännas intressen.
Det ger orimliga effekter för samhällsjournalistiken, enligt min erfarenhet.
28 oktober kommer en dokumentärserie om Backabranden i Göteborg 1998 på Sveriges Television. 63 unga människor förlorade sina liv och ungefär 200 skadades av branden i en festlokal. De eller deras familjer kom från flera olika länder. Katastrofen utlöste en omfattande diskussion om segregation, misstro mot samhället, kriminalitet och rasism. Samtidigt talades det om hur katastrofen också byggde broar mellan grupper som normalt inte träffas. Att brottet löstes och de skyldiga dömdes ökade tilltron till samhället. Branden och efterspelet berörde så många fler än bara de direkt drabbade och inblandade.
Att berätta om Backabranden med 20 års perspektiv är därför mer än en berättelse om individer. Men i lagens mening spelar det ingen som helst roll när vi begär ut handlingar. Två avslag vi fått belyser tydligt hur märkligt det blir.
När rättegången var över i tingsrätten i maj 2000 lämnade polisen ut inspelningarna när de ungdomar som sen dömdes för branden vallades på brandplatsen. I inspelningarna berättar de hur det gick till när de orsakade katastrofen. 2000 fick SVT ut materialet under förutsättning att de avidentifierades. Materialet sändes i både Västnytt, Rapport och Aktuellt med deras ansikten dolda. Pixlingen godkändes av polisen före sändning, precis som beslutet sade den gången.
I arbetet med dokumentären har vi haft samma inställning. De dömdas ansikten skulle döljas. Eventuellt kunde även rösterna förvrängas. Det har gått 20 år. Tonåringarna har blivit vuxna män. Personer som inte redan känner dem skulle inte känna igen dem om sekvenser ur de 20 år gamla filmerna visades.
Men att filmerna redan lämnats ut en gång spelade ingen roll. Att det gäller en historisk händelse som påverkade samhället spelade ingen roll. Det blev avslag.
Vi begärde ut det första larmsamtalet om branden. Det var en av festkvällens DJ:s som ringde in. Samtalen har inte hörts förut, men finns utskrivna i haverikommissionens rapport om brandkatastrofen.
Vi var i kontakt med DJ:n, som gav sitt samtycke. Han ville också gärna höra samtalen. Polisen sade nej. När vi klagade till kammarrätten förklarade vi att andra röster som eventuellt hörs kunde förvrängas eller hanteras på något sätt som rätten kunde godkänna.
Det blev avslag.
Någon som kanske hörde sig själv eller någon anhörig för 20 år sedan skulle kunna ”lida skada eller men”.
Jag förstår att det kanske kan vara obehagligt, sorgligt och väcka minnen till liv, men är det så skadligt efter 20 år att det är det omöjligt att lämna ut ett historiskt dokument av en katastrof som påverkade så många?
Vi kan göra dokumentären utan samtalet.
Men vi skulle inte kunna granska samtalen. Efter branden uppstod en diskussion hur larmen hanterades. Pratade de som ringde för dålig svenska för att larmoperatörerna skulle förstå, eller var operatörerna tvärtom för dåliga på att uppfatta vad som sades? Frågan fanns med i den debatt om rasism och integration som uppstod efter katastrofen.
Men det går inte att granska. Vi får ju inte höra vad som sades.
Och allmänintresset spelar alltså ingen roll här. Risken för att individen lider men eller skada, eller att individens närstående gör det väger tyngre.
Är det verkligen en rimlig avvägning mellan motstående intressen?
Lek med tanken att larmsamtalen när Olof Palme mördades eller Mayday-anropen från Estonia inte offentliggjorts. Som jag tolkar besluten vi fått av Kammarrätten i våra ärenden borde även det materialet ha förblivit hemligt enligt nuvarande lagstiftning.
Vilka konspirationsteorier hade det inte kunnat ge upphov till?
Vid sidan av att alla vi som inte var med hade gått miste om den tydliga bild dessa unika inspelningar ger av två historiska händelser.
Björn Tunbäck, journalist på Sveriges Television Göteborg.
