Anders R Olsson: Oberoende person borde gå igenom källmaterial
Debatten om Trond Sefastssons dator – ska åklagaren få gå igenom hårddisken på jakt efter bevis eller inte? – är alltför torftig. TV4, Journalistförbundet och många anhängare protesterar häftigt mot husrannsakan i datorn.
Debatten om Trond Sefastssons dator – ska åklagaren få gå igenom hårddisken på jakt efter bevis eller inte? – är alltför torftig. TV4, Journalistförbundet och många anhängare protesterar häftigt mot husrannsakan i datorn.
Slutresultatet blir, vågar jag påstå redan nu, status quo. Ingen lagändring kommer att genomföras. Därmed vinner åklagarsidan. Den kommer även nästa gång att kunna hävda sin rätt att beslagta journalisters källmaterial. Vi som finner en sådan rätt oacceptabel måste hitta bättre rättsliga lösningar än dagens.
Om TV4 har rätt i att Tronds hårddisk rymmer tio års researchmaterial från Kalla fakta, material som har resulterat i mängder av program där både polisen och andra myndigheter har kunnat beslås med felaktigheter och inkompetens, då blir det nu en extra julafton i polishuset. Allt detta känsliga material ska gås igenom!
De personer, som lämnade upplysningar till Trond i tron att deras identitet var skyddad, ska nu lita på åklagarens försäkringar av typen:
– Så fort vi ser något som inte berör utredningen förvandlar vi uppgifterna till icke-kunskap i hjärnan. Vi kommer aldrig att låta vetskapen om vilka av oss som tjallar för journalister påverka våra relationer! Vi kommer aldrig att åtgärda de brister i vår organisation som gjort det möjligt för journalister att granska oss!
Att åklagare och poliser i tjänsten måste påstå sådant gör det inte mindre löjeväckande.
Samtidigt måste även journalisters eventuella brottslighet kunna utredas. Det är inget att diskutera. Här behövs nytänkande – lösningar som kunde samla en bred opinion och därmed tvinga fram ny lagstiftning för att stärka källskyddet.
Två uppenbara missförhållanden föreligger. Båda är fullt möjliga att rätta till.
För det första finns inga gränser angivna för hur allvarligt ett brott ska vara för att polis/åklagare ska tillåtas bryta igenom källskyddet. Dagens ”skydd” består endast av en så kallad proportionalitetsprincip. Åklagaren ska fråga sig om det verkligen är rimligt och nödvändigt att granska journalisters källor i en viss förundersökning: Är den misstänktes brottslighet tillräckligt allvarlig? Hur stora chanser har jag att verkligen hitta ny bevisning genom att gå igenom källmaterialet?
Här finns aldrig något facit. Varje åklagare med intresse av att komma vidare i karriären måste vara ytterst känslig för vilka slutsatser som regeringen och andra höga beslutsfattare önskar att han/hon kommer fram till.
En lagstadgad gräns behövs alltså. Källskyddet skulle bara få genombrytas om journalisten misstänks för brott som ger (förslagsvis) minst 18 månaders fängelse.
För det andra saknas en filtreringsfunktion mellan journalistens material och åklagaren. En av båda parter betrodd person borde gå igenom materialet först och vidarebefordra till åklagaren endast sådant som har relevans för målet. Betrodda, oberoende instanser fungerar sedan länge i andra sammanhang – notarius publicus, ombudsmän av olika slag – och utgör alltså ingen främmande fågel i svenskt rättsväsende. En erfaren jurist verksam i den privata sektorn kunde få uppdraget.
Upprättar man efter Trond-affären inga nya mekanismer för att säkra källskyddet beror det på att de politiska ledarna inte vill ha några.
På sätt och vis vore det förstås begripligt. Det känns bättre att ha fria händer – särskilt i pressade lägen – när möjligheten att nita en besvärlig journalist öppnar sig. Och vem unnar inte polis och åklagare en extra julafton då och då?
