”Angreppen på public service har gjort det i princip omöjligt att kritisera Sverigedemokraternas politik”

Medier och forskare blir allt oftare en måltavla i den politiska debatten. Vi lever i en tid när regeln skjut inte budbäraren har övergivits. Att ge sig på budbäraren är en avsiktlig strategi, genom att misstänkliggöra och sätta bilden av att budbäraren är partisk så tystas rapportering som går emot det egna politiska intresset.

För att slippa kritik kommer budbäraren medvetet eller omedvetet att bli partisk åt det andra hållet för att slippa bli misstänkliggjord. Detta har blivit en utbredd strategi i samspelet mellan politik och journalistik. Genom att angripa journalisterna för att ha en avsiktlig strategi att ”gynna den andra sidan” uppnår en aktör två saker. Dels ”vaccineras” de egna anhängarna mot kritisk granskning av den egna sidan, dels blir kritiken mildare eftersom attackerna kan bli väldigt obehagliga och journalisterna inte vill uppfattas vara partiska.

I USA är den första effekten tydlig. Negativa avslöjanden om exempelvis Donald Trump avfärdas som en häxjakt. Det är till och med så starkt att Fox News, när redaktionen valde att ifrågasätta Trumps anklagelser om valfusk, tappade tittare och därför av affärsmässiga skäl valde att sprida lögner om valfusk som redaktionen visste var falska. Dessa lögner har i dagarna tvingat Fox att betala ett skadestånd på över en miljard svenska kronor. Decennier av högerkritik mot USAs traditionella medier har också gjort att politiker som Donald Trump blivit mer eller mindre immun mot kritisk granskning. De egna anhängarna tror inte på rapporteringen.

Motsvarande förekommer även här i Sverige. Sedan 1970-talet har delar av svensk höger angripit medierna och framför allt public service för att vara ”vänstervridet”. Ibland har detta varit sant, inte minst uppenbart gällande flera av 70-talets barnprogram. Det är dock inte sant om man tittar på den traditionella nyhetsbevakningen och den politiska journalistiken. Forskningen har visat att mätningar om journalistkårens politiska åsikter inte heller har avspeglat sig i den professionaliserade nyhetsrapporteringen. Public service har också under lång tid haft ett mycket stort förtroende hos det svenska folket. I de mätningar som görs ligger det milsvida över andra medier, för att inte tala om de politiska partierna.

Ett påstående som upprepas gång på gång riskerar dock att bli en etablerad ”sanning”. Även om förtroendet är fortsatt högt så har det sjunkit, i och för sig från en mycket hög nivå, överlag bland sympatisörerna till Tidöavtalets partier.

Trots framväxten av alternativa medier dominerar fortfarande ungefär samma medier som för några decennier sedan. Väljarna har inte slutat titta på public service, däremot litar vissa grupper i lägre utsträckning på nyhetsförmedlingen. Sund skepsis och källkritik är bra, men minskad tillit har också negativa effekter. Ibland, som när det gäller nyttan av att vaccinera sig, kan bristande tillit vara direkt livsfarlig. I ett säkerhetspolitiskt perspektiv är vår tillit till regering, riksdag, myndigheter och medier en av våra främsta tillgångar för att motstå främmande makts otillbörliga informationspåverkan.

Den största effekten av angreppet på public service har dock blivit den andra delen av ”skjut inte budbäraren”: redaktionerna kompenserar för att inte uppfattas som partiska. När public service angrips för att inte ”lyfta problemen med invandringen” blir invandring och andra kulturkrigsfrågor under många år de dominerande ämnena i Agenda och andra debattprogram. SVT skapade till och med ett ”debattprogram” som i olika varianter låtit diverse debattörer skrika åt varandra. Det har förekommit att rena tyckare ställts mot forskare, där den enes åsikter och den andres fakta likställts, därigenom har en falsk balans skapats.Det krävdes en pandemi för att public service skulle ge sjukvården samma uppmärksamhet som den i flera år gett invandringen. Det krävdes ett fullskaligt angrepp på Ukraina för att försvars- och säkerhetspolitiken skulle börja få uppmärksamhet.

Angreppen på public service har lett till att det i princip blivit omöjligt att kritisera eller ifrågasätta Sverigedemokraternas politik. Ingen programledare avbryter en gäst som i studion ifrågasätter Vänsterpartiets kommunistiska förflutna, eller lyfter fram IB eller andra socialdemokratiska skandaler. Men varje gång en gäst kritiserar SD avbryts denne med att ”nu är inte Sverigedemokraterna här och kan försvara sig”. Nyhetsredaktionerna undviker mer eller mindre medvetet att kritiskt granska SD. Partiet skildras dessutom som outsiders och inte som vad de verkligen är – kanske landets mäktigaste parti.

Angreppen på de fria medierna sker på olika sätt. I den nyligen tillsatta public serviceutredningen talas det om att public service måste öka sitt förtroende hos de tittare där förtroendet är lägst (SD, M och KD). Dessutom ska utredningen ta fram förslag så att granskningsnämnden ges ökade sanktionsmöjligheter. Även om syftningen till del handlar om teknikneutralitet så väcker formuleringen farhågor om hårdare straff, vilket SD krävt för journalister som fälls för reglerna om opartiskhet och saklighet. Detta månader efter att Jimmie Åkessons högra hand Linus Bylund talade om ”journalistrugby”.

Göteborgsstatsvetarna vid V-Dem-institutet har beskrivit autokratiseringsprocessen som att den följer ett typiskt mönster, först attackeras journalisterna och sedan monteras institutionerna ned. Resultatet ser vi globalt, världen är tillbaka på 1986 års demokratinivåer.

Vi anklagar inte regeringen för att driva denna utveckling, tvärtom välkomnar vi varmt regeringens lagförslag att stärka skyddet för journalister genom att öka straffvärdet för brott begångna mot journalister och deras närstående. Vi önskar dock tydliga markeringar mot de övertramp som sker löpande av ledande företrädare för Sverigedemokraterna, men även andra partier, och som sätter tonen för svansens agerande. Den vuxne i samhällets samtalsrum saknas.

Mediernas oförmåga att granska Sveriges näst största parti på lika villkor som övriga partier har lett till ett demokratiskt problem. Det är inte längre en nyhet när Sverigedemokraterna har företrädare som hoppar på privata företag för att de låter en mörkhyad flicka vara Lucia i reklamen. Eller som, snart tjugo år efter det att After Dark ställde upp i Melodifestivalen, tycker det är ”äckligt” att barn får se dragartister. Redaktionerna har ett stort ansvar för att sådant har normaliserats.

Det amerikanska medie- och debattklimatet är redan här. Det krävs en omedelbar mobilisering för en fri och oberoende journalistik och för ett förstärkt public service som inte toppstyrs av politiska krafter.

Patrik Oksanen
Journalist och debattör i främst säkerhetspolitiska frågor

Ulrica Schenström
Vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores

Jan Scherman
Diversearbetare och f d vd TV4

Willy Silberstein
Fd journalist

Carl Melin
Doktor i statskunskap och socialdemokratisk debattör