Barn och ungdomar är mer än rubriker
En av de vanligaste frågorna vi på Bris får från journalister är om vi kan se någon statistisk ökning i något av våra kontaktområden, till exempel inom mobbning eller psykisk ohälsa. Det svarar vi gärna på, med tillägget att Bris statistik inte är ett generellt tvärsnitt för barn och unga i Sverige, utan bygger enbart på berättelser från barn och unga som valt att kontakta Bris.
Här blir många journalister besvikna. De har fått i uppdrag att snabbt göra ett jobb på till exempel mobbning och då är statistikunderlag det absolut enklaste sättet att göra reportaget på. Tyvärr. För när medierna rapporterar om barn och unga så är det nästan alltid i stora, bokstavligt talat svarta rubriker.
Allt fler flickor skär sig. Mobbningen ökar. Allt fler barn får sömnmedel. Alltför sällan följs de skräckinjagande rubrikerna av någon djuplodande analys. Och när barn och unga själva blir intervjuade får de ofta svara på stora svepande frågor om hur det är att vara ung i dag.
Problemet med de här snabba jobben är att journalisten missar en viktig samhällsanalys. Varför skär alltfler unga flickor sig? Varför skär sig inte pojkarna i samma omfattning? Varför får allt fler barn sömnmedel? Och varför är mobbning lika vanligt i dag som det var för 30 år sedan, trots alla insatser som görs? Och till sist, vilket samhälle kommer vi att ha om tio år om de unga som mår dåligt i dag inte får hjälp och stöd?
Svaren på de här frågorna finns. De finns hos forskare, barn- och ungdoms-
psykiatrin, ungdomsmottagningar och även hos barnrättsorganisationerna. Bris har mer än 20 000 dokumenterade kontakter med barn och unga varje år.
Vi kan berätta att många flickor i dag känner sådana enorma krav på sig att de inte vet vart de ska göra av sin ångest och att många väljer att skära sig för att lätta på den själsliga smärtan. Vi kan berätta om mobbare som mår lika dåligt som deras mobboffer och att mobbning inte är en konflikt mellan två personer, utan att det är helt andra mekanismer som får mobbaren att mobba.
Vi kan berätta om tusentals barn som säger till oss att vuxna inte har tid för dem, att de inte har en enda att prata med när de mår dåligt. Bris kan också berätta om en socialtjänst som inte fungerar, om barn som vid tvister mellan föräldrar, eller till exempel vid fosterhemsplaceringar, aldrig får frågan hur de själva skulle vilja ha det.
Men samhällsanalysen kräver också att journalisterna känner till barns överlevnadsstrategier och mekanismer. Att barn inte berättar vad som hänt dem förrän de får förtroende för en vuxen och känner sådan tillit att de vågar berätta. Lever barnet i en värld där de vuxna sviker är också dess tilltro till vuxenvärlden liten. Att få ett barn att berätta tar alltså tid och engagemang från den vuxnes sida. Det här gäller allt från mobbning till sexuella övergrepp.
Journalisten måste också känna till hur beroende barn och tonåringar är av sina föräldrar och att en förälder som slår kan vara bättre än ingen förälder alls. Eller att barn som känner sig bortprioriterade, oälskade och oönskade av sina föräldrar ofta reagerar med att bli aggressiva och utåtagerande.
När journalisten känner till de här mekanismerna, kan han eller hon också göra ett bättre journalistiskt hantverk och fråga till exempel socialtjänsten varför de, som bör känna till barns signaler, inte har utrett, eller varför skolan inte har anmält trots anmälningsplikt, eller ställa sig frågan varför barnet inte haft närvarande föräldrar. Är det i sig månne en samhälls-
förändring? Journalisten behöver inte nöja sig med svaret att skolan inte såg, eller att socialtjänsten inte kunde tolka signalerna.
Journalister blir också ofta besvikna när Bris inte förmedlar kontakter med barn och ungdomar som mår dåligt. Dels gör vi inte det därför att alla barn som kontaktar oss är anonyma, vi vet inte vilka de är. Dessutom anser vi att det kan vara direkt olämpligt för ett utsatt barn eller tonåring att medverka i medierna. Ett barn som befinner sig mitt i ett kaos behöver stabilitet och bli sedd, inte uppmärksamhet, och ett barn eller en tonåring kan inte till fullo förstå eller hantera konsekvenserna av att bli igenkänd.
Så journalister, våga fråga mer så kommer ni att få ta del av den stora kunskap som finns om barn och ungdomar. Använd er av barnrättsorganisationerna, fråga oss vad barnen berättar och hur de ser på vuxenvärlden och samhällets insatser.
Fråga vilka konsekvenserna blir om barn och unga inte får det stöd de behöver, så kan ni få mängder av intressanta uppslag till djuplodande samhällsreportage som i förlängningen kan göra livet bättre för utsatta barn.
