Bernt Lindberg: Medierna blundar för besvärliga miljöfrågor

Vid miljöjournalisternas julmiddag den 1 december delades det inte ut något pris till bästa miljöjournalist. Samma dag fanns en artikel av Bo Landin, Anne Nilsson och Sverker Sörlin på DN Debatt, där rubriken talade om att det saknas en värdig pristagare. I artikeln framstår det som om problemet ligger i att medieföretagen inte satsar på miljöjournalistik.

När Publicistklubben senare i december ordnade en diskussion på temat ”Klimatchock i medierna – aktivism, populism eller seriös journalistik” blev det tydligt hur nyhetsmedierna det senaste decenniet rustat ner miljöjournalistiken. Det finns inte längre någon på redaktionen som kan värdera de forskarrapporter eller pressmeddelanden från Greenpeace som kommer.

Bland miljöjournalister, dit jag räknar mig, diskuteras det då och då om den som är verksam som miljöjournalist kan vara med i Svenska Naturskyddsföreningen. På PK-mötet dök de argumenten upp igen – det finns risk för ”kampanjjournalistik” och frälsa världen-attityder. Engagemang ses som något oönskat. En sant postmodernistisk diskussion handlade om att larmen sällan är så hemska som de låter, vi måste ha en kritisk distans och ett kyligt betraktande förhållningssätt. Fram växer bilden av journalisten som representant för en fritt svävande tredje statsmakt, som står över och utanför den vanliga verkligheten, troligen utan egna värderingar.

Annons

Min bild av verkligheten är att det inte är larmen som utgör problemen utan det faktum att medierna inte tar upp de besvärliga frågorna om vad vi ska göra för att få ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt långsiktigt hållbart samhälle.

Nyhetsmedierna har allmänt intagit en föga hedrande roll och det inte bara när de skär ner på miljökompetensen och bevakningen av miljöområdet. Det är som om problemet inte existerade. En ekonomijournalist kan skriva en helsida om oljepriset i världen utan att nämna klimatfrågan. Och om problemet trots allt existerar så finns det tekniska lösningar – utbyggd kärnkraft, koldioxidlagring i underjorden – så att vi inte behöver ifrågasätta vår livsstil. I konsekvens med det satsar nyhetsmedierna på konsumtionsbilagor och konsumtionsprogram. Testar fyrhjulingar i miljonklassen i öknen, idkar konsumentjournalistik runt Australienresor, tipsar om hur vi river ut det gamla köket och bygger ett nytt, allt sådant som bidrar till ökad konsumtion och ökade utsläpp av växthusgaser.

Vilket budskap förmedlar det till publiken? Naturligtvis att det är okej att leva som förut, att den konsumtionsnivå vi har är okej. Möjligen kan det finnas en liten oro i bakhuvudet för vad ”larmrapporterna” säger om växthuseffekten, döende hav och andra orosmoment. Men summan av verksamheten är att medierna ger legitimitet åt dagens konsumtionsvanor. Och politiker behöver inte känna sig pressade att vidta åtgärder.

Jag må vara en frilans utan de stora mediernas resurser att göra research. Men jag har läst tillräckligt många forskarrapporter och ställningstaganden från expertgrupper för att tycka att läget är minst sagt katastrofalt. Det gör mig förmodligen till en av de där suspekta engagerade typerna. För den som bara är det minsta intresserad finns det kunnande och insikter i stor mängd om de problem vårt levnadssätt ger upphov till men också i vilka riktningar vi ska söka lösningar.

Borde inte okunniga och oengagerade redaktionsledningar identifieras som problemet snarare än obefintliga miljöjournalister? Med andra ord ett bristande ledningsansvar. Precis som andra yrkesgrupper har journalister svårt att se sin roll utifrån, ur ett samhällsperspektiv. Vilken roll har medierna i samhället? Det är vad den etiska diskussionen borde handla om. Då kan enskilda journalisters bidrag sättas i relation till medieföretagens policy. Ska jag som enskild journalist behöva stå till svars för medieföretagens brister?

Medieföretagen är i dag en del av problemet, inte en del av lösningen. Lite mer engagemang skulle inte skada.

Bernt Lindberg