”Bevakningen av Estonia är ett haveri – varför har medierna så svårt att erkänna det?”
För mig som i drygt tre år har bevakat och skrivit om den senaste vågen av konspirationsteorier kring Estonias förlisning rymmer SVTs nya dokumentär Estonia och myterna bara en nyhet: att en medlem av Stora journalistprisets jury tar avstånd från den utmärkelse han själv var med om att dela ut. – Det var helt säkert ett felaktigt beslut, säger bokförlaget Norstedts förlagschef Patrik Hadenius. Det är faktiskt ingen liten sak.
Oavsett vilka hårresande misstag massmedier avslöjar tenderar de inblandade att antingen vidhålla sina felaktiga uppfattningar eller stoppa sina huvuden i sanden. Ta bara några av de allvarliga missförhållanden Filter har lyft fram på senare år, som feldiagnosticeringen av så kallade apatiska flyktingbarn och utredningsmissarna i Palmeutredningen, och du hittar en samling mestadels grånande alfahannar som oavsett vilket menar att de inte gjort minsta fel.
Denna allmänmänskliga tendens har många namn – det nyaste är faktaresistens – men jag har alltmer börjat tänka att grundproblemet stavas prestige. Vanligt folk brukar kunna erkänna att de har gjort misstag, medan det tycks vara betydligt svårare för dem som har uppnått en position.
Personligen blir jag mest illa berörd när prestigesjukan drabbar kollegor inom mediebranschen. I Estoniafrågan har nästan varenda svensk nyhetsredaktion hjälpt till att sprida rent vansinniga påståenden utan minsta faktakontroll eller eftertanke, och Svenska journalistförbundet och Reportrar utan gränser har ställt sig på de konspirationsteoretiska gravskändarnas sida. Hur många har infört rättelser eller bett om ursäkt?
Patrik Hadenius är däremot prestigelös när han nu kommenterar sin egen insats i juryn som utsåg Estoniabluffaren Henrik Evertsson till Årets avslöjare:
– Jag ångrar det. Och med det jag förstår i dag, så tycker jag att det är olyckligt att jag varit med om att lyfta fram en film som uppenbarligen har vilselett.
Kanske får Hadenius betala ett socialt pris nästa gång han träffar de mediehögdjur han delade ställningstagandet med – det står inskrivet i reglerna att journalistprisjuryn svarar gemensamt för alla beslut – men jag inbillar mig att han tycker det är värt det varje gång han ser sig själv i spegeln. Förhoppningsvis inspirerar han fler.
Mediebranschen borde lyfta blicken till vårt närmaste grannland. I Norge är de medieetiska reglerna både skarpare och fler än i Sverige, bland annat har norrmännen en punkt 1.4 som det är hög tid att vi tar efter: »Det er pressens plikt å sette et kritisk søkelys på hvordan mediene selv fyller sin samfunnsrolle.«
Journalistikens kanske viktigaste uppgift är att granska makten och utkräva ansvar – och då duger det inte att blunda för ens eget.
Mattias Göransson
chefredaktör, Filter
Fotnot: Texten publicerades först hos Filter: ”Bevakningen av Estonia är ett haveri – varför har media så svårt att erkänna det?”
