Björn af Kleen: : Kultursidorna tiger – igen
Jag förmodar att PM Nilsson inte var på plats i Phuket i julas. Jag förmodar att han aldrig någonsin varit i centrum av en naturkatastrof. Att inte ha varit detta, bör rimligen vara själva grundförutsättningen för att kunna skriva den krönika han skrev i Expressen förra söndagen.
Jag förmodar att PM Nilsson inte var på plats i Phuket i julas. Jag förmodar att han aldrig någonsin varit i centrum av en naturkatastrof. Att inte ha varit detta, bör rimligen vara själva grundförutsättningen för att kunna skriva den krönika han skrev i Expressen förra söndagen.
”Förvånansvärt få dödsoffer”, skrev PM Nilsson.
Det är något med de orden som håller mig vaken en timme extra om kvällen.
”Förvånansvärt få dödsoffer”.
Vi tar den igen.
”Förvånansvärt få dödsoffer”.
Och en gång till.
”Förvånansvärt få dödsoffer”.
bryt
Det är det märkligaste med högerkritiken i den här debatten: den har så uppenbart satt sig på den läktare man älskar att angripa. I högerliberalernas ständiga kritik av socialismen är det samma argument som alltid återkommer: vi måste säkra individens rätt till röst gentemot makten och dess megafon. Det blir väldigt obehagligt när samma liberaler ska säkra maktens megafon och undergräva individens rätt till röst. Det är ju vad PM Nilsson och Roland Poirier Martinsson försöker göra: frammana en tigandets tidningskultur – där man så uppenbart försöker smula sönder (olycks)journalistikens mest banala instinkt: angrip makten, ge röst åt den drabbade.
Jag är ledsen att jag låter så lillgammalt högtidlig. Men jag tänker varje kväll på Thailand. Jag var i Phuket den tredje dagen. Jag var i Khao Lak den femte dagen. Ingen där skulle ens kunna tänkt tanken: ”Förvånansvärt få dödsoffer”.
bryt
Vilken hållning är det PM Nilsson representerar när han skriver ”förvånansvärt få dödsoffer”? Inte tycks det vara tidningen Expressens. I ett sansat referat i Journalisten 24/05 säger samma tidnings utrikesskribent Mats Larsson, som varit på plats i New Orleans, att ”världens rikaste land hade förvandlats till ett land i tredje världen.” Intrycket att katastrofen hade skördat ”förvånansvärt få dödsoffer” förmedlas inte av Larsson. Något säger mig att det inte beror på platsbrist i Journalisten.
I mina mest konspiratoriska ögonblick tänker jag att PM faktiskt vunnit den här prestigestriden också. Varför tiger annars kultursidorna? Är kultursidorna så rädda för att stämplas som sunkig kulturvänster att man hellre tiger? PM vill ju att vi ska tiga. Han vill det eftersom en annan dramaturgi än den som vi sett på nyhetssidorna i förlängningen blir omöjlig. Den enda dramaturgi som kan ersätta den vi redan har – en dramaturgi där man angriper makten och ger röst åt den drabbade – är en dramaturgi som utmynnar i slutsatsen: ”förvånansvärt få dödsoffer” skördades.
En negation, alltså. Alla journalister inklusive PM vet att en negation inte bygger en rubrik.
bryt
Efter tsunamin tryckte Expressens kultursida en text av Svante Weyler, ”Provinskultur” hette den, där han ifrågasatte varför kultursidorna teg under och efter tsunamin. Varför man inte skickade ut en skribent som kunde tolka bilderna, sätta in dem i sitt sammanhang, som kultursidor ska. När kommer årets Svante Weyler-text? Vilken tidning hinner först?
Om jag hade en tidning, om jag hade femtusen spänn, skulle jag parkera mig själv utanför Jan Gradvalls trappuppgång, eller utanför vilken skribents trappuppgång som helst som besitter en lite djupare kunskap om afroamerikansk kultur än allmänheten. Som bara har en liten smula mer värdighet än PM Nilsson, som liksom PM vet men vågar säga att låga arbetslöshetssiffror inte säger ett skit om välståndet i New Orleans, i alla fall inte just nu, och just nu är allt vi har.
bryt
Om jag hade en tidning skulle jag be Jan Gradvall eller vem som helst att skriva något om motsägelsen som nu skriker om att få fästas på papper. Jag skulle be honom utgå från låt nummer åtta på Kanye Wests nya skiva ”Late registration”.
Hur kommer det sig att den afroamerikanska hip-hop-industrin och dess estetik är en av USAs största industrier och dess stjärnor några av världens största – men att en reporter från Los Angeles Times, enligt Expressens Mats Larsson, bara ser afroamerikaner och fyra vita i Superdome i New Orleans.
”God, how could you make this happen?”, som Kanye West rappar. Det är alltså ingen offerförklaring. Men det är en motsägelse som illustreras i Kanye Wests låt: ”Crack music, nigger, the real black music, nigger. [… ] Even those who aren’t black use it …” och jag kan inte sluta lyssna på domedagskörerna i bakgrunden.
Den kultursidestexten vill jag läsa. Jag vill ogärna läsa fler rader om katastrofens ”förvånansvärt få dödsoffer”.
Fotnot: Texten har tidigare publicerats på bloggen http://www.diagnos.dk
