Brunnberg och Sonning: Varför ska han grillas?
Vilka kritiska frågor är det som DNs, Aftonbladets och SVTs chefer saknar? ”Är du ändå inte bisexuell?” ”Visst var du väl väldigt trotsig redan på dagis?” ”Nog får du medge att du är en småbrottsling?
Ekots lördagsintervju med 35-åringen har orsakat ett väldigt rabalder. I Journalisten 26/03 säger Robert Aschberg att han numera tror att det kan vara sant att Ekot, till skillnad mot andra, inte betalat för intervjun. I nästa mening anklagar han oss istället för skattefusk. Vi har säkert betalat ”ersättning via kvitton och så vidare”.
Tyvärr: Ekot sysslar inte med kvittofiffel heller, hur konstigt våra checkboksviftande kolleger än tycker att det är. 35-åringen varken begärde eller fick någon som helst ersättning. Inte ens en kopp kaffe. Automaten var trasig, pinsamt nog. Han begärde inte ens att få taxin betald. Det borde han ha fått.
Längre fram i tidningen dyker vår intervju upp igen. Där på ett sätt som föranleder en del reflektioner.
Fyra mediechefer diskuterar behandlingen av 35-åringen. Här idkas viss klädsam självkritik: en del av de fullständiga felaktigheterna och direkta lögnerna var olyckliga och borde inte ha publicerats, förstår man. I alla fall inte som huvudnummer i extraupplagor. Men i stort har bevakningen varit relevant. Det är alla runt bordet överens om, konstaterar Aftonbladets Anders Gerdin och ingen invänder. ”Ett jävla stort steg framåt”, tycker Gerdin, eftersom kritiken mot mediebehandlingen orättfärdigt ”hetsat upp allmänheten”. Mot medierna alltså.
bryt
Längre fram i artikeln enar sig dock tre av mediecheferna inför ett rejält etiskt övertramp som de tävlar i att fördöma. Ekots Lördagsintervju (och Expressens intervju) med 35-åringen. ”Jävligt dålig journalistik”, säger Gerdin. Ingen ställde ”någon form av ifrågasättande eller kritiska frågor”, dundrar han.
Låt oss bortse ifrån att beskrivningen är fel. Vi ställde och upprepade kritiska frågor. 35-åringen förnekade eller gled undan. Med det lät vi oss nöja. Vi anställde inte korsförhör.
Vilka kritiska frågor är det som DNs, Aftonbladets och SVTs chefer saknar? ”Är du ändå inte bisexuell?” ”Visst var du väl väldigt trotsig redan på dagis?” ”Nog får du medge att du är en småbrottsling?”
Vi tvivlar starkt på att relevansgraden i sådana frågor skulle kunna återge medieetablissemanget dess förlorade heder.
bryt
Jan Wifstrand pekar ut Ekot som en särskild syndare: Intervjun var för okritisk, säger han. Eva Hamilton stämmer in med ett dräpande argument: ”En politiker som inte svarade skulle ni aldrig låta komma undan så enkelt”, säger hon.
Det har hon rätt i, det medges. En politiker som ställs till svars för ett missförhållande ska fortsätta att grillas. Men nu gällde det en människa som av rättsapparaten förklarats oskyldig efter att ha varit felaktigt gripen och häktad och därefter blivit offer för ett historiskt medieövergrepp. Varför ska han grillas på samma sätt, men om sin barndom, bakgrund och eventuella skurkaktighet? På vilket sätt tycker Hamilton att 35-åringen ”kommer undan” om vi inte leder hans brister i bevis?
Finns det någon annan anledning än att vi därmed skulle skyla över våra egna och andras misstag genom att antyda att lite skyldig är han nog i alla fall, om än till något annat än det han greps för? Egentligen får han nog skylla sig själv, det förstår man ju.
bryt
Vi har deltagit i mediebevakningen av 35-åringen. Gripandet och häktningen av honom var av stort allmänintresse. Vi har plöjt manus, diskuterat intervjuer och strukit ner informationen till, tyckte vi då, ett relevant minimum. Det räckte inte. Vi gjorde misstag. Vi har publicerat för mycket, även om det bara var en bråkdel av vad många andra presterade.
Därmed kräver anständighet och medieetik att han bereds utrymme att ge sin syn på saken. Det är inte ”dålig journalistik” om det inte kombineras med en fortsättning av karaktärsmordet. Formen kan alltid diskuteras, men eftersom 35-åringen var nyhetsveckans utan konkurrens mest centrala person, var lördagsintervjun ett utmärkt forum. 35-åringen blev också en av de mest citerade i lördagsintervjuns historia.
Vi tycks ha drabbats av ett kollektivt rus kring skampålen med var mans niding. Hos somliga vanligen klarsynta kolleger, tycks rester av ruset skymma blicken.
Programdirektör, SR
Ekochef
