Cecilia Gustafsson: Ska vi bli sådana?

Strax före jul mötte journalisteleverna på Skurups folkhögskola syskonen till den mördade Helén Nilsson i Hörby. Aldrig har det varit så tyst i klassrummet. Blickar sänks i golvet och jag skäms när syskonen berättar hur de gång på gång kränkts av dem som är av samma sort som vi – journalister.

I 15 år har de försökt leva med sorgen, i 15 år har journalister jagat deras kommentarer. Familjens beslut att inte ställa upp i medierna har betraktats som ett hinder som ska övervinnas. Journalister har gömt sig i buskarna i trädgården, telefontrakasserat, ljugit och hittat på. Utan minsta tanke på vilken skada de orsakat den familj som redan tappat fotfästet i en mardrömslik verklighet.

Det känns helt otänkbart för oss som sitter och lyssnar att vi skulle göra samma sak. Gå över lik för en bra story. Men kommer vi att säga samma sak om tio år? Om inte: när förvandlas vi till påträngande murvelsvin som gör vad som helst för ett scoop? Och varför?

Annons

bryt

Redan nu hörs kommentarer i klassrummet som ”fan vilken bra grej” när polisrapporten innehåller ett överfall eller ett rån. Ju sämre desto bättre. Och lika tunga är suckarna när inget hänt trots att det egentligen är den riktigt goda nyheten. Det faktum att ”den enes död är den andres bröd” gör journalistens verklighet förvrängd och svårhanterlig.

När påträngande frågor till sörjande anhöriga leder till kollegiala ryggdunk, och sensationslystna bilder kan förvandla ett vikariat till en fast anställning, då är det lätt att glömma bort vad som är viktigast.

Människovärde. Empati. Respekt. Att uppmärksamma, men inte kränka. Att avslöja, men inte förvränga. Vi talar om det på utbildningen, men kommer vi att minnas när vi är där ute i verkligheten?

Jag hoppas att det finns redaktionssekreterare på våra framtida arbetsplatser som vågar stå för de värdena. Och jag hoppas att jag själv och mina klasskamrater kommer att orka stå emot chefers order om att göra ”smutsiga” jobb.

bryt

@noll. Det krävdes ett utrikesministermord för att vi skulle få en debatt kring medieetik i Sverige. Den varade några veckor. Nu är vi tillbaka i de gamla hjulspåren igen.

Ett journalistiskt övertramp sker så lätt. En förlupen rad, en spetsig rubrik, en närgången bild. Jag kan aldrig lova att jag aldrig kommer att göra fel. Men en sak kan jag lova. Jag glömmer aldrig Heléns syskon och den smärta som enskilda journalister orsakat dem. Som om det inte räckte med den hemska verkligheten.

Cecilia Gustafsson

journalistelev på Skurups folkhögskola