Den inbillat neutrala journalistkåren
Att god nyhetsjournalistik ska vara partipolitiskt neutral är självklart. Att enskilda journalister måste vara partipolitiskt neutrala följer inte logiskt av detta. Likväl förutsätts i praktiken svenska journalister ligga lågt med sina politiska sympatier. Medlemskap i ett politiskt parti är i princip tabu.
Journalistikens oberoende och enskilda journalisters sympatier är dock både möjliga och viktiga att hålla isär. En balanserad nyhetsrapportering förutsätter inte att varje enskild artikel ska teckna en fullständig bild av det politiska landskapet. Rapporteringen som helhet ska däremot vara komplett och i partipolitisk mening neutral.
På samma sätt är det möjligt att resonera kring enskilda journalisters sympatier. Ibland höjs röster för att det mest demokratiska vore att låta journalister redovisa var de står politiskt. Som motargument anförs att journalisten då hamnar i en omöjlig situation – ett positivt vinklat reportage ses som partsinlaga. Ett negativt vinklat reportage ses som ett försök att hävda det egna oberoendet. Hittills har motargumenten vunnit.
Den svenska principen är dock inte universell. När journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein avslöjade Watergateskandalen, blev de förebilder för en hel generation journalister. Så också i Sverige. Flera av journalistikens gyllene regler (till exempel om minst två oberoende källor) som i dag är självklara, uppfanns eller bekräftades av de två unga journalisterna.
Ändå sympatiserade såväl Bob Woodward som Carl Bernstein öppet med det republikanska, respektive demokratiska partiet. Bob Woodward var faktiskt registrerad republikan. Det här visade sig vara allt annat än en nackdel. Bob Woodward kunde använda sina kända sympatier till att inge källorna förtroende: det här var inte en fråga om det republikanska partiets ideal. Det var en fråga om rätt och fel. Källorna förstod skillnaden.
Institutionen för journalistik och masskommunikation i Göteborg (JMG) mäter regelbundet svenska journalisters partisympatier. I ett blockperspektiv där socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister räknas samman, har vänsterblocket stadigt haft ett stöd på knappt 70 procent under mätåren 1989,1995 och 1999. Undantaget är den lilla gruppen politiska journalister som har övervägande borgerliga sympatier. Efter 1932 har Sverige haft borgerligt regeringsinnehav under åren 1976–1982, 1991–1994, samt under de senaste två åren.
En vanlig journalistisk utgångspunkt är att intresset aldrig ljuger. Frågan som följer är ”vem har vunnit på det här?”. Det är en fråga som den svenska journalistkåren har anledning att ställa sig – en kår som under decennier hyst vänstersympatier, men som har insisterat på att segla under opartisk flagg. Vem har historiskt vunnit på att svenska journalister inte kunnat redovisa sina politiska sympatier? Det är en komplex fråga som kan ha många svar.
