Det har ljusnat för miljöjournalistiken
Goda nyheter är sällan nyheter – men här är en: Miljöjournalistiken har ryckt upp sig. För drygt ett år sedan publicerade vi på DN Debatt en oroande rapport om en miljöjournalistik som tappat kontakten med verkligheten, sjunkit i prestige på redaktionerna och framför allt övergivit journalistikens klassiska, dokumentära förankring. Därför delade juryn, där vi ingår, inte ut Miljöjournalisternas förenings och Edbergstiftelsens pris Årets Miljöjournalist 2006.
Priset Årets Miljöjournalist 2007 delade vi däremot ut med entusiasm till Isabella Lövin för hennes nu flerfaldigt belönade bok Tyst hav.
Juryn översvämmades av vassa förslag, innovativa grepp, orädda initiativ och kraftfulla redaktionella satsningar. Vi har också blivit bönhörda på vår främsta kritikpunkt: Bristen på integration mellan miljö och andra områden. Nu handlar ekonomi-, trafik-, konsument-, ja även politisk journalistik om miljö och klimat, som de givetvis bör.
Några av de mest framstående nomineringarna bekräftar att journalistikens fundamentala uppdrag handlar om att undersöka verkligheten och att avslöja missförhållanden. Sådant tar tid, faktiskt flera år ibland, och står ofta lågt i kurs hos allt mer marknadsfixerade medier.
Arbetet har ofta gjorts utanför de dagsaktuella medieflödena och i trots mot gängse nyhetsvärderingar. Den underliggande medielogiken är därför djupt oroande. Det är den dåliga nyheten: Våra iakttagelser från miljöjournalistikens område kastar ytterligare ljus över mediernas katastrofalt låga förtroende hos allmänheten.
Vår kritik träffar framför allt de etablerade medierna. Den förnyelse och vitalitet som kommer i miljödebatten drivs i regel fram av de mindre tidskrifterna och bokförlagen. De piskas inte på samma sätt av storskalighetens lönsamhetskrav och kan göra andra prioriteringar, odla talanger och satsa på udda projekt. Men lika viktigt är att många av dessa uppstickare förhåller sig medvetet och modernistiskt till den historiska förändring vi lever under.
Den kompetensbas som nu behövs finns i ett brett spektrum av sociala, ekologiska och naturvetenskapliga kunskaper, som lyckligtvis hela tiden vidmakthållits och utvecklats vid högskolor och institut.
Samtidigt ser vi allt fler journalister som bestämmer sig för att deras arbete är för viktigt för att bara vara föda åt förströelseindustrin. Karakteristiskt för några av de allra bästa bidragen till Årets Miljöjournalist 2007 är att de har ett nära förhållande till ny forskning. De bryter med den gängse miljö- och vetenskapsjournalistikens enkelt förmedlade och fragmentariskt nyhetsinriktade forskningsbegrepp. De lånar därmed också, på ett konstruktivt sätt, av vetenskapens förtroende – som vanligt högt rankat i medborgarundersökningarna.
Vi var för drygt ett år sedan särskilt kritiska mot redaktionsledningarna, som har det övergripande ansvaret. De är nyckeln till verklig förändring. De bör tänka lika framsynt som sina föregångare i tidigare mediegenerationer: långsiktig framgång och respekt består i att agera till förmån för rättsstaten och de demokratiska fri- och rättigheterna, men numera med tillägget att samhällets välstånd bara kan skapas och fördelas om inte planeten själv fördärvas.
Blir detta inte grön plakatjournalistik? Knappast. Mediernas och den fria debattens styrka är att hantera de dilemman som uppkommer i försvaret av varje samhällsbärande princip.
Vi efterlyste också uthållighet. Explosionen av kris- och klimatrapportering är välkommen men vad händer när dammet lagt sig? Finns kompetens och resurser att ta itu med miljöfrågor som biologisk mångfald, arbetsmiljö, landskapsvård, naturresurser och ekosystemtjänster?
Miljöbevakningen är ett symptom på den djupare identitetskris som medierna upplever. I stället för att ta itu med det verkliga ansvaret, som några av årets mest framstående miljöjournalistiska insatser gör, fokuserar medierna vanligen på ett opportunistiskt ansvarsutkrävande som närmast har pöbelaktiga drag.
Vi vet att medier kan långt bättre än så och att deras förtroende kan återupprättas. Om det sätt att arbeta som präglar 2007 års pristagare skulle få ett större inflytande över journalistikens dagliga prioriteringar har alla mycket att vinna.
Journalisterna därför att deras arbete blir intressantare och värdigare. Medierna för att förtroendet för dem växer. Medborgarna och demokratin för att samhällsinformationen blir bättre och mer relevant.
Philip Johnsson
Edbergstiftelsen
Julia Messelt
frilansjournalist
Sverker Sörlin
professor i miljöhistoria, författare
