Efter Linderborgs metoo-bok: Vad kan vi lära oss?

Hur kom hennes kolumn till och hur kan liknande övertramp undvikas? Den kända metoden att kalla in en kylig djävulens advokat till en febrig redaktion räcker långt, men inte hela vägen. Kunskap behövs om vad som egentligen hände på redaktionerna metoohösten 2017 för att motverka nya febertoppar. Först när uthängningens mekanismer blivit synliga kan journalisterna motverka en avhumanisering av dem de granskar.

Åsa Linderborg skildrar i sin bok med hjälp av utvalda dagboksanteckningar tiden från september 2017 till oktober 2018. Året med 13 månader är ett krisår professionellt och privat. I centrum står hennes kolumn om Benny Fredriksson 5 december 2017. Hon skrev kolumnen när Aftonbladet i en nyhetstext publicerade allvarliga beskyllningar mot honom i samband med ett upprop på nätet. Benny Fredriksson avgick snabbt från sin post som vd för Kulturhuset och drygt tre månader senare tog han sitt liv. Pressens Opinionsnämnd fällde senare nyhetstexten, kolumnen och en kommentar på ledarsidan för grovt brott mot god publicistisk sed. Aftonbladet hade publicerat anonyma anklagelser ”på bred front” utan tillräckliga belägg och utan att ge Benny Fredriksson tillräcklig tid att bemöta påståendena, endast fyra timmar enligt Allmänhetens Pressombudsman.

Boken skildrar hur Åsa Linderborg försöker hantera sina kriser. Det är inte en handbok i medieetik, men den vill få igång en diskussion och innehåller erfarenheter som bör tas tillvara.

Annons

En tidig anteckning ur dagboken kritiserar en publicering om påstådda sexövergrepp:

Hur mår man när man skriver och publicerar något som i en normal situation aldrig hade släppts igenom? Vad tänker man på i samma stund som man vet att en människa får sitt liv förstört på grund av ett upplagetriggande skamgrepp? (s 80)

Det Åsa Linderborg reagerar mot är Expressens uthängning över sex sidor av Aftonbladets kolumnist Fredrik Virtanen. Hon klandrar sedan offentligen Expressen för att nu inta ”ledarpositionen inom skampålejournalistiken”.

Men snart var det Åsa Linderborg själv som formulerade fördömanden ”som i en normal situation aldrig hade släppts igenom”. 5 december påstod hon att Benny Fredriksson under femton år styrt Stadsteatern med skräck och fruktan och bland annat tvingat en skådespelare till abort. ”Sådan är Benny Fredriksson.” Efteråt har Åsa Linderborg ångrat sina ord och kallat texten huvudlös, ”obegriplig i sin ilska” (s 451). I dagboken antecknar hon med smärta att om Aftonbladet inte hade skrivit om Benny Fredriksson på detta sätt hade han troligen fortfarande varit i livet.

Hur kunde Åsa Linderborg skriva en sådan kolumn? En stor del av bokens dagboksnoteringar handlar om detta. Först med förnekelse och flykt, textens konkreta ord var länge som bortblåsta ur Åsa Linderborgs minne.

Fokus ligger på faktorer som fått henne helt ur balans. Arbetsplatsen hade under hösten framstått som ”en clownkongress” (s 146) där chefredaktören Sofia Olsson Olsén och övriga i ledningen var handlingsförlamade.

Åsa Linderborg berättar att hon som kulturchef hoppar från ämne till ämne med kravet att till varje pris ”tränga igenom bruset” (s 324). Stress. Det finns aldrig tid att ”fundera ett varv till, grubbla, tvivla” (s 221). Stress. Arbetet är viktigast, i privatlivet har en åttaårig kärleksrelation börjat krackelera. Stress. Åsa Linderborg fruktade åldrandet, glömde nyss skrivna texter och blev bedrövad när hon såg sin egen spegelbild (s 110).

Efter att ha vänt och vridit på förmildrande omständigheter minns Åsa Linderborg till slut hur det var när hon skulle skriva den förträngda kolumnen. Frustrationer och aggressioner fick utlopp, ”jag var arg på så mycket, sedan lång tid tillbaka…” (s 451). Hon ”rycktes med”, hon ”blev som alla andra”. Åsa Linderborg skriver att hon ensam bär ansvar för sina texter och handlingar men lägger till att övriga mediehus betedde sig minst lika illa. ”Vi har varit omänskliga allihop. Alla tappade vettet på något sätt, alla ville svepas med, hålla med, vara med…” (s 452).

Kolumnen framstår som en psykologisk gåta för Åsa Linderborg, men hon analyserar den aldrig som en text. Ångesten inför de skrivna orden verkar bestå. Här finns ett tomrum i boken som nog har bidragit till att den pressetiska debatt hon efterlyst inte tagit fart.

Vem bär ansvaret för kolumnen? I Sverige med sitt unika ensamansvar är utgivaren juridiskt ansvarig. Det är utgivaren som kan dömas för tryckfrihetsbrottet förtal, inte skribenten. I Sverige, som i många andra länder, ligger den frivilliga pressetiska ansvarsmodellen nära den juridiska. Det var därmed enbart Aftonbladet som kritiserades för grovt brott mot god publicistisk sed, inte Aftonbladet och skribenterna (en reporter, en ledarskribent och Åsa Linderborg). Det var den tillförordnade ansvarige utgivaren vid tidpunkten för publiceringen som bar det pressetiska ansvaret, även om hanteringen av fällningen mer än ett år senare i Pressens Opinionsnämnd sköttes av hennes efterträdare Lena K Samuelsson.

Hur kunde Aftonbladets utgivare publicera en sådan kolumn? Här finns ännu ett tomrum i boken. När Sofia Olsson Olsén sjukskrev sig dagen innan Aftonbladet publicerade anklagelserna mot Benny Fredriksson utsåg ägaren en tillförordnad ansvarig utgivare. Denna juridiskt och pressetiskt ansvariga person ges ingen plats i boken som vägledare, bollplank eller sista beslutande instans. Hon syns inte i diskussionen om kolumnen, vare sig när den skrevs, publicerades eller kritiserades. Vilken roll spelade hon när det gällde i december 2017? En avgörande pusselbit saknas.

Vad kan vi lära av boken? Åsa Linderborg hävdar i sin dagbok att ”alla” medier gjorde fel, alla syndade, alla var skarprättare inför uthängningarna men i efterhand tysta, ovilliga att ta ansvar.

Det är vanskligt att diskutera i så generella termer som ”alla”. Vi vet däremot att Expressen och Aftonbladet ledde klanderligan och tillsammans med Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter stod för merparten av metoo-fällningarna i Pressens Opinionsnämnd. Hur fungerade dessa redaktioner hösten 2017? Vi behöver underlag för att förstå vad som hände. Praktiker och forskare bör utreda detta.

Åsa Linderborg skriver i sin dagbok om nedstämdhet, bristande koncentration, häftig ilska, akut glömska och tecken på utmattning. En fråga kvarstår obesvarad: var fanns de närmaste medarbetarna? Deras bekymrade blickar beskrivs i boken, men utgjorde de också ett skyddsnät vad gäller publiceringar? En arbetsplats kan inte lösa en medarbetares privata problem, däremot åtgärda arbetssituation och stressnivå för att undvika utbrändhet.

Åsa Linderborg trädde fram när ingen annan gjorde det och tog på sig ett större ansvar än vad hennes position krävde. Åsa Linderborg har också pekat på skribentens personliga ansvar, var börjar och var slutar det? Vilken betydelse har den personliga moralen hos den enskilde i ett system som lägger allt ansvarsutkrävande hos utgivaren?

I det svenska medieetiska systemet finns en möjlighet där den som anser att en journalist agerat oetiskt kan ställa en enskild journalist till svars. Varenda medlem i Journalistförbundet förbinder sig nämligen att följa förbundets yrkesetiska regler och är personligen ansvarig för sina handlingar.  Förbundet kan klandra en medlem som använder oetiska arbetsmetoder och i sista hand utesluta den som gjort grava övertramp. Men förbundets Yrkestiska nämnd, YEN, är i det närmaste okänd för allmänheten och bedriver av olika skäl sedan länge en tynande tillsyn.

Under de senaste fem åren 2014-2018 (med verksamhetsberättelser på Journalistförbundets hemsida) har YEN behandlat tretton anmälningar och friat åtta av dem. Fem journalister klandrades, en för att missbrukat sin ställning i ett konsumentärende, och fyra för att inte velat svara på frågor från YEN när de själva blivit anmälda till YEN.

Åsa Linderborg nämner inte Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd i sina noteringar om journalistkårens moraliska brister. Men hennes fråga om journalistens personliga ansvar, för att återkomma till den, är en nyckelfråga för att motverka omänskliga drev och uthängningar.

Kan journalister se en makthavare som en medmänniska? Eller är makthavaren endast en funktion av sin position? Åsa Linderborg höjer ett varningens finger och skriver att en journalist kan vara empatisk privat, men skoningslös vid datorn:

När pressetiken upphör att gälla vissa individer är de inte längre människor, de är något annat. Varje avhumanisering av en medmänniska är en akt där man avhumaniserar sig själv (s 452).

Organisationsforskarna Mats Alvesson och Dan Kärreman identifierade för snart tjugo år sedan fyra metoder som medieföretag utvecklat för att underlätta formaliserade beslutsprocesser vid etiska dilemman. En av dem är dubbel avhumanisering, där journalister först reducerar sig till renodlade medel för inhämtning och spridning av efterfrågad information och sedan i sin tur reducerar de människor de möter till vittnen, offer, källor – till medel för sin verksamhet.

Filosofer understryker att etik handlar om relationer. Behandla en människa som ett mål i sig och inte som ett medel för dina egna mål. Se den andre som ett du och inte ett det. Inom journalistiken störs denna jag-du-relation av hänsynen till professionella relationer, som att granska makten i allmänhetens tjänst. Då väger förhållandet till allmänheten tyngre än förhållandet till makthavaren. I drev kan journalister förlora omdömet och beröva makthavaren mänskliga drag, som i Aftonbladets beskrivningar av Benny Fredriksson.

Förre ärkebiskopen K G Hammar har i en antologi (”Vad händer med medieetiken?”, 2013) påpekat att likaväl som ingen juridisk lag kan tvinga någon att uppträda etiskt, lika lite kan någon ”yttrandefrihet, pressfrihet eller meddelarfrihet i världen tvinga mig att avstå från makten att ge en annan person egenvärde, se henne som ett Jag som är subjekt i sitt eget liv, ett Du”. Finns det alltså utrymme för medmänsklighet även när jakten är intensiv?

Erfarna journalister kan svepas med i mediedrev, överge sina moraliska principer och först efteråt inse vad de gjort. Den annars så analytiska Yrsa Stenius beskrev i ”Makten och kvinnligheten” hur hon 1983 lät sig ryckas med i drevet mot Ove Rainer och kände ”upphetsningen i blodvittringen”. Forskarna Susanne Wigorts Yngvesson och Mia-Maria Hammarlin har studerat hur journalister i vissa lägen ”sätter en parentes kring ansvarskänslan”.

Men journalister kan själva agera för att motverka drevets inneboende avhumanisering – utan att hota utgivarens ensamansvar för det som publiceras. De norska pressorganisationerna beställde 2003 en extern utredning om den intensiva journalistik som föregick exministern Tore Tønnes självmord i december 2002. En filosof, en samtidshistoriker och en medieforskare levererade efter fyra månader med artikelgenomgångar och intervjuer följande råd om hur en granskad makthavare kan behandlas:

Ge reell möjlighet för den omskrivna personen att förstå grunden för anklagelserna och tillräcklig tid att svara. Utse en kontaktperson för personen inom redaktionen. Denna kontaktperson ska internt fungera som djävulens advokat för att bredda perspektiv och undvika tunnelseende. Bedöm den omskrivnes handlingar, inte dennes karaktär (”Tre uker i desember”, 2003).

De flesta av rekommendationerna handlar alltså om journalisternas arbetsmetoder. I Norge prövar mediebranschens klagonämnd inte enbart publiceringar, vilket är fallet i Sverige, utan även hur materialet samlas in. Vill man stärka yrkesetikens ställning i Sverige kan man göra på samma sätt här.

Åsa Linderborg visar upp sina dagboksblad och vill inspirera andra journalister att själva berätta hur de mådde när de utförde uthängningarna , ”…fler än jag måste ju ha kraschat inombords” (s 452).

Bekännelserna har hittills uteblivit. Det personliga ansvaret har som sagt en undanskymd roll i det svenska medieetiska systemet. Ett annat sätt att gå vidare är att undersöka vad som hände på redaktionerna hösten 2017. Att få fram dessa lärdomar i ljuset ligger både i allmänhetens och branschens intresse med bättre journalistik och mindre avhumanisering till följd.

Torbjörn von Krogh
Fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap och bl a författare till ett kapitel som jämför Norge och Sverige i Uthängd – inte bara #metoo (Institutet för mediestudier, 2020).