Erika Bjerström: Våga granska miljöns heliga kor

Ett av mina första jobb som miljöjournalist var på Ekot 1986. Ett grävprojekt skulle leda till fler miljönyheter och jag var researcher. På redaktionen kallades jag ” lilla grönstrumpan” och många ifrågasatte om miljö verkligen var ett eget bevakningsområde. När vi tog fram egna nyheter om otillåtna industriutsläpp i Skåne blev vi lite mer accepterade.

Redaktionsledningarna har fortfarande ett kluvet förhållande till miljöbevakning. Under vinterns exempellösa drama kring klimatet har redaktionernas tillkortakommanden blivit uppenbara. Redaktörerna har haft generande svårt att sovra, stå emot lobbyister och göra relevanta bedömningar av forskarnas utspel. I dag är dessutom de specialiserade miljöjournalisterna få. Under 1990-talet hade Miljöjournalisternas förening som flest 200 medlemmar, i dag endast 80. De fick också utstå offentlig kritik i december på DN Debatt, i samband med att en jury ställde in priset för årets bästa miljöjournalistik, på grund av bristande kvalitet.

Men det är inte miljöjournalister som brister. Det är resten av medierna som inte kan hantera den fråga, som enligt regeringen är mest prioriterad jämte sysselsättningen och som under World Economic Forum i Davos röstades fram som det främsta globala hotet.

Annons

Klimathotet är inte en enskild miljöfråga utan en konsekvens av transporter, produktion och konsumenters livsstil. Visserligen har DN, SvD och Aftonbladet haft utmärkta satsningar kring klimathotet. Men i resten av tidningen är det business as usual. Reseprogrammen på TV och i tidningar fortsätter att propagera för långflygningar. Matskribenterna gör inte som sina brittiska kolleger och redovisar de koldioxidutsläpp maten ger upphov till. Få ekonomijournalister bryr sig om varför Sverige halkat efter, vad gäller den oerhört lönsamma miljöteknikindustrin.

I stället för att granska hamnar redaktionerna i miljöorganisationernas ledband. I Storbritannien har många tidningar klimatreportrar, som vet vilka forskare som larmar för att de behöver sina anslag. De vet också att ifrågasätta heliga kor. Just nu trampar en hel hord runt i den svenska miljödebatten, som till exempel storsatsningen på etanol. Inget annat land i Europa har valt att gå den vägen – varför? Och så den eviga kritiken om att USA inte har skrivit under Kyotoavtalet – under tiden har faktiskt USA minskat sina koldioxidutsläpp MER än om de hade skrivit under. Är Kyotoavtalet en vettig konstruktion? Varför ställs inte frågan?

En annan helig ko är om Sverige över huvud taget ska syssla med miljövård. Kanske vore det mer kostnadseffektivt att skänka pengarna till Kina. Det finns forskare som tycker så och som bör släppas fram i debatten. För goda råd är dyra.

I vår iver att råda tittare och läsare hur de ska minska sina koldioxidutsläpp gör vi oss till miljörådgivare och tar på oss en roll som är Naturvårdsverkets. En vanlig rekommendation, som jag själv gjort mig skyldig till på SVTs webb, är att neutralisera sina flygresor genom att köpa koldioxidkrediter via miljöorganisationen Climate Care.

Men brittiska BBC 1 har uppmärksammat kopplingar mellan Climate Care och diskutabla projekt i Afrika. När en flygresenär ”neutraliserar” en flygresa genom att betala Climate Care, köper i sin tur Climate Care koldioxidkrediter från organisationen FACE. Både biståndsorganisationen Oxfam i Holland och brittiska organisationer, som World Rainforest Programme, pekar i kritiska studier på vad som händer när FACE driver trädplanteringsprojekt i Afrika.

I östra Uganda har lokalbefolkningen fått flytta från områden vid nationalparken Mount Elgon, eftersom deras närvaro ansågs slita på trädplanteringarna. Jordbrukare har blivit beskjutna och misshandlats av beväpnade vakter, och fått sin boskap konfiskerad. I Uganda får projektet kritik av miljöorganisationer för att det skjuter upp omställningen från fossila bränslen och förvärrar landkonflikter.

Det här visar att det är ont om absoluta sanningar inom miljöforskningen. Men det är politikerna som har det yttersta ansvaret. Inte medierna. En del av redaktionernas oförmåga beror på att klimatfrågan utmanar gammaldags tänkande i form av ”inrikes” och ”utrikes”. Klimatfrågan omfattar internationell säkerhet, vattenbrist, makt inom forskarvärlden, ekonomi, matsäkerhet, den moderna globala livsstilen, politikers ledarskap och i-världens ansvar gentemot tredje världen. Den erbjuder kort sagt en gigantisk utmaning för oss journalister och redaktionschefer att vässa klorna och tänka nytt.

ERIKA BJERSTRÖM

SVT Aktuellt, Sveriges Television, grundare av Miljöjournalisternas förening