Ett annat Almedalen
Almedalen är här igen och min politiska depression fick nytt syre.
Enligt TT finns 2 250 programpunkter under veckan. Mäktigt. Och ändå en sorglig bild över vad vi lyckas åstadkomma när vi äntligen kan tala allvar.
En dag ska jag också till Almedalen. Jag har aldrig varit där. Men den dagen hoppas jag att det ser annorlunda ut.
I stället för ett medialt jippo skulle Almedalen bli en vecka med jämlika möten kring ett enda samtal. Det skulle bli dagar och nätter med människorna i centrum. Elden lyser upp om kvällarna. På fastlandet ligger kostymerna kvar ostrukna, här är det shorts och mygg som gäller.
Mikrofonerna begravdes i skogen. Korthuggna tweets och lovande utspel skulle skrivas med en pinne i sanden. Det fanns inga påkostade shower, inte en enda direktsänd intervju. Journalisterna vore välkomna, men endast med papper och penna. Det är mobilernas semester. Lite längre bort står en telefonkiosk, enda länken hem till mamma.
I stället för en cirkus där medier och spin doctors satte agendan skulle Almedalen förvandlas till svenska folkets och hela världens politiska lägervecka. Korv. Gitarrer. Kölapp förstås. Alla får inte plats under samma år. Där står två tjejer från Vietnam och Sunne som vill in. De har numret före biståndsministern, ser ni?
Och de 2 250 programpunkterna. Ja, de skulle försvinna in i historien. Runt elden hade vi i stället koncentrerat oss på en enda sak, det väsentliga:
”Hur mår du? Hur vill du att vi ska ha det tillsammans?”
Jag längtar redan till den veckan.
Lars Carlsson
