Fördomar mot gratistidningar
Fördomar mot gratistidningar förekommer titt som tätt i Journalisten. I nummer 15/09 svarar till exempel en facktidskriftsjournalist på frågan vad han önskar sig av medieåret 2010. Han hoppas att guldåren för gratistidningarna är över, med motiveringen: "Angelägen journalistik kräver tid, pengar och kunniga reportrar".
Ska vi tolka det som att vi som jobbar på gratistidningar är okunniga reportrar? Många av oss har arbetat på "fina betaltidningar" innan. Skulle vi alltså – trots flera år i branschen – plötsligt ha blivit sämre yrkesmänniskor?
Visst finns det gratistidningar med usel eller obefintlig journalistik, men det finns också gratistidningar som är betydligt bättre än många betaltidningar.
Om möjligt än värre är det att hävda att gratistidningarnas journalistik inte är angelägen. Gratistidningar når ut också till människor som i vanliga fall inte läser tidningar. Till alla åldersgrupper, etniska grupper och samhällsklasser. Att alla, oavsett ekonomi och läsvana, får ta del av god journalistik och får kunskap om samhället de lever i – är inte det angeläget?
Jag undrar om inte fördomarna mot gratistidningarna (förutom rädslan för konkurrens om annonsörerna) bottnar i avundsjuka – vem skulle inte vilja jobba på en tidning som läses av alla?
Bättre än att önska gratistidningarnas död vore att önska dem större resurser. Vem vet, kanske några av dagens gratistidningsläsare så småningom också får upp ögonen för din "fina betaltidning?
