Försvarsmakten: Vi tystar inte det fria ordet
Riksdagen har nu fattat beslut om hur Försvarsmaktens soldater och sjömän ska rekryteras till våra krigsförband. Ingen kommer längre tvingas till tjänstgöring genom plikt i fredstid, vi ska i stället erbjuda ett nytt meningsfullt, attraktivt och utvecklande yrke på hel- eller deltid.
Med samma beslut läggs tidningen Värnpliktsnytt ned den 1 juli och en del hävdar nu att Försvarsmakten därmed tystar det fria ordet. En sådan kritik bortser från grundläggande principer för vem som ska granska myndighetsutövningen i en demokrati.
Värnpliktsnytt har genom åren varit en viktig granskare och avslöjare av problem och brister inom Försvarsmakten. Utsatta värnpliktiga har haft en röst i tidningen och för oss i Försvarsmaktens ledning har den bidragit till att tjäna som en larmklocka.
Men Försvarsmakten ska inte vara huvudman för en tidning vars uppgift är att granska just Försvarsmakten. För mig faller själva begreppet ”fri och oberoende granskning” om vi granskar oss själva.
Det är därför jag med viss förvåning konstaterar att Journalistförbundet och andra kritiker tvärtom anser det lämpligt att myndigheten granskar sig själv. Det gör Journalistförbundet genom att kräva att vi ska svara för en ny tidning med denna uppgift. För mig är det som att sätta räven att vakta hönsgården. Vilka andra myndigheter ska ansvara för sin egen granskning?
Utgångspunkten borde vara en annan. Nämligen att Försvarsmakten – och andra myndigheter med tvångsinstrument som möjlig del av yrkesutövningen – ska vara så öppna som det bara är möjligt och att medierna i större utsträckning stärker den kritiska granskningen.
Genom åren har Värnpliktsnytt publicerat en lång rad intressanta arbetsplatsreportage och beskrivit vardagen hos värnpliktiga. Ibland har Försvarsmaktens högsta chefer hamnat under luppen. Någon gång har kopplingen mellan uppdraget ”att granska Försvarsmakten och försvarsrelaterade frågor ur lumparens perspektiv” och det som tryckts i tidningen varit oklar, men över tiden har tidningens arbete som granskare av de värnpliktigas förhållanden varit nödvändig.
Men när nu plikten försvinner finns inte förutsättningar för tidningen Värnpliktsnytt längre. Våra nya soldater och sjömän är våra medarbetare och ska bli behandlade som sådana. De är vana att söka och sprida information via internet och sociala medier. Det är något de kommer att kräva som anställda och ett område där Försvarsmakten måste möta dem.
Ett annat skäl som anförts för att behålla Värnpliktsnytt är att många ledande journalister fått sin grundläggande utbildning där. Det är naturligtvis något att vara stolt över. Men det kan rimligtvis inte vara Försvarsmaktens uppgift att svara för svensk journalistutbildning.
Värnpliktsnytt går inte att omstöpa till Rekrytnytt. Granskaren och den som granskas ska vara utan bindning sinsemellan.
Men detta är inte tillräckligt. Försvarsmakten har fortfarande en resa att göra för att bli det föredöme som jag anser att vi ska vara i förhållandet till medier och internt meningsutbyte.
I den proposition som riksdagen tog den 19 maj slår regeringen fast att vi ska verka för en så bra informationsspridning från våra insatsområden som möjligt. Samtidigt ska vi ha en god tillgänglighet för medierna.
När jag då i tidnings- eller bloggkommentarer läser att taket i Försvarsmakten är för lågt blir jag orolig. Samma sak när jag läser att det finns medarbetare som endast törs uttrycka sin uppfattning anonymt. Detta på grund av risken för repressalier eller missnöje från chef eller kolleger. Oavsett om detta är sant eller inte, är enbart upplevelsen oacceptabel.
Försvarsmakten ska bli en av Sveriges mest attraktiva arbetsgivare. För att nå dit måste den interna kulturen vara både tillåtande och stimulerande. Olika uppfattningar ska kunna brytas och ställas mot varandra. Beslut ska – så långt det är möjligt – föregås av delaktighet och dialog.
Men kom ihåg: internt obehag med att framträda publikt eller en omogen kommunikativ kultur är inte detsamma som att Försvarsmakten mörkar eller vill förvanska sanningen. Det är helt enkelt inte sant eller möjligt i dagens medieklimat med fri publicering i nya former.
Försvarsmakten ska granskas, ska tåla granskning och ska uppmuntra granskning. Det ska ske av en fri och oberoende press där vi inte betraktar journalister som ett hot eller problem, utan en möjlighet att nå vår vision – vi syns, verkar och respekteras.
Försvarsmakten ska också klara en livaktig intern diskussion. Våra medborgare har rätt att kräva detta.
