Förundersökningen mot Trond borde ha lagts ned

Det som var en fråga om skuld eller oskuld för en enskild journalist har, med ett juridiskt reptrick, blivit en fråga om statens möjligheter att ingripa mot medborgare som vill sprida fakta och åsikter till allmänheten.
Sefastsson blev 2007 föremål för ett kraftfullt mediedrev. Han anklagades för att ha tagit emot pengar av utomstående för att göra TV-program, det vill säga för att ha låtit sig mutas. En familj påstods ha betalat 400 000 kr för att Sefastsson i TV4 skulle granska rättsprocessen mot en av familjens medlemmar. Han påstods också ha gett en ”torped” i uppdrag att få tyst på en person som hotat honom. Förundersökning inleddes.

Sefastsson har hela tiden tillbakavisat anklagelserna. Han är utbildad jurist och har i decennier tagit juridiska uppdrag – både för TV4 och utomstående – i egen firma vid sidan av journalistiken.
2005 skar TV4 ned på personal och sade upp avtalen med många frilansar. Sefastsson var en. Han fick ett kontrakt för en halvtidstjänst i sex månader, med det uttryckliga beskedet att anställningen sedan skulle upphöra. I det läget måste han för sin försörjning ägna mer tid åt juridiskt arbete.
Att han på familjens uppdrag granskade den dömde mannens rättsprocess för att undersöka om det fanns möjligheter att få resning i målet är korrekt. Han tog ordentligt betalt för uppdraget som jurist och gjorde, hävdar Sefastsson, fullkomligt klart för familjen att det inte var fråga om något TV-program. Påståendet att han skulle ha anlitat en torped avvisar han helt.  

Det visar sig nu att åklagaren, Malin Palmgren, inte anser sig kunna leda någon av de ur­sprung­liga anklagelserna i bevis. Hon kan inte belägga att Sefastsson begärt eller tagit emot pengar för att göra TV-program, eller att han anlitat någon torped. Därmed borde, tycker man, förundersökningen läggas ned.
Icke så. Åklagare Palmgren hävdar att Sefastsson likväl har gjort sig skyldig till grovt mutbrott – dock av helt annat och märkligare slag – och har väckt åtal. Logiken, om man kan tala om en sådan, är denna:
Sefastssons journalistiska verksamhet på TV4 byggde i stor utsträckning på hans juridiska kompetens. Han har granskat rättsfall och många gånger kunnat visa att poliser, åklagare och domstolar gjort misstag. Om han vid sidan av journalistiken bedriver granskande verksamhet av samma slag, men som jurist, innebär det att han ”skadar förtroendet för en fri och oberoende journalistik” enligt Palmgren. Det föreligger ett ”tjänstesamband”.

Annons

Åtalet är unikt. Ingen journalist har tidigare ställts inför rätta anklagad för något liknande. Vid första anblicken tycks åklagaren vilja värna journalistiken, men effekten blir faktiskt den motsatta. Med åtalet hävdar Palmgren statens rätt att bestämma vad personer som bara tidvis sysslar med journalistik försörjer sig på i övrigt.
Frilansande och deltidsanställda journalister som försörjer sig lagligt men ”fel” i någon annan mening, oklart vilken, kan straffas med upp till sex års fängelse. Genom att ta sig rätten att åtala sådana frilansar öppnar staten helt nya möjligheter att hota och bestraffa enskilda som sysslar med journalistisk verksamhet.

Sin bevisning stöder Palmgren i hög grad på avsnittet ”yrkesregler” i Spelregler för press, radio och TV.
Om Sefastsson i varje läge har agerat enligt denna hederskodex kan onekligen diskuteras. Han borde nog, för att gardera sig mot anklagelser om att inte tydligt skilja på rollerna som jurist och journalist, ha fäst överenskommelsen med familjen på papper. Han borde av samma skäl ha informerat sina chefer på TV4 om just detta uppdrag. Och att han vid ett fåtal tillfällen refererade till sig själv som ”Trond TV4” medan han utförde den juridiska granskningen var olämpligt – om än både lagligt och begripligt.
Han rörde sig bland inbördes starkt fientliga mördare och knarkhandlare, och att presentera sig som journalist framstod som säkrare än att framträda som lejd av en falang i denna miljö.

Men journalisters frivilligt antagna etiska rekommendationer är inte lag! Att åklagaren nu försöker leda i bevis att Sefastsson i brottsbalkens mening har betett sig ”otillbörligt” därför att han kan kritiseras i ljuset av journalisters hederskodex är skandalöst. Att riva muren som skiljer mellan journalisters rekommendationer om gott uppförande och brottsbalkens paragrafer är detsamma som att installera polis och åklagare på redaktionerna.
Sefastsson må hudflängas av kolleger och av förbundets yrkesetiska nämnd.
Debatten om blandade yrkesroller är viktig. Om kollegerna och förbundet samtidigt accepterar att polis och åklagare ger sig på journalister med juridiska vapen av det slag Palmgren nu konstruerat, då avstår de den yttrandefrihet som Tryckfrihetsförordningen har garanterat i 200 år.
Vad åklagare Palmgren menar med ”en fri och oberoende journalistik” framgår inte av åtalet, men att den ska vara oberoende av staten tänker hon sig uppenbarligen inte. Med vänner som åklagare Palmgren behöver den journalistiken hur som helst inga fiender.
Anders R Olsson